Spanska inbördeskriget otäckt nära

Publicerad:   •  Uppdaterad:

Dulce Chacóns roman Den sovande rösten är en oerhört gripande fängelseskildring, skriver Frida Lundgren.

Kultur
Litteratur

Samtidigt som Johan Schibbye och Johan Persson åker varv på varv runt Sverige och pratar om sin bok 438 dagar läser jag Dulce Chacóns roman Den sovande rösten om det spanska inbördeskriget 1936–1939 och dess efterverkningar. Chacón skildrar den långvariga fångenskap som blev resultatet för oändligt många efter kriget och det är svårt att inte göra jämförelser mellan fängelseskildringarna, hur olika de än är.

Schibbye och Persson är till skillnad från sina medfångar hela tiden medvetna om att de är på fel ställe, att det är ett missförstånd och att det ska ta slut. Att de redan under sin fångenskap planerade ett framtida sommarprogram säger liksom allt. Deras medfångar lever ett annat sorts liv, en fångenskapens tilltvingade vardag som också Chacón skildrar med omsorg och förtvivlan.

Efter inbördeskriget blev resultatet en enpartistat som varade fram till diktatorn Francos död 1975. Fem kvinnor står i centrum för romanens handling, som spänner över trettio år av förtryck. Boken är föredömligt välskriven (översatt och utgiven av Djordje Zarkovic, vars Gavrilo förlag alltid är i framkant vad gäller spansktalande litteratur), oerhört gripande och oumbärlig för den som vill komma nära det nationella trauma som inbördeskriget fortfarande är för Spanien.

Efter kriget fylldes landets fängelser av människor från den förlorande sidan, människor som inte slutade strida för sin övertygelse. Människor som satt i fängelse medan omvärlden gick in fyrtiotal, femtiotal och sextiotal. Ofattbart lång tid i fångenskap, med censur, förföljelse och isolering samt ibland en enda besöksdag per år.

Tillvaron är svår eller nästan omöjlig att förstå, men gestaltas som bäst av Chacón genom enstaka omvälvande händelser i fängelsevardagen. Morfadern som hörde fel och vid nästa års besöksdag inte tog med sig tvål till sitt barnbarn utan en svål. Mannen som får vänta tjugo år innan hen kan röra vid sin älskade igen. Kvinnan som gentilt nog får sin dödsdom uppskjuten till efter sitt barns födelse.

Det är inte förrän romanen är slut och författarens tack tar vid som jag orkar beröra det faktum att Chacón baserat sin bok på verkliga vittnesmål. Tacktal i form av uppräkningar av namn i slutet av en bok brukar vara relativt ointressant läsning. Men när sista ordet av Den sovande rösten är läst ägnar jag varje namn och tack en extra tanke. De människors öden som formar denna bok är värda det.

Fria Tidningen