Fördjupning


Pierre Gilly
  • I krig används vapen och de dödar – det är en självklarhet. Men moderna krig ska framstå som rena.
Fria Tidningen

Krönika: Det humanitära kriget är en bluff

Krig presenteras alltid som oundvikliga och marknadsförs som om de har med rättvisa och fred att göra. Men lidandet har inte avskaffats bara för att man kallar krigen humanitära, skriver Pierre Gilly.

När är det rätt att gå i krig? Och vilken taktik får man tillämpa när det väl brutit ut? De här frågorna har diskuterats i årtusenden. De är lika aktuella när det gäller inbördeskriget i Syrien och ett eventuellt amerikanskt ingripande.

Inte ens under antiken var det lätt att hitta tänkare som tyckte att det var okej att ta till våld bara för att man kunde bli rik på att plundra andra länder. Då som nu fanns det i alla fall inte många som öppet förespråkade den starkes rätt till våld.

Krig måste kläs upp i ett ideal och presenteras som oundvikligt för att accepteras. Den romerska filosofen och senatorn Cicero ansåg att krig bara var acceptabelt när dialog inte längre var möjligt. Problemet är bara att veta när man har uttömt alla diplomatiska möjligheter.

Det paradoxala är att krig alltid marknadsförs som sin egen motsats. Syftet med krig är att återställa freden. Låt vara att det handlar om en fred som är moraliskt överlägsen den fred som rådde innan.

För att framgångsrikt kunna sälja ett krig måste makthavare alltid framställa det som att man bara ytterst motvilligt har tagit till vapen. Kriget marknadsförs som många konsumtionsvaror: det är inte den fysiska verkligheten som framhävs, utan de tankar man anser att varan representerar. Coca Cola och McDonalds vill till exempel associera sina varumärken med vänskap, Volvo med säkerhet och Mercedes med social status. De som säljer in ett krig vill att det ska förknippas med rättvisa och fred i stället för det som faktiskt händer på slagfältet.

Moderna krig framställs som en lightprodukt som låtsas ha samma egenskaper som den traditionella varan men utan de skadliga ingredienserna. Man låtsas att lidandet, dödandet och grymheterna avskaffats tack vare civiliserade officerare och smarta bomber. Det är bara fienden som för krig på gammalt slakthusmanér. Det moderna krigets syfte är dessutom att avskaffa det grymma gamla sättet att bedriva krig.

Motsatsen till krig är inte fred, utan det moderna kriget. Men det humanitära kriget är en oxymoron i stil med den miljövänliga bilen.

För att framgångsrikt kunna sälja ett krig måste man alltid peka på grandet i fiendens öga och aldrig låtsas om bjälken i sitt eget. Den egna sidans idealistiska motiv gör att man inte behöver uppehålla sig kring det faktiska dödande som man gör sig skyldig till.

När en demokratisk stat dödar civila är det alltid en olycka, eller en oundviklig kostnad som i slutändan kommer att rädda liv och därför alltid är värt priset. Det verkliga eller potentiella dödandet som fienden gör sig skyldig till rättfärdigar alltid det egna dödandet i nuet.

Frankrike dödade och torterade inte algeriska frihetskämpar, utan terrorister. Det som faktiskt händer på slagfältet är mindre viktigt än potentiella scenarier som makthavare kan måla upp.

Det här är tydligt när det gäller massförstörelsevapen. Det anses inte vara ett brott mot mänskligheten att USA utplånade Hiroshima och Nagasaki med kärnvapen eftersom president Truman ansåg att det kunde förkorta kriget och rädda amerikanska soldaters liv. Därför behöver man inte ens nämna att Truman ljög och hävdade att Hiroshima var en militärbas.

Under Vietnamkriget dödades och sårades 400 000 vietnameser av USA:s kemiska vapen. Och gifterna i marken fortsätter att skörda offer. Sedan kriget slutade har över en halv miljon vietnamesiska barn fötts med missbildningar. Men då Agent Orange och napalmbomber användes för att bekämpa kommunismen har de ingen plats i en diskussion om kemiska vapen.

Kärnvapen och kemiska vapen lämpar sig bäst till att angripa civila och vår historia visar att vi anser att det är okej, så länge det är ett västland som står för dödandet. Israel kan till exempel använda vit fosfor mot palestinier utan att riskera repressalier. En diktatur som är allierad med väst får också använda dem. Saddam Hussein fick till exempel hjälp av Tyskland och USA att tillverka sina kemiska vapen. När han sedan gasade iranska soldater och civila visade västvärldens ledare ingen upprördhet.

Ledare i väst borde lyssna på Cicero. Han menade att människan har ett moraliskt ansvar även mot sina fiender. 70 år senare påpekade en annan romersk filosof, Seneca den yngre, att en kung som dödar sina fiender ökar deras antal. ”Föräldrar och barn till de slaktade, landsmän och vänner, ersätter vartenda offer.” Färre blir fler.

Seneca dedikerade sin bok till den kejsar Nero som uppenbart inte påverkades av den. Nero tvingade Seneca att begå självmord, men filosofen fick ändå sista ordet när armén revolterade mot det grymma styret.

Krigsherrar i såväl Damaskus som Washington borde läsa Ciceros bok Om plikterna och Senecas Om mildhet. Men krigsherrar läser sällan böcker.

ANNONSER

Rekommenderade artiklar

Krönika: När dansen blir ett vapen

I The Knifes händer blir dansen ett vapen. Om det är den moderna kampsången vill jag gå längst fram i demotåget, skriver Jonna Ingvarson.

Skånes Fria

Krönika: Ojämlika samhällen kostar mer

Upploppen i förorterna vittnar om att Sverige blivit mer ojämlikt. Om vi fortsätter att bygga ett samhälle som gynnar medelklassen allra mest kommer vi få ett samhälle som inte är bra för någon, skriver Pierre Gilly.

Fria Tidningen

© 2024 Fria.Nu