Det här är inte inkludering | Fria Tidningen
Malin Bergendal

Inledare


Malin Bergendal
  • Den 22 augusti demonstrerade föräldrar och elever utanför utbildningsnämndens möte.
Fria Tidningen

Det här är inte inkludering

Kommuner har börjat dra in resurser till elever i behov av särskilt stöd. Nu måste vi lyssna på föräldrarna som kämpar för sina barn, skriver Malin Bergendal.

Ett par dagar före skolstart fick föräldrarna till hundratals barn i Stockholm ett besked som vände upp-och-ner på livet. Kommunens bidrag till deras barns skolor hade halverats – minskats rejält för vissa barn och helt dragits in för de flesta. Plötsligt, bara så där.

Det handlar om barn som behöver särskilt stöd för att klara skolan: lugn och ro, små grupper med fem–sex elever, hög personaltäthet, hjälpmedel, lärare med specialutbildning. Barn som har farit illa i vanliga skolor, blivit nertryckta och söndermobbade, och till slut fått byta. Slutligen har de kommit till skolor där de kan få utbildning, självkänsla och vänner, inte bara närvaroplikt och ont i magen.

Att driva skolor som funkar för de här eleverna kostar massor med pengar, naturligtvis. Annars hade säkert alla elever gått i skolor som kunde inkludera även dem med autism eller svår adhd. Men politiker och tjänstemän har valt billiga lösningar för de flesta och speciallösningar för dem som faller utanför. Nu har de börjat dra in pengarna till speciallösningarna också. Extra resurser till assistenter och smågrupper i vanliga skolor, extra stöd för elever i kommunala resursgrupper och i särskilda undervisningsgrupper. Det sker i många kommuner, men i Stockholm drog man ner snabbt och oväntat inför terminsstart.

För en större skola blir effekten inte akut genast. Inte heller för en särskild undervisningsgrupp inom den kommunala skolan. Men för en fristående resursskola som bara riktar sig till elever med särskilda behov blir den katastrofal – och i Stockholm är dessa skolor fristående, allihop. Små skolor, drivna av kunniga pedagoger som brinner för allas rätt till likvärdig utbildning. Nu har en del av dem, precis före skolstart, tvingats meddela föräldrarna att de inte längre kan ta emot deras barn. Förtvivlade föräldrar har vänt sig till de hemskolor som barnen tidigare har fått lämna, och fått höra att de inte heller kan ta emot dem.

Man kan fråga sig hur ett sådant här beslut kunde dyka upp i sista stund. Man kan också fråga sig vem som hux flux ändrade bedömningen av eleverna, så att barn som ena terminen behövde extra stöd för ett par hundratusen per läsår plötsligt klarar sig på vanlig skolpeng. Inte enstaka barn utan de flesta elever i Stockholm som hittills har fått särskilt stöd. En grupp föräldrar som ockuperade utbildningsförvaltningen för att få information säger att det gick till så här: de nya bedömningarna gjordes helt summariskt av tre specialpedagoger som knappt läste de bedömningar de ändrade. Sedan skrevs de under olästa av en inhyrd konsult, som själv erkände detta för föräldrarna.

Ansvariga politiker skyller på skolorna och försöker göra det till en friskolefråga. Gissningsvis rider de på kritiken mot John Bauer-skolorna som gick i konkurs, väl vetande att det här är något helt annat. Dessutom och framför allt försöker de göra det till en fråga om inkludering. Men verklig inkludering skulle inte vara ett sätt att hastigt städa upp i budgeten – tvärtom skulle det kosta enormt mycket pengar. Att inbilla sig att behovet av särskilt stöd halveras för att man halverar stödet är önsketänkande, inte inkludering.

Man talar också om att antalet elever i behov av särskilt stöd har ökat. Men sannolikt har stödet börjat närma sig det behov som alltid har funnits, allteftersom kunskapen ökar om neuropsykiatriska funktionshinder. Man har lärt sig hitta de flickor som behöver hjälp – inte längre bara pojkarna. Och föräldrar har blivit mer medvetna om att det finns möjligheter även för deras barn.

Nu går föräldrar till resursskoleelever ihop, i Stockholm och i andra städer. De föräldrar under vilkas fötter marken rycktes undan för mindre än två veckor sedan organiserar sig, demonstrerar, söker upp politiker och försöker rädda sina barns skolgång. Alltför många av dem har kämpat alltför hårt redan för att ge upp nu. Lyssna på dem.

Fakta: 

<h2>Malin vill inte höra fler vackra ord användas som kamouflage för cynisk politik.</h2>

ANNONS

© 2021 Fria Tidningen