Personer från Håkan Hellströms värld har klivit in i den riktiga världen, eller ett Göteborg som nästan är det riktiga Göteborg. Om detta är positivt eller negativt för Håkan Hellström väljer jag att inte spekulera i, men det är ett intressant grepp. Och som för att svepa in publiken i miljön börjar Känn ingen sorg med långa kameraåkningar på Andra långgatan och Järntorget, onekligen snyggt.

I centrum står Pål, en ganska begåvad musiker och låtskrivare med enorm scenskräck, och hans barndomsvänner Lena och Johnny. In i bilden kommer Prinsessan Eva som Pål naturligtvis blir förälskad i. I bakgrunden finns Påls farfar som försöker få Pål att skaffa sig ett riktigt jobb.

Känn ingen sorg domineras av en vilja att göra något gött och ha med så mycket goa grejer som möjligt, men resultatet av den överdimensionerade viljan blir en film utan riktning. Det är mycket som ska knös in och det som offras är logik och karaktärsskildringar. Till och med Påls scenskräck och de diagnoser den tydligen ska bero på verkar mest som försök att fiska billiga skratt. Och när det blir überdrama i slutet blir det mest påklistrat och tvunget.

Adam Lundgren gör en väldigt fin prestation som Pål, och även Tomas von Brömssen briljerar, såklart kanske ska tilläggas eftersom den mannen förmodligen skulle kunna få texten på ett värmeelemant att bli stor dramatik. Personerna är i allmänhet hopplöst ytligt skissade konturer av människor men ändå lyckas särskilt det äldre gardet av birollsskådespelare, i vissa lägen mer i cameo-liknande inhopp än biroller.

I en alldeles för spretig och tjock historia med omotiverade outredda sidospår och enkla lösningar finns det dock ljusglimtar. Som, trots allt, en go känsla på flera håll och ett par trevliga överraskningar. Och det är ju lite roligt med en film som så fullständigt vältrar sig i Göteborgsmiljöer, och i alla fall på hemmaplan kommer publiken att vallfärda till biograferna.