Idén till videoverket Your kind makes very good kissers kom när Caroline Ljuus läste kontaktannonser i morgontidningen och såg hur många män som sökte kvinnor från specifika världsdelar och länder, främst Thailand och Filippinerna. Därför ringde hon upp männen för att prata om varför de söker just asiatiska kvinnor. Replikerna i filmen är ordagranna citat från samtalen, upplästa av skådespelare.

– Det som slog mig efter att ha pratat med alla var hur deras bild av asiatiska kvinnor var ganska avskalad. Det handlade mest om deras egna begär.

Caroline Ljuus har också strävat efter att iscensätta “den manliga blicken” så hennes egen närvaro i filmen är medvetet passiv.

– Många hade en ganska konservativ hemmafrubild och så beskrev de ofta sin fascination för asiatiska kvinnors kroppar med fokus på det exotiska utseendet. Men jag blev inte förvånad. Jag var medveten om att det finns en fetisch kring asiatiska kvinnor men poängen med filmen var att undersöka bilden av asiatiska kvinnor utifrån de här männens perspektiv. Jag ville lyssna till männens egna ord.

Verket handlar inte om henne, betonar hon, utan om männen.

– Det är upp till betraktaren att bilda sig en åsikt. Därför vill jag inte prata så mycket om hur jag själv upplevde samtalen. Men om jag ska säga något om de personer som gav uttryck för sexistisk rasism så tror jag att flera uppfattar sig själva som öppna och positiva inför nya kulturer, att de älskar det exotiska och så vidare och att problematiken därför blir lite dold eller accepterad.

Hennes syfte med verket var att belysa fenomenet och hon tänker att något så konkret som en film kanske är ett bra sätt att öppna för diskussioner och väcka tankar.

– För mig var det så bekant, men jag har förstått på reaktionerna att många blir ganska chockade över att vissa har en väldigt sexualiserad och exotiserande bild av asiatiska kvinnor. Det är ett känsligt ämne som man inte pratar så öppet om. Därför är det väldigt viktigt att prata om att den här stereotypa bilden existerar.

Många av Caroline Ljuus verk handlar om identitet på olika sätt och människokroppen har alltid en central roll i hennes arbete.

– Jag är intresserad av ojämlikheter och maktstrukturer kopplade till hudfärg, kön och klass, och att undersöka frågor som rör sig kring olika glapp, till exempel mellan två länder och dess kulturer.

Det tar hon till exempel upp i filmen Jag är mina mammor. Visuellt är den uppbyggd av tre ansikten bredvid varandra, mot en svart bakgrund. Till vänster projiceras en bild av konstnärens svenska mamma på hennes egna ansikte och till höger görs samma sak med en bild av konstnärens koreanska mamma. I mitten syns Caroline Ljuus själv. Verket är uppbyggt av tre monologer, de tre kvinnornas berättelser, som vävs in i varandra.

– Den handlar just om projektioner och om modersarvet. Jag har utgått ifrån våra historier och våra gemensamma beröringspunkter.

Hennes svenska mamma förlorade ett barn innan hon adopterade Caroline och mammans berättelse handlar mycket om en längtan efter och förväntningar på en dotter.

– Mina mammors historier går ihop genom mig och mycket i våra liv upprepar sig på olika sätt. Min koreanska mamma förlorade ju också ett barn men på ett helt annat sätt.

Hon själv är dottern som lämnat och förlorat en mamma i saknad för att uppfylla en ny mammas längtan och drömmar. Under arbetet med filmen ansträngde hon sig för att tänka sig in i de båda mammornas situation.

– Det var speciellt att försöka att gå in i mina mammors livsberättelser. Jag tvingade mig själv att försöka förstå och skriva utifrån deras perspektiv. Det var nyttigt att förflytta blicken till någon annans jag.

Caroline Ljuus är intresserad av människans psyke och av existentiella frågor. En publik som inte själv gått igenom en adoption kan ändå relatera till den saknad, längtan, förlust och sorg som verket förmedlar.

– Vi är ganska lika som människor i många avseenden. Det som är smärtsamt vill vi ofta stänga av och inte prata om. Men jag är gärna där och pillar och vill undersöka varför vi agerar som vi gör. Även kontaktannonserna kan nog vara jobbiga för många att ta in men jag tror det är viktigt att inte blunda för det obehagliga utan istället försöka lära oss om och av varandra.

Hon hoppas att publiken ska beröras och minnas hennes verk och hon blir inspirerad av människor som vågat gå sin egen väg.

– Det jag själv försöker att göra är att våga se klart med öppna ögon, både genom mina egna ögon och andras.