• Demonstranter flyr tårgas vid Taksimtorget på måndagskvällen. 
Fria Tidningen

Turkiet: ”Polisen tycker de har rätt att skada oss”

Efter en knapp veckas protester har minst två personer dödats och hundratals skadats. Demonstranter vittnar om övervåld från polisen.

– Polisen siktar mot ditt huvud, bröstet, dina ben. De skjuter inte bara i luften för att skrämmas, säger demonstranten Ongun Burak Guzel.

När vi får tag på Ongun Burak Guzel via Skype i Istanbul är han ute på Taksimtorget för fjärde kvällen i rad. Folkmassorna skymtar i bakgrunden och turkiska flaggor fladdrar förbi kameran. 29-årige Ongun, som till vardags jobbar med marknadsföring, har varit med sedan protesternas början.

Det är svårt att höra vad han säger med allt bakgrundsljud från människor som skriker protestsånger och bankar på kastruller. Men Ongun Burak Guzel historia tränger igenom och han är upprörd: under protesterna har han blivit skadad av polisen två gånger.

– Det började i fredags natt. Vi hade en lugn, fredlig protest i parken. Klockan fem på morgonen kom polisen och började riva våra tält och kasta in tårgasbomber. Vi sprang och försökte komma bort från gasen, jag tog en tårgaspatron och kastade tillbaka den. En polis såg det och började slå mig på benen.

Ongun lyckades ta sig en bit därifrån och fick hjälp av en vän.

– Där var jag, på ryggen till min bästa vän som springer för sitt liv genom ett brinnande krig. Allt var som en krigsfilm.

– Jag såg en kille i en bar, en amerikansk turist, bara kanske 15 år, som bara satt där och helt plötsligt blev träffad av en tårgaspatron från polisen i ansiktet och förlorade sitt ena öga.

– Polisen tycker att de har rätt att skada oss. De beter sig helt inhumant, behandlar oss värre än djur.

Ongun är klart skakad av den syn som mötte honom på sjukhuset, när han tillslut tog sig dit.

– Det var rent kaos. Skadade överallt, personalen sprang som galningar. Jag såg folk som blödde från huvudet. Sjukhuspersonal kommer in från andra sjukhus och jobbar ideellt. Det är det som är det fina med situationen nu, att alla ställer upp för varandra. Folk skriver i sociala medier var du kan få hjälp och var du kan gömma dig. Om någon ser att du blivit sprayad av tårgas, kommer de direkt fram till dig och hjälper dig att smörja kräm runt ögonen. Det spelar ingen roll om du är kurd, arab eller utlänning, det finns inga skillnader längre.

Två dagar senare befann sig Ongun Burak Guzel återigen ute för att delta i protesterna, trots att han nu fick halta fram. Eftersom polisen hela tiden blockerade parken och torget försökte Ongun och de andra ta sig in på andra sätt. Plötsligt finner han sig fångad mellan två husväggar och ser hur en polis siktar mot honom med sitt vapen.

– Jag hann inte reagera innan jag blivit träffad av en gummikula i benet. När jag tog mig därifrån såg jag hur polisen höjde sitt vapen mot sin kollega i luften i en high five-gest. De skrattade och poliskollegan klappade honom och sa att det var snyggt gjort. Det är sådär de gör, de skjuter folk och sedan säger de: ”Ja, där tog jag den hunden”.

En annan demonstrant, Sadun Deniz, som egentligen heter något annat men vill vara anonym på grund av sitt arbete, säger att det som från början var en liten protest mot rivandet av Geziparken, har utvecklats till ett krav på utökad demokrati i Turkiet.

– Människor kräver sina rättigheter: yttrandefrihet, tryckfrihet, deltagande demokrati och rätten att välja sitt eget liv. Premiärminister Erdogan tycker att han kan ignorera de 50 procent som inte röstat på honom och agera som att de inte existerar. Men nu gör sig dessa människor hörda. Det är ett rop på demokrati, det är ett rop till resten av världen att inte låta sig manipuleras att tro att Turkiet är en demokratisk stat, säger han.

Sadun vill poängtera att demonstranterna inte vill kalla det som händer för någon ”turkisk vår” eller ”turkisk sommar”:

– Det är den västerländska synen på det, det här har ingenting med det att göra. Det här handlar inte om att störta regeringen och det är ingen ”Occupy-rörelse”. Det här är något helt annat. Det är sin egen rörelse.

Ongun Burak Guzel menar att de inhemska medierna har försökt mörka vad som pågår.

– I början visade de ingenting om händelserna. De försökte dölja det.

– Men nu har folk börjat protestera även mot media. Folk har vaknat och protesterar mot allt. Det började med de unga, och nu har det spridit sig, alla ställer sig upp och protesterar.

Fakta: 

Detta har hänt

28 maj: Ett 50-tal demonstranter samlas i Geziparken för att förhindra en rivning som skulle bana väg för byggandet av ett shoppingcenter. Bulldozrarna stoppas tillfälligt, innan demonstranterna skingras av polis.

29 maj: Protesten växer, demonstranter slår upp tält och övernattar i parken.

30 maj: I gryningen går polis till attack med tårgas. Maningar till solidaritet med ockupanterna i parken sprids, under kvällen växer antalet demonstranter.

31 maj: Dagen inleds med ny tårgasattack, som leder till sammandrabbningar runt Taksimtorget under resten av dagen. Hundratals skadade uppsöker sjukhus.

1 juni: Protesterna sprider sig till stora delar av landet. Premiärminister Tayyip Erdogan fördömer demonstranterna i ett tv-sänt tal: ”Om de samlar 100 000 så ska jag samla en miljon från mitt parti.”

2 juni: Bilder och filmer som visar polisens våldsamma framfart sprids på internet. I huvudstaden Ankara tar tusentals demonstranter över Kizilaytorget efter sammandrabbningar med polis.

3 juni: Aktivister anklagar regeringsanhängare för att attackera demonstranter och slåss på polisens sida i flera städer.

4 juni: Den fackliga federationen för statsanställda, KESK, med 250 000 medlemmar, utlyser en tvådagars strejk i protest mot polisens repression.

Läs även: Upprorets sommar är här

ANNONSER

Rekommenderade artiklar

© 2024 Fria.Nu