Dana Golan vågar bryta tystnaden | Fria Tidningen
  • Breaking the silence är en israelisk organisation som har som syfte att låta soldater vittna om situationen på den ockuperade Västbanken och Gaza. Dana Golan, chef för organisationen, anser att de bidrar till att skapa diskussion och att bryta den tystnad som omgärdar konflikten. 
Fria Tidningen

Dana Golan vågar bryta tystnaden

I boken Bryt tystnaden, som nu släpps på svenska, berättar 145 före detta israeliska soldater om sina upplevelser från de ockuperade områdena i Palestina. Dana Golan var fram tills nyligen ordförande i organisationen Breaking The Silence som ger ut boken. För Fria Tidningen berättar hon om det som hon menar att de israeliska myndigheterna tiger om.

– När jag var 18 år och kom till Hebron för att göra min militärtjänstgöring så hatade jag inte palestininer, men jag var väldigt rädd för dem, säger Dana Golan.

Hon beskriver det som att hon fram tills dess hade levt i en skyddad och väldigt svart-vit värld i hemstaden Herut. En värld där man lärde sig från tidig ålder att palestinierna var onda och farliga. Men det hon fick se och uppleva i Hebron kom att förändra hennes liv och hela hennes syn på palestininerna.

– Det var första gången jag befann mig i en palestinsk stad, första gången jag mötte palestiner och första gången då jag verkligen insåg att det pågick en ockupation. När jag gick på gatorna i Hebron förstod jag plötsligt att jag kunde göra saker som palestinierna inte kunde och att mitt liv värderades högre.

Det var inget specifikt ögonblick som fick henne att känna att ockupationen var fel, istället beskriver hon det som ”många ögonblick” eller en lång process.

– Att se människor som kunde ha varit mina egna farföräldrar sitta i timmar vid en gränskontroll utan att kunna göra något. Att klä av kvinnor för att leta efter vapen eller göra en husrannsakan mitt i natten. Att se israeliska soldater som stjäl från palestinierna utan att deras överordnade gör någonting för att stoppa det. Allt det här fick mig att förstå att saker var väldigt annorlunda än vad jag hade trott innan. Efter sju månader i Hebron var det svårt att rättfärdiga allt som jag hade sett.

Det tog dock ytterligare några år innan hon på allvar började att aktivt kämpa mot ockupationen. Efter tjänstgöringen i Hebron fortsatte hon att jobba som officer inom militären innan hon 2004 flyttade till Tel Aviv för att utbilda sig till journalist. Det var där som hon kom i kontakt med Breaking The Silence för första gången, när de kom till skolan för att hålla en föreläsning. Under föreläsningen insåg hon hur lite många av hennes klasskamrater kände till om det som pågick i de ockuperade områdena. En vecka senare följde hon med soldaterna på en guidad tur i Hebron.

– Det var första gången jag återvände till Hebron sedan min militärtjänstgöring. När jag gick på gatorna började minnena komma tillbaka. Jag nämnde för en av soldaterna att jag själv hade tjänstgjort där och han frågade om jag skulle vilja bidra med mitt vittnesmål. Sedan dess har jag bara blivit mer och mer involverad.

Breaking The Silence bildades 2004 av en grupp soldater som tjänstgjort i Hebron. Syftet är att berätta om det som sker på de ockuperade områden och att detta ska leda till att fler människor börjar diskutera och ifrågasätta ockupationen. Från starten och fram tills i dag har de samlat ihop över 700 vittnesskild-ringar från soldater som tjänstgjort i olika ockuperade områden. De flesta som vittnar vill vara anonyma på grund av att man riskerar att bli socialt utstött och förlora kontakten med familj och vänner om man uttalar sig negativt om ockupationen. Dana Golan säger själv att hon hade många fler vänner innan hon gick med i Breaking The Silence.

– Vad vi försöker göra är att hålla upp en spegel framför det israeliska samhället för att människor ska kunna se vad det är som pågår. Men ingen vill se sig själv i en spegel och upptäcka att man är ful. Så det är inte någon lätt uppgift.

Det värsta med ockupationen menar hon är den ständiga övervakning som palestinerna utsätts för.

– Ordet ”förebyggande” används ofta för att rättfärdiga det vi gör. Från början handlade det bara om att arrestera människor som vi trodde skulle kunna vara terrorister. Men nu tolkas ordet i en bredare bemärkelse vilket betyder att man även arresterar de potentiella terroristernas grannar, familj och vänner.

En annan fras som hon återkommer till är ”demonstration of presence”. Det innebär att ingjuta en känsla hos palestinierna av att de israeliska soldaterna finns överallt och att de ständigt är övervakade. Ett exempel på en sådan demonstation kan vara en husrannsakan mitt i natten vars enda egentliga syfte är att demonstrera vilken makt soldaterna har över palestinierna.

De möter ofta kritik både från allmänheten och från den israeliska staten. Dana Golan har själv blivit kallad för ”terroristernas medhjälpare” och de exempel på övergrepp som de lyfter fram brukar avfärdas som enskilda rötägg som inte är representativa för helheten. Ändå beskriver hon deras arbete som framgångsrikt.

– I samma minut som vi går in i ett rum som är fullt av israeler vet vi att vi har lyckats uppnå det vi vill. Vårt mål är nämligen att skapa en diskussion och att bryta den tystnad som omgärdar konflikten, och vi vet att det kommer bli en diskussion när vi börjar prata. Om människor blir upprörda är det egentligen bara bra eftersom det betyder att de har lyssnat på oss och att de kommer börja reflektera över det vi har sagt.

Att inte fler israeler protesterar mot ockupationen menar hon bland annat beror på att de flesta israeler inte har någon kontakt med palestinier och att de inte får se vad som pågår. Trots att det är obligatorisk värnplikt i Israel är det bara cirka tio procent av israelerna som får göra sin militärtjänstgöring i något av de ockuperade områdena. De som inte gör det får istället den mesta informationen om vad som pågår via medier eller från regeringen, som i sin tur är starkt påverkad av militären.

Hur realistiskt tror du det är att ockupationen kommer upphöra inom 10–15 år?

– Historien har visat att allt kan förändras, ibland bara inom loppet av någon dag. Om du skulle ha frågat det egyptiska folket i början av den arabiska våren om de trodde att Mubarak skulle avgå så är det nog inte många som skulle ha svarat ja.

– Inget folk accepterar att bli förtryckta för evigt och det finns ingen ockupation som har varat för evigt. Egentligen handlar det bara om politisk vilja. Det är inte enkelt, men det är samtidigt inte omöjligt.

Vad ser du som det största hindret för närvarande?

– Att det saknas politisk vilja. Inte bara från den israeliska regeringen utan från båda sidor och även från andra länder. Det andra hindret är att israeler och palestinier inte känner varandra längre. Vi lever som grannar men har ingen kontakt och därför finns det inte heller någon vilja att pressa regeringarna till att hitta en lösning. Det är folket som väljer ledarna, så om fler verkligen skulle vilja stoppa konflikten tror jag också att vi skulle kunna välja ledare med förmågan att göra det.

Rekommenderade artiklar

Fast i ett rättslöst limbo

Intervju

I Israel lever 45 000 flyktingar från Afrikas horn i en osäker tillvaro. Vägen in i landet har stängts och det är svårt att ta sig vidare.

”Varje dag ställs vi inför valet om vad vi ska äta”

Intervju

Att äta griskött ses som någonting helt normalt i vår kultur. Däremot skulle många förmodligen bli upprörda om det började serveras hundkött på restaurangerna. Djurrätts- och fredsaktivisten Martin Smedjeback menar att det här beror på omedvetna psykologiska mekanismer och en dold ideologi som styr vad vi äter.

© 2019 Fria Tidningen