Islam och kvinnoförtryck tenderar ofta att betraktas som om begreppen vore nästintill synonyma. Såväl hedersvåld som könsstympning och barnäktenskap används emellanåt för att porträttera den så kallat misogyna religionen. Ibland inkluderas även ”slöjan” som ett utslag av patriarkala begränsningar. Sällan kritiseras kristendomen för att innefatta samma hämmande kvinnosyn, trots att tolkning av Bibeln resulterat i sekel av kvinnoförtryck. Religiösa texter må ha legat till grund för marginalisering, men skrift i sig kan inte bakbinda människor. Människor begränsar människor med hjälp av skrift, inte på grund av den.

Den svenska läroplanen uppmanar skolan att bibehålla de kristna värderingar som samhället grundar sig i. Dessa ”kristna värderingar” syftar givetvis inte till att placera kvinnor i underläge, vilket däremot Korinthierbrevet ger uttryck för: ”Kristus är var mans huvud, men mannen är kvinnans huvud: ty mannen är icke av kvinnan, utan kvinnan av mannen.” Jag tror inte heller att den lutherska tolkningen av kvinnans roll som hustru innebär för henne att: ”icke se uppå hwad för en man jag har, utan [...], Gud har satt mig i det äkta ståndet, derföre will jag vara min man underdånig och lydig.” Varken samkönat äktenskap eller kvinnliga präster tycks heller vara oförenligt med kristna värderingar.

Det är alltså fullt möjligt att göra en jämställd tolkning av Bibeln. Vi måste därmed även inse att samma sak gäller Koranen. En undran som ändå återkommer är: ”Hur är det möjligt att förena islam och feminism?”. Ett mer intressant alternativ är att ifrågasätta varför förenandet framstår som omöjligt.

Sverigedemokraterna har i en alltför välkänd västerländsk anda använt ”beskyddande av kvinnor” som ursäkt för att berättiga smutskastning av muslimer. Strategin är knappast ny. När brittiska imperialister härjade i Indien under 1800-talet, påstods detta vara för indiska kvinnors skull. Dagens ariska riddare utrustar sig med järnrör och stångar sig verbalt blodiga för att rädda muslimska kvinnor från sin egen religion. Jämställdhetsarbetet tycks emellertid enbart handla om att motverka islam i Sverige. Att islam i sig är misogynt och därmed oförenligt med jämställd svensk kultur, är nonsens på flera plan. Eftersom vi kan konstatera att det finns kristna människor som inte är kvinnoförtryckande, gäller samma sak inom islam. Ändå görs en skillnad mellan religionerna, som om den ena innefattade något farligt som den andra saknade. Det stora faran tror jag snarare är att göra skillnad mellan vi-och-dem. Våra kristna jämställda värderingar, mot deras fundamentala misogyni.

Det är alarmerande att jämställdhetsbegreppet kidnappas av rasister. Visst går det att tolka Koranen som fan läser Bibeln. Men. Det är inte grundläggande för muslimsk tro att förtrycka kvinnor. Det är inte i solidaritetssyfte med förtrycka kvinnor, som Sverigedemokraterna och co för sin kamp. Låt oss välkomna feministisk läsning av Koranen, det är den värsta fienden islamofoberna har att möta.

Det är förmodligen säkrast att jag erkänner mig vara en vit västerländsk feminist som pluggat bland annat genusvetenskap vid Uppsala universitet. Jag gör inte anspråk på att tala åt någon och är givetvis färgad av bakgrund och erfarenhet.