I glassigt A4-format med ett omslag som inte riskerar att försvinna i mängden har skribenten Kristofer Andersson samlat intervjuer med personer som enligt honom kan samlas under begreppet DIY, do it yourself.

”En subkulturell fras”, som Andersson formulerar det i sitt förord, ”som skvallrar om ett svunnet sjuttiotal då punken drog fram över Sverige”. Det är denna punk som lever vidare i DIY-rörelsen, och dess utövare, av vilka ett urval samlats i den här antologin som inger känslan av fanzine deluxe.

Men vad definierar egentligen DIY? Vad definierar punk? Företeelserna lindas in i allehanda attribut som mest definierar avsändarens personlighet. Författaren fortsätter sitt förord med att hävda att punken fortfarande hörs i ”basgångar tunga som hangarfartyg”, fair enough, men att den ”löper genom trådarna i en perfekt T-shirt” säger inte mer än att Andersson gillar snygga och välgjorda kläder, inte vad som är punk med det.

Precis som Martin Herterich (som själv figurerar i boken som Sand Circles) skrev på bloggen Ny musik för hållbar utveckling så blir DIY i Anderssons ögon detsamma som att ”gå sin egen väg”. Och det kan man som bekant göra på väldigt många olika sätt. De milsvida skillnader i förutsättningar som skiljer poeten publicerad på Sveriges största förlag och den som spelar in och ger ut musik utan en endaste mellanhand hade med fördel, för att inte säga med nödvändighet, uppmärksammats i en trycksak som säger sig handla om DIY.

Nu sammanhålls den brokiga skaran medverkande utifrån mer idémässiga perspektiv. Här finns det framgångsrika modeföretaget Our Legacy, journalisten och författaren Kajsa Ekis Ekman, popduon Rebecca & Fiona som proklamerar rätten att vara vänster i buffaloskor och rosa hår, deras manager Tommie X som ondgör sig över det i dagens samhälle så ofta påtvingade entreprenörskapet, The Knifes frontkvinna Karin Dreijer Andersson, feministiska konstnären Joanna Rytel och 68 personer/konstellationer till. Födda mellan 1965 och 1991, med en övervikt av 80-talister, en generation som givetvis ser internet som ett självklart verktyg i sitt utövande.

Samtidigt finns behovet att skapa något fysiskt, som en kassett eller ett plagg. Det behövs ju ändå artefakter i den digitala eran, som säger något mer om vem man är. För trots mycket prat om socialism så finns (med några maskerade undantag) ett tydligt fokus på individen. Denna persona är extremt medveten om sig själv, skapar sig själv genom kläder, böcker, skivor och andra pryttlar, samt åsikter.

”Allt jag gör är politik” och liknande fraser är mer än vanligt förekommande. Detta att det måste påpekas hela tiden gör mig lite besvärad. Jag blir därför glad och lättad när texten om WRD, en obskyr gruppering som gör elektronisk musik, ägnar sig åt att dissekera och erkänna klyschorna, som ”bär ett värde för att de är klyschor”. Och att en klyscha kan vara ”värd att slåss för i en tid då så mycket kultur slentrianmässigt avfärdas som hipsterlarv”. Se där något att bygga vidare på. Sen blir jag orolig igen när blivande läraren Gnucci talar om lidelse när hon menar lidande.

Lite av en gemensam nämnare för alla de personer och uttryck som samlats i boken är kanske det att det politiska och estetiska går hand i hand. Det är inte relevant att tala om politisk konst kontra konst för konstens egen skull. Även den senare blir ett politiskt statement. Å andra sidan riskerar politiken att på motsvarande sätt bli enbart ett estetiskt statement.

I sina bästa stunder är DIY inspirerande, inger nyfikenhet och skaparlust. I dess sämsta stunder frågar jag mig med Homer Simpson: Can't someone else do it?