Recension


Fria Tidningen

En dag får stumheten röst

Vem har rätten att berätta någon annans historia? Athena Farrokhzad ställer svåra frågor i sin fantastiska diktsamling Vitsvit, ett sökande efter orden för det svårutsägliga.

Min far sa: Vem blir mållös i en dikt om språket

Min mormor sa: Vem blir blottad i en dikt om begäret

Min mor sa: Vem blir förrådd i en dikt om förräderiet

Min bror sa: Priset är aldrig så högt som när du inte tror att någon betalar

Min far sa: Visa mig den som övergett sitt språk

så ska jag visa dig den som inget språk omfattar

Hur formulerar man ett motstånd i språket? Hur skildrar man ett trauma? Vem har rätten att berätta någon annans historia? Det är frågor som väcks i Athena Farrokhzads nyutkomna diktsvit Vitsvit. Kring försöken att skriva berättelsen om en familj som anländer till ett nytt land lyfts frågor som rör sig kring makt, representation och historieskrivning. Boken börjar: ”Min familj anlände hit i en marxistisk idétradition (...) Min mor lät blekmedlet rinna genom syntaxen/På andra sidan skiljetecknet blev hennes stavelser vitare/än en norrländsk vinter”. En berättelse ska upprättas och domen över modern hänger tung: ”Tänk att jag sög på de brösten./ Tänk att hon stoppade sitt barbari i min mun.”

Men redan på nästa uppslag tränger moderns röst in i dikten – och hon talar tvärsemot dottern och förkastar hennes förebråelser: ”Underskatta aldrig vilka besvär människor gör sig/för att formulera sanningar som är möjliga för dem att uthärda.” In i dikten träder sedan familjemedlemmarna en efter en, med egna röster och anspråk på berättelsen: modern, fadern, brodern, mormodern. Genom dem växer minnen, aningar, erfarenheter. Fadern talar om avrättningar före gryningen, om krig och piskrapp, mormodern om myntan längs bäckarna i Marghacho. Över alla rader hägrar den stora frågan om hur man över huvud taget ska berätta.

Det finns ett trauma i botten, en flykt från ett krig och en ursprungsjord, ett lidande ur det förflutna som inte har förflyktigats. Och det finns ett ständigt pågående barbari i språket – ett språk sprunget ur ett samhälle där det främmande ogiltigförklaras och formuleras i termer av hot och fara. Dikten rör sig kring en smärtpunkt, en erfarenhet av att assimileras i det nya språket – och därmed förlora sin berättelse och tystna. Hur skriver man om ett sådant övergrepp?

Dottern försöker ge ton åt denna röstlösa, ansiktslösa historia, men möter mothugg: familjemedlemmarna ifrågasätter vilka hon egentligen framställer, och modern säger att allting bara är en lögn: ”Det finns en stumhet som inte kan översättas.”

Men någonting annat växer fram mellan raderna – en dikt om att ändå, genom detta språk, försöka närma sig dessa tystade. ”Kan den subalterna tala?” frågar sig Gayatri Chakravorty Spivak i sin berömda essä. I Vitsvit vidgas också sökandet efter den nedtystades erfarenhet till en bredare västerländsk civilisationskritik. Vitheten blir ett grundelement i det samhälle där brodern rakar sig för att slippa se terroristens ansikte i spegeln, och som gör att mamman frenetiskt kammar ut dotterns lockar. Diktraderna är tryckta med vit skrift på svart bakgrund, likt det vita tal som är det enda möjliga mot en orepresenterad fond av mörk stumhet.

Vitsvit är en fantastisk dikt som söker efter orden för det svårutsägliga, med ett precist och långsamt verkande språk. I bokens silverblanka omslag får jag syn på min egen, något suddiga reflektion. Efter att ha läst klart betraktar jag mina oklara konturer i pärmen, och i huvudet hör jag Farrokhzads rader:

Min mormor sa: Tillhörigheten är som en spegel

Om den går sönder kan du laga den

Min mor sa: Men i reflektionen fattas en skärva

Fakta: 

Poesi

Vitsvit

Författare: Athena Farrokhzad

Förlag: Bonniers

ANNONSER

Rekommenderade artiklar

Sensuellt om kärlek och främlingskap

Recension

Erotiken genomsyrar allt i Abdellah Taïas självbiografiska bok Frälsningsarmén, en varm skildring av identitetssökande i ett främlingsfientligt Europa, skriver Viola Bao.

Fria Tidningen

Om skeva flickors motstånd

Recension

I svensk samtidsprosa finns det gott om flickor och kvinnor som svälter sig, skadar sig eller har en överdriven kroppslighet. Om dessa "skeva flickor" handlar Maria Margareta Österholms bok Ett flicklaboratorium i valda bitar.

Fria Tidningen

En röst för de nertystade

Recension

Hertha Müller, som invigde förra årets Bok & Biblioteksmässa i Göteborg, sa i sitt tal: ”Ibla

Fria Tidningen

© 2024 Fria.Nu