Synpunkten


Victor Estby
Fria Tidningen

Med blick för vår historia

I min frus hemby i södra Värmland bor en lokalpatriot. Han dokumenterar med stillbilds- och filmkamera hemvändare, gamla träd som fälls, sjöarnas solnedgångar och gamla bygdeoriginal. Han har lagt upp filmer på Youtube och hans bilder figurerar i den lokala dagstidningen. Som varje sann lokalpatriot värderar han högt traktens skönheter och egenheter och bevarar dem. Det plingar ibland till i min frus mailbox och där ligger bilder på min fru som barn. När hon, syskonen och kusinerna sitter julklädda i trappan i hans barndomshem, när de åker hölass. Och fotografier på omgivningarnas stugor och gårdar.

Lokalpatrioten är krigsbarn från Tyskland. Strax innan jul hade den lokala morgontidningen en helsidesintervju med honom och hans första jul i de värmländska skogarna. Där han i tomteluva och med snöig Värmlandsgran i famnen berättar hur han tillsammans med andra svältande barn i efterkrigstidens Tyskland julen 1951 bussades till Sverige, ett initiativ av den lokala flyktingkommittén och morgontidningen.

Hans pappa satt i fängelse och mamman skulle ensam försöka ta hand om åtta barn i ett sönderbombat och brutet land. Barnen fick stjäla mat för att överleva. Bland annat gjorde de räder i ett frukt- och grönsaksförråd, åkte fast och blev ”uppläxade”. Det hände att engelska och amerikanska soldater marscherade genom den tyska byn och slängde kex och chokladkakor till barnen.

På somrarna gav de sig ut i skogen för att hitta mat. De plockade svampar som de åt råa. En gång fick lokalpatrioten i sig giftig svamp och måste magpumpas.

När han hamnat på ett barnhem ”för att äta upp sig” fick han via en sjuksköterska där, som hade kontakt med en pastor i Värmlandstrakterna, möjlighet att åka till Sverige. Han kom till ett barnlöst par i femtioårsåldern. Först grät han av saknad efter sin tyska familj.

Efter nyår samlades några av min frus mostrar och morbröder i vår stuga, jag slog på datorn och vi tittade på lokalpatriotens Youtubefilmer. Från mostrarnas och morbrödernas hemtrakter, där de växt upp, arbetat och där de fortfarande bor. Vi skrattade, häpnade, mindes och en och annan tår vilade mot ögonfransarna.

Jag och min fru fascinerades mest av några filmer med en bygdens son som levt ett liv med alkoholmissbruk och hemlöshet i Stockholm. Numera har mannen flyttat hem till en barack vid gården där han växte upp och lever där med sina katter. Filmerna är några respektfulla stycken socialpolitisk nutidshistoria där mannen öppenhjärtigt berättar om sitt liv. Om att han känner sig besläktad med skidåkaren Thomas Wassberg, som har samma kampvilja och seghet. Att han då och då ringt Wassberg, som lyssnat tålmodigt och vänligt. Ungefär som lokalpatrioten.

När vi ser filmerna säger en av min frus mostrar att lokalpatrioten när han kom till Värmland ständigt rymde från fosterföräldrarna. Än var han ingen lokalpatriot. Visste inte var han hörde hemma.

Efter några månaders vistelse i Sverige, där han tröstades med ömhet, chokladkakor och färsk komjölk, fick han innan återresan uppleva en jul med julklappar – varma kläder, leksaksbuss och skidor. En tid pendlande han mellan Tyskland och Värmland tills det beslöts att han tolv år gammal skulle bo här permanent. Sedan dess har han levt i trakterna och arbetat på lokala företag. Han har fru, barn och barnbarn. När fosterföräldrarna dog i mitten av åttiotalet bosatte han sig i deras hus och började på allvar kartlägga bygden.

Nu är han över sjuttio år och på väg att flytta till närmaste stad. Efter sig lämnar han en diger katalog av ögonblick och utsnitt av de senaste sextio årens historia i södra Värmland. Som han, ett för detta krigsbarn från Tyskland som inte kände sig hemma, har dokumenterat och sparat åt oss som är födda här. Vi som ofta tar vårt land och vår historia för givna.

ANNONSER

Rekommenderade artiklar

© 2024 Fria.Nu