Fördjupning


Maria Wendt
Fria Tidningen

Politiska pappors parad

I förra Temat guidade forskaren och statsvetaren Maria Wendt oss igenom verkligheten bakom de bilder av politiker vi blir matade med – vad intimiseringen av politiken innebär och hur olika manliga och kvinnliga politiker faktiskt porträtteras. Denna veckan fortsätter vi med del två där Wendt tittar på hur politikers föräldraroller hanteras i media beroende på om politikern ifråga är kvinna eller man.

Häromdagen meddelade Statistiska centralbyrån att småbarnsmammor har börjat jobba mer än förut, samtidigt som småbarnspappor har börjat jobba mindre. Även högt uppsatta manliga politiker ses numer välja småbarnsamvaro framför karriär. Miljöpartiets språkrör – i jämställdhetens namn en kvinna och en man – är just nu båda på föräldraledighet, och ingen tycks höja på ögonbrynen över det. Och i medierna ser vi allt oftare hur de manliga politikerna gärna poserar med sina barn och visar upp sig som goda, engagerade fäder. Är gamla könsmönster i hemmet och i politiken på väg att luckras upp? Eller är de nya, närvarande politiska papporna bara ett uttryck för samma könsordning i ny skepnad?

Det tycks alltså bli allt viktigare för män att framstå som engagerade närvarande och goda pappor, så också för ledande manliga politiker. I Dagens Nyheters partiledarporträtt från förra valrörelsen möter vi en glad Jan Björklund på fotbollsplanen. I famnen har folkpartiledaren sin åttaåriga son. I bildtexten berättas att Björklund ”tillbringar en stor del av sin fritid vid sidan av fotbollsplanen när sonen Jesper spelar”. I Göteborgs-Postens partiledarserie säger Björklund att han må slarva med sin egen motion, men pojkarnas träningar och matcher vill han inte missa. Statsminister Fredrik Reinfeldt lyfter i flera intervjuer fram hur flitigt han deltar i barnens fritidsaktiviteter, inte minst när det gäller fotbollen. Och vi får också veta att han alltid tar barnens samtal när de ringer på mobilen och att det är han som brukar lägga minstingen, Ebba.

Nya ideal om att pappor ska vara närvarande i större utsträckning än fäder i tidigare generationer sprids snabbt i populärkulturen och i medierna. Frågan är i vilken utsträckning fenomenet med de ”närvarande papporna” kan tolkas som en förändring av etablerade könsmönster och av ojämlika relationer mellan kvinnor och män. Den här artikeln handlar om hur politikers ”moderskap” och ”faderskap” beskrivs i medierna. Jag har bland annat studerat artikelserier om partiledarna inför valen 2006 och 2010. Laddas föräldraskapet med olika innebörder för män och för kvinnor? Blir faderskap på samma sätt som moderskap problematiskt i relation till politiken?

 

Moderskap som problem

Frågor från medierna om privatliv, om familj, relationer och inte minst om barn, har länge varit något som kvinnliga politiker har fått hantera. Manliga politikers familjesituation och ansvar för barn har det för det mesta talats tyst om. Inte minst har konflikten mellan privatliv och yrkesliv oftast häftats vid kvinnor. Men kanske är det en följd av politikens tilltagande intimisering att manliga politiker inte längre tycks undkomma frågor om de personliga och privata aspekterna av tillvaron. I medieporträtt av manliga politiker är det numer inte ovanligt att även männens familjesituation och föräldraskap uppmärksammas. Hur det går att förena familjeliv och politikerroll har blivit något som män behöver förhålla sig till.

Men även om manliga politikers familjeliv och föräldraskap numer diskuteras i medierna, är det samtidigt tydligt hur intima relationer hamnar mer i fokus när det gäller kvinnliga politiker. Inte minst Maria Wetterstrands familjesituation uppbringar stort intresse, och upptagenheten med hur hennes äktenskap och familjeliv fungerar är påfallande i många artiklar. Wetterstrand får också hantera frågor i vilken utsträckning moderskapet har påverkat hennes politiska arbete. I Expressen tvingas hon försvara sig mot anklagelsen att Miljöpartiets andra språkrör, Peter Eriksson, har fått ta över hennes arbetsuppgifter, ”grovgörat”, eftersom hon brukar gå hem tidigt till barnen. Medan Wetterstrand väljer att dumpa ”grovjobbet” på Peter Eriksson – så framstår frånvaron från de små barnen för Göran Hägglund snarast som ett offer, som mer som en nödvändighet. ”Är makten värd den uppoffring ni tvingas till”, undrar Göteborgs-Postens reporter. Konflikten mellan familj och arbete beskrivs här för Hägglund snarast i ideologiska termer. Att vara borta från hustru och pojkar är ”inte riktigt den kristdemokratiska idealbilden av hur en familj bör vara och leva”. Hägglunds frånvaro formuleras därigenom som ett brott mot hans politiska ideal – en partipolitisk inkonsekvens – snarare än som något som bryter mot hans privata åtagande som make och far.

Medieforskningen har lyft fram hur moderskap tenderar att formuleras som ett hot mot kvinnors trovärdighet – ett hot som är riktat både mot nationen (hur ska hon klara att sköta sina plikter?) och mot barnen (hur ska barnen klara sig utan sin mor?). Detta slags skuldbeläggande åt två håll har varit ett gissel för kvinnliga politiker, medan män för det mesta har klarat sig undan denna skuldfälla. I en analys av mediernas beskrivningar av Mona Sahlin, lyfter statsvetaren Mia-Marie Hammarlin och medie­forskaren Gunilla Jarlbro fram hur Sahlins moderskap ständigt framstår som ett problem. Inte minst vid den så kallade Tobleroneaffären handlade diskussionen i stor utsträckning om hennes oförmåga att samtidigt kunna vara en god mor och minister.

Och problemet med moderskapet verkar alltjämt kvarstå. När det i början av 2010 stod klart att Folkpartiets Birgitta Ohlsson utnämnts till EU-minister, utbröt debatt i svenska medier. Ohlsson var nämligen gravid. Genast restes farhågor kring hennes förmåga att sköta sitt nya arbete, och ministerjobbet påstods kunna vara skadligt för både henne och för barnet. Ohlsson beter sig tragiskt, menade en debattör: ”Hon visar att hon inte har förstått något om sig själv, om livet och vad det innebär att bli förälder.” En kristdemokratisk riksdagsledamot inskärpte att så skulle hans fru aldrig ha gjort. I sin blogg försvarade sig Birgitta Ohlsson med att hon nog skulle skaffa hjälp – av make och släktingar –när barnet väl var fött. Därtill, försäkrade hon, mådde hon inte alls illa och hade inga fysiska besvär av graviditeten.

Såväl Birgitta Ohlssons familjeförhållanden som detaljer kring hennes kropp och graviditetens fortskridande hamnade därmed i fokus för den politiska diskussionen. Det blev tydligt att en kvinnas gravida kropp, hennes barnafödande och moderskap kan uppfattas som både ett politiskt problem och som något allmänheten har rätt att ha synpunkter på och ifrågasätta.

 

Faderskap som tillgång

Den legitimitetsförlust som tenderar att drabba kvinnliga politiker handlar delvis om att moderskap fortfarande är tätt sammankopplat med omsorg, närhet och med att vara tillgänglig. Faderskap, däremot, sammankopplas med försörjning och med att vara frånvarande från hemmet. Amerikansk forskning visar att det i mediernas i stort sett saknas andra uttryck för faderskap, exempelvis vardaglig omsorg och skötsel. I det svenska debattklimatet, präglad av en sedan länge etablerad jämställdhetsdiskussion och av idéer om ”barns rätt till sina pappor”, ser det förstås lite annorlunda ut. Här finns familj och faderskap närvarande på ett annat sätt i medierapporteringen, och det händer att de manliga parti­ledarna får frågor om hur det går att hinna med familjen. Men de skildringar av faderskap som görs skiljer sig ändå på vissa sätt från hur moderskap framställs. Medan moderskap kan ses som problematiskt i relation till att vara politisk ledare, så visar det sig att faderskap får en annan betydelse i politiken.

Att vara pappa framstår ofta som en politisk tillgång. I partiledarporträttet av statsministern i Dagens Nyheter inför valet 2010 beskrivs faderskapets politiska kvalitéer på följande sätt: ”Fredrik Reinfeldt säger att föräldraskapet har påverkat honom mycket – till att ta större ansvar och se i ett längre tidsperspektiv.” Om Maria Wetterstrand sägs i stället att föräldraskapet fått henne att ”slappna av” och ”fokusera på något helt annat”, det hjälper henne att släppa taget om jobbet.

Moderskapet tycks alltså vända kvinnorna bort från det ”stora” livet och in mot det ”lilla”. Det får kvinnor att släppa greppet om samhällsansvar och engagemang. Faderskapet verkar inte medföra samma slags grundläggande omriktning. Snarare framstår det som att faderskapet medför ett fördjupat förhållande till den offentliga, nationella samfälligheten. Kanske kan man säga att faderskapet fungerar mer som en resurs för ledaren, och ytterst för Nationen. Att vara far ”lyfter” Reinfeldt över den kortsiktiga dagspolitiken, får honom att se längre och bli mer ansvarstagande för nationens framtid. Faderskapet går här på ett ganska enkelt sätt att infoga i ett politiskt ledarskapsideal. Papparollen är inte ett hot mot ett ansvarsfullt ledarskap – snarare tvärtom.

På detta sätt kan föräldraskap fungera närmast på motsatt sätt för män som för kvinnor. Om familj/barn och moderskap kan framstå som ett hot mot den kvinnliga politikerns kompetens och riskera att göra henne närsynt, dra ner henne i det alltför privata träsket och få henne att försaka den nationella plikten, kan faderskapet ”lyfta” männen från det privata och subjektiva, ge dem överblick, ett ökat ansvarstagande och vidvinkelperspektiv. Det som för kvinnor närmast obönhörligt sammankopplas med ett egenintresse, kan för män således formuleras i termer av ett allmänintresse.

I en mening handlar detta om starka och etablerade föreställningar om moderskap som något naturligt, privat – och som själva motsatsen till det offentliga och till politik. Moderskap görs därmed till själva negationen av de egenskaper och kvaliteter som sammankopplas med ett politiskt ledarskap: handlingskraft och autonomi. Att vara mor framstår som ett passivt tillstånd, menar statsvetaren Maria Jansson, vilket gör att det blir svårt att förena moderskap med att vara en aktiv aktör och med förmåga att förändra. Eftersom kvinnor uppfattas vara ”fast” i den intima sfären och i beroenderelationerna, förväntas de inte heller på samma sätt som män kunna lyfta sig ur det privata och se till allmänintresset. De får därför svårare att framstå som trovärdiga politiska subjekt.

Förväntningarna på modern som just ständigt närvarande och ansvarig i vardagen, gör det både möjligt och mer legitimt för fäder att prioritera andra värden än samvaron med barnet – politiska, ekonomiska, nationella – utan att faderskapet framstår som hotat. Faderskap kan därmed fås att harmoniera med det politiska ledarskapet och med ett slags Landsfaderskap.

De bilder och berättelser av faderskap som kommer till uttryck i porträtten av partiledarna handlar inte heller så mycket om just det dagliga ansvaret, om tvättkorgarna, om förkylningarna. Ingen manlig partiledare avbildas i sandlådan, som Maria Wetterstrand i DN:s serie 2006, och det saknas berättelser om hur de manliga politikerna byter begagnade barnkläder med varandra. Pappabeskrivningarna handlar påfallande ofta om sport, inte minst om fotboll. Detta är nu kanske inte så förvånande. Sociologer har konstaterat hur mäns engagemang i barnens sportaktiviteter har blivit allt viktigare för fäder. Detta kan tolkas som ett slags svar på de ökande krav som ställs på mäns närvaro i sina barns liv – inte minst utifrån jämställdhetssynpunkt. På fotbollsplanen deltar pappan, är närvarande och engagerad, samtidigt som detta engagemang i barn inte på något grundläggande sätt hotar fäders maskulinitet. Annorlunda uttryckt riskerar de inte att feminiseras på sportarenan. Sporten utövas i det offentliga, på betryggande avstånd från de intima, privata, lågt värderade och kvinnomärkta hushållssysslorna. Sport är också en arena där traditionellt maskulina kvaliteter och egenskaper värderas: styrka, uthållighet, förmåga att uthärda smärta, tävlingsinstinkt och självsäkerhet. Som blev tydligt i förra tema­artikeln om politikens intimisering, sammankopplas också den typen av egenskaper med ledarskapsförmåga, och med politisk auktoritet.

De skildringar av de manliga politikernas faderskap som återfinns i partiledarporträtten – inte minst av hängivna pappor på fotbollsplanen – skulle också kunna tolkas som ett slags inlemmande av det manliga föräldraskapet i den (manliga) nationella gemenskapen. Sportens plats i skapandet av nationell identitet framkommer tydligt i fotbollen, denna klassiska folkrörelsesport. Sport förstås ofta som ett sätt att ”fostra” unga in i en gemenskap, att lära dem sin plats i samhället och att överföra centrala värden till en ny generation, som sociologen Jesper Fundberg skriver.

Min poäng är att de manliga partiledarnas sportpappighet ger dem ett flertal politiska vinster. De framstår som engagerade och jämställda pappor – men ändå som riktiga män. De framstår som närvarande i det ”lilla” livet – samtidigt som denna närvaro på ett självklart och naturligt sätt får betydelser i det ”stora” livet, genom sportens koppling till samhällelig fostran och (manlig) nationell gemenskap.

 

Hela nationens pappa

För de manliga partiledarna kan alltså föräldraskapet överskrida det privata och sammankopplas med nationen och med det allmänna på olika sätt. Men medieskildringarna av Fredrik Reinfeldt skiljer sig delvis från de andra genom det starka drag av landsfaderlighet de uppvisar. Reinfeldt framstår i stor utsträckning som hela nationens pappa. Ofta framstår det faktum att han är Moderaternas partiledare som närmast ovidkommande. Han får liksom tala med nationens röst och förkroppsliga en gemenskap – en nation – snarare än ett parti eller ett intresse i konflikt med andra partier/intressen.

Medan partipolitik kan kopplas till konflikt, ideologi och till någon form av särintresse, präglas gestaltningen av Reinfeldt av samförstånd, harmoni och allmänintresse. Han placeras ofta lite ”över” dagspolitikens käbbel. Ett inslag i denna berättelse är hur Reinfeldt beskrivs som ansvarstagande, både i det lilla och i det stora. ”Storebror med ork att se andra”, lyder Dagens Industris rubrik, och berättelsen handlar just om hur Reinfeldt har kunnat sätta sig över sina egna behov och intressen redan när han var liten: ”Jag märkte att jag hade en kraft som räckte till mer än mig själv, en ork att intressera mig för andra”, berättar han. För Reinfeldt verkar faderskapet tämligen lätt och konfliktfritt kunna omvandlas till ett landsfaderskap. Från omsorgen om de egna barnen, som följde så naturligt på omsorgen om klasskamrater och andra, till omsorgen om nationen. Liksom en far vet vad som är bäst för sina barn, inkarnerar han det allmänna bästa för nationen.

Han framstår som en man med nationens väl och ve i fokus, snarare än sitt eget, eller sitt eget partis. Han tillåts ofta inta ett slags helikopterperspektiv, som låter honom kommentera politiken ovanifrån, som när han ”varnar” för att Sveriges ekonomi kan komma att äventyras. ”Sverige kan bli svårt att styra”, lyder rubriken i Sydsvenskans serie 2010. I samma tidning fyra år tidigare förkunnar tidningen att ”Reinfeldt vill avsluta köpfesten”. Fram tonar en man som är redo att ta ansvar för nationens finanser, en man som kommer att se till att lättsinnet upphör och att det bringas ordning i riket. En man som vågar ta ansvar även för de svåra – men nödvändiga – besluten för landets väl.

Reinfeldt förlänas en nationell landsfaderlig status just genom sin position ”över” kortsynt dagspolitik och sär­intressen. Sveriges välstånd framstår som hans utgångspunkt, och det är utifrån detta nationsperspektiv som Reinfeldt utdelar varningar och gör prognoser. Man måste ha långsiktighet och kunna klara av att se bortom här och nu, säger han till Göteborgs-Posten: ”Frågan för honom måste vara vad Sverige ska vara om 10–15 år.” I denna mening låter medierna Reinfeldt ofta förkroppsliga ett tydligt allmänintresse.

För kvinnor blir det svårt att uppnå denna position av nationellt, manligt definierat ledarskap. Den överblick, kontroll och stabilitet som landsfaderskapet förutsätter förkroppsligas inte med samma lätthet av en kvinna – vilket kanske inte är så märkligt med tanke på hur kvinnor historiskt sett så starkt har sammankopplats med det svaga, känslosamma och det okontrollerbara.

Tendensen att de manliga politikerna intimiseras mer än tidigare och starkare kopplas samman med föräldraskapet – inte minst genom pappabilderna i medierna – kan således inte på något självklart sätt ses som ett bevis på ett framgångsrikt nationellt jämställdhetsarbete. Dessa skildringar av män som engagerade, aktiva (och jämställda)­ ­familjefäder utmanar inte en politisk könsordning på det sätt som man kanske kunde vara frestad att tro. De dimensioner av konflikt och skuld som häftar vid Birgitta Olssons, Mona Sahlins eller Maria Wetterstrands moderskap, saknas för de manliga politikerna. I medierna framstår faderskap inte som ett hot, utan snarare som en resurs för männen och i grunden som förenligt med det politiska ledarskapet. Snarare än att luckra upp givna könsmönster och föreställningar om offentligt och privat, personligt och politiskt, kan därför den nya bilden av faderskapet fungera som ett sätt att befästa bilden av att det är män som är de naturliga ledarna för nationen.

Fakta: 

Maria Wendt forskar i statsvetenskap på Stockholms universitet. Wendts forskning handlar om medier, kön och nationell identitet. Texten är ett bearbetat utdrag ur hennes bok Politik som spektakel (Atlas).

Läs även: Intimisering av politiken – ett demokratiproblem

ANNONSER

Rekommenderade artiklar

Nu händer det! – om samtidighetens tvång och politiken som försvann

Media

Direktrapporter. Livesändningar. Blixtkommentarer. Nyheter dygnet runt. Mediernas ökande fokusering på samtidighet får oss att förväxla det pågående med det relevanta. Upptagenheten med ”nuet” hotar att göra medborgare till okritiska och känslostyrda mediekonsumenter. I förlängningen utarmas det demokratiska samtalet, skriver statsvetaren Maria Wendt.

Fria Tidningen

Intimisering av politiken – ett demokratiproblem

I en scen i dokumentärfilmen om Olof Palme följer en fotograf med statsminister Tage Erlander bakom kulisserna efter en valdebatt. Det skojas och pratas politik medan Erlander tvättar ansiktet och drar på sig hängslena framför kameran. Om man försöker föreställa sig en sådan scen med Fredrik Reinfeldt inser man hur mycket dagens politiska scen präglas av noggrant regisserade och PR-mässigt genomtänkta framträdanden av vältränade mediepersonligheter. Att den avspända närhet som gestaltas i Palmefilmen i dag känns så främmande kan på ett sätt tyckas paradoxalt, för det är ju knappast bristen på intimitet som kännetecknar mediernas gestaltningar av politik i dag. Tvärtom tycks frossandet i personligheter, privatliv och känslor bara öka. Frågan är bara hur det görs och vem det gynnar.

Fria Tidningen

© 2024 Fria.Nu