Recension


Litteratur
Oktober i Fattigsverige
Författare Susanna Alakoski
Förlag Albert Bonniers

Fria Tidningen

En röst för de nertystade

Hertha Müller, som invigde förra årets Bok & Biblioteksmässa i Göteborg, sa i sitt tal: ”Ibland tror jag att det bakom varje diktator finns en tullstation. Man är både resande och kontrollant. Man måste förklara för sitt eget liv, vad som finns i det tysta bagaget.” Invigningstalet publicerades också i DN under rubriken ”Konsten är att få det tysta bagaget att tala.” Hon talar om registrerandet och nedskrivandet som livsvillkor för den vanmäktige, för den vars alla andra möjligheter till handling och motstånd är uteslutna i ett system som fängslar och förtycker, som osynliggör den röst som vill tala ut om förkroppsligade trauman. ”Av ett inre tvång drivs man att leda språket i det söndertrampade livets spår.”

Men det är inte bara i diktaturer som röster tystas, som erfarenheter aldrig får ta ton och berättas. I sin nya bok Oktober i Fattigsverige skriver Susanna Alakoski om att leva i fattigdom, och svårigheterna att tala om den om man inte redan trätt ur den. ”Att tala om fattigdom är svårt. Fattigdom är skam, psykiskt lidande. De flesta som växer upp med fattigdom reflekterar inte så mycket över den när den pågår. Fattigas vardag handlar om att överleva nuet.”

Att vara fattig gröper ur självförtroendet, bryter ner tilltron till den egna rösten. Fattigdomen tystar och avlegitimerar. Och den fungerar lika nedbrytande på individer i en förtryckande diktatur som i en liberal demokrati. Det paradoxala i vårt politiska system: marknadsekonomins löfte om frihet, medan människor i Sverige i dag – precis som i de gamla kommunistländerna – tvingas på knä, omyndigförklaras, tystas.

Som en av få förunnade till tal är återuppväckandet av det personliga traumat hos Susanna Alakoski ett socialt ansvar. Det är i sökandet efter en förträngd erfarenhet hos sig själv, i ett försök att få det egna osynliggjorda bagaget att tala, som Susanna Alakoski återvänder till sin barndoms Ystad. Här växte hon upp under sjuttiotalet med sin från Finland invandrade familj, i en fattigdom som ärvts genom generationer och vars nedbrytande effekter hon inte insett vidden av förrän långt senare. I dagboksform närmar hon sig fattigdomsproblemet från olika håll: genom de många mötena med utsatta i arbetet som socionom och författare, genom fattigdomsskildringar i litteraturen, i form av statistik och historik, i reflektioner över möjliga sociopolitiska åtgärder. Men framför allt genom en djuplodande personlig erinringsprocess och det svåra sorgearbete det innebär att minnas. Minnet av alla de nära som gått bort, av det i barndomen bevittnade våldet. Minnet av utslitna kläder, hungern som ständigt rev i magen – och skammen. Och så insikten om den socialpolitik som aldrig lyckades förhindra. Autentiska journalanteckningar som Ystads kommun fört över familjen Alakoski finns insprängda mellan sidorna och vittnar om alkoholism, misshandel och fosterhemsplacering.

Det är vittneslitteratur som drivs av ett starkt politiskt patos. Ett politiskt patos som i sin tur drivs av en djup personlig sorg. Även när Susanna Alakoski har glömt, minns ändå hennes kropp. Magen är ständigt orolig och värker, sömnlösheten hotar om nätterna. Det är detta förkroppsligade trauma som talar, som tvingar fram oktoberdagboken. Det förkroppsligade traumat leder språket in i det söndertrampade livets spår. Som läsare tvingas man följa med: upprörd, förfärad – och sörjande.

ANNONSER

Rekommenderade artiklar

En ny väg mot global rättvisa

Recension

Den indiska filosofen Gayatri Chakravorty Spivak är en av våra mest framstående samtidskritiker. I en ny skrift lyfter hon behovet av en förändrad syn på hur världens fattigaste ska "utbildas". Det handlar om öppna sig för andra kunskapssystem, skriver Viola Bao.

Fria Tidningen

Demokratier ur ett nytt perspektiv

Recension

Med hjälp av ett underifrånperspektiv som ger intressanta vinklar skildrar Robert Osborne demokratins historia i Av folket, för folket: Demokratins historia underifrån. Frias recensent skriver om en populärhistorisk skildring fri från raljerande som trots några tvära kast är intressant läsning.

Fria Tidningen

© 2024 Fria.Nu