Coldplay gör utsökt arenarock | Fria Tidningen

Recension


Konsert
Coldplay, Mylo Xyloto tour
Var Stadion När 30 augusti

Fria Tidningen

Coldplay gör utsökt arenarock

Förväntningarna känns redan i tunnelbanan. Elektroniska armband delas ut i entrén och man anar att något stort kommer att hända. Inne på Stadion möts publiken av fem gigantiska, runda bildskärmar och en scen med en pir i mitten som sträcker sig ut i arenan.

Helt plötsligt släcks arenan ned, symfonisk musik spelas (tänk Star Wars) och på bildskärmarna visas spejsade mönster. Just när "Hurts like heaven” brakar igång tänds alla armband i många färger och blinkar. Ett imponerande koreograferat fyrverkeri ramar in konserten.

Det är en av de i särklass mäktigaste och mest magiska inledningarna på en konsert som undertecknad har sett. Sedan rockar Chris Martin loss som en lekgubbe bland raketer och gigantiska konfettikanoner och stora luftbollar rullas in över publiken i den fullsatta arenan. Det är storvulet, galet, färgsprakande och rent genialisk underhållning.

Martin svettas rejält redan efter fjärde låten, varvar ned och sätter sig vid ett nedklottrat rosa piano. Balladerna "The Scientist” och "Yellow” får mig att andas ut – blodtrycket var på väg att skena iväg.

Coldplay är ett av världens ledande rockband och lyckas göra arenarock så skamlöst perfekt. Den nästan två timmar långa konserten är en hitkavalkad som aldrig tycks sluta. Det är högljutt, pompöst och vackert.

När "Paradise” körs en andra gång så är det självklart också ett välgörenhetsinitiativ till förmån för en cancerfond i USA som livesänds direkt. Gruppen försvinner från scen efter låten och dyker helt plötsligt upp i andra änden av arenan, på en miniscen, för att skapa mer intimitet och nå också dem längst bak. Sedan springer de igenom en korridor av vakter, tillbaka till den stora scenen, och avslutar med fantastiska "Clocks”, "Fix you” och "Every teardrop is a waterfall”.

Man kan ha skilda meningar om den fluffiga arenarockens vara eller icke vara, men Coldplay visar att de kan det här genom att skapa en stark upplevelse för alla sinnen.

ANNONS
ANNONS

Rekommenderade artiklar

Jack är alltid Jack

Recension

Jack White utan Stripes är tyngre och råare. Det är något som saknas och det är inte nödvändigtvis det gamla bandet. Jens Ahlberg rapporterar från soloturnén som i veckan nådde Hovet i Stockholm.

Mörka diamanthårda poppärlor

Recension

The xx universum är dunkelt och klaustrofobiskt. Vi gick på en hypnotiserande spelning i Stockholm och fick dödsvibbar.

Brooklyn intog Stockholm

Recension

Delar av Brooklyns sprudlande indiescen intog Debaser i dagarna två. Blonde Redhead och Cults var överlägset bäst.

Explosivt röj med Bomba Estéreo

Recension

Colombianska Bomba Estéreo bjuder på en energisk uppvisning på Kägelbanan. Det lilla formatet gav en häftig dansklubbsatmosfär, skriver Jens Ahlberg.

© 2022 Fria Tidningen