Kristian Borg

Fördjupning


Kristian Borg
Fria Tidningen

Bakom privata galler

Fängelseindustrin är en tillväxtbransch. På bara drygt 20 år har Storbritannien fått dubbelt så många fångar, samtidigt som de privata fängelserna breder ut sig. Bakom utvecklingen ligger en förändrad syn på brott och straff och ett behov att skapa en mer flexibel arbetarklass, skriver Kristian Borg i första delen av artikelserien Säkerhet som vara.

Säkerhet som vara
Del 1:  Bakom privata galler

Fängelsesystemet är ett system i tillväxt, skrev den norske professorn i rättssociologi Thomas Mathiesen redan 1987. Han såg i boken Kan fängelset försvaras? en dramatisk ökning av användningen av fängelser, särskilt i USA.

Mathiesen förutsåg utvecklingen. USA intar i dag toppositionen med flest fångar i världen (även proportionellt), följt av länder som Kina och Ryssland. Antalet fängelser och fångar i USA har ökat markant sedan 1970-talet. År 1978 satt 450 000 i fängelse, 2005 hade antalet fyrdubblats.

Ojämlika samhällen är mer straffinriktade än jämlika, skriver Richard Wilkinson och Kate Pickett i uppmärksammade Jämlikhetsanden (2010). Men det är inte en ökad brottslighet som är orsaken till USA:s många fängslade. Längre straff, fler utdömda fängelsestraff och fängelsestraff för mindre förseelser har skapat en fängelsepopulation stor som Sloveniens befolkning. Många som tidigare skulle ha klarat sig undan med en bot får numera skaka galler. I Kalifornien avtjänade exempelvis 360 personer livstid för snatteri år 2004.

En liknande om än inte lika radikal utveckling ser vi också i flera europeiska länder. I Storbritannien sitter i dag omkring 87 000 i fängelse, en fördubbling sedan 1990. Landet är på femtonde plats i världen i antalet fångar och precis som i USA är den övergripande orsaken till explosionen en förändrad syn på brott och straff. I USA var Reagans War on drugs en bidragande orsak till ökningen. I Storbritannien har Asbo (anti social behavioural order), som ska verka avskräckande på ungdomar i riskzonen, kritiserats inte bara för att kriminalisera beteenden som tidigare setts som lagliga, utan också för att ha haft motsatt verkan och faktiskt ökat brottsligheten eftersom det blivit en statussymbol att ”ha en Asbo”.

En Asbo kan ges till tioåringar och uppåt och riktas mot den som ”skapar eller sannolikt kommer att skapa trakasserier, oro och nöd för en eller flera personer som befinner sig i ett annat hushåll än förövaren”. Den som får ett föreläggande men överträder det riskerar fängelse i upp till fem år. Sedan 1999 har fler än 5 500 personer fått fängelse för att ha brutit mot sin Asbo, bland andra 48-åriga Caroline Cartwright som hade sex för högljutt.

Mot ökad privatisering

Efter lobbying från tankesmedjor som Adam Smith Institute och företag som Corrections corporation of America och Group 4 Falck (i dag G4S) tog Storbritanniens politiker det privata fängelset till den europeiska kontinenten. Det var John Majors konservativa regering som av ideologiska och ekonomiska orsaker öppnade upp för privatisering av fängelser i Storbritannien i början av 90-talet. 1992 öppnade det i dag G4S-drivna Wolds Prison utan att någon statlig utredning hade genomförts innan, kanske för att det, som sociologen Loic Wacquant raljant skriver, ”anses närmast självklart att anlitandet av den privata sektorn automatiskt kommer att leda till en minskning av kostnaderna och en förbättring av ’produkterna’”.

Privatiseringsförespråkarna menade att den privata sektorn kunde effektivisera systemet. Privata fängelser i USA hade lett till ”dramatiskt förbättrade förhållanden för fångarna” och stora kostnadsbesparingar, menade en stjärnögd rapport från liberala Adam Smith institute 1987.

Vi känner igen argumenten från den svenska debatten om vård, skola och omsorg. Även metoderna för att skapa effektivitet är desamma; piska och morot. De privata fängelserna ”ska få betalt efter resultat – med en bonus om förövaren inte återfaller i brott inom två år”, lovade David Camerons konservativa parti i programmet ”Repair: plan for social reform” före valet 2010.

14 av landets 131 fängelser drivs i dag av den privata sektorn, varav 5 av säkerhetsjätten G4S. Och ökad privatisering är att vänta. Tidigare i år tog G4S över stora HMP Birmingham och Camerons liberalkonservativa regering vill konkurrensutsätta ytterligare sju anstalter. Andelen privata fängelser är till och med högre i Storbritannien än i USA, cirka 15 procent mot 7 procent.

En tillväxtindustri

Säkerhetsindustrin är en bransch på stadig uppgång. Globalt väntas marknaden för säkerhetstjänster öka med 7,4 procent per år fram till 2014, uppskattar marknadsundersökningsföretaget Freedonia. G4S bedömer att marknaden i Europa och USA för egen del kommer att öka med 4–5 procent per år mellan 2009 och 2014 – och med hela 8–12 procent per år i utvecklingsländer under samma period.

I USA är fängelseindustrin en av de branscher som anställer flest människor. G4S är branschens största bolag och med sina omkring 650 000 anställda i 120 länder världens tredje största privata arbetsgivare efter Wal-Mart och elektroniktillverkaren Foxconn.

Att driva fängelser är mycket lukrativt och fler kontrakt står givetvis högt på bolagens önskelista. Corrections Corporation of America, som driver 60 fängelser i USA, fyrtiodubblade sitt aktievärde mellan 1995 och 2005. På bara två år fick G4S igen alla kostnader för bygget av HMP Altcourse i Liverpool – vilket innebär ren vinst från 2001 fram tills avtalets upphörande 2023. Det är förståeligt att branschen i sin vitbok betonar vikten av ett ”ökat samarbete” mellan privat och offentlig sektor.

Men nya fängelser byggs inte tillräckligt fort. Redan 2007 kritiserades Storbritannien av Amnesty för kraftig överbeläggning och enligt en färsk undersökning från Prison reform trust råder det överbeläggning på närmare två tredjedelar av alla fängelser i England och Wales. Värst är det på privata fängelser. De privata fängelserna har haft en högre överbeläggning än de offentliga varje år sedan tretton år tillbaka. Fackförbundet POA (The professional trades union for prison, correctional &secure psychiatric workers) har kritiserat utvecklingen länge och menar att ”privatdrivna fängelsers enda mål är att säkra att aktieägarna går med vinst medan förbrytarnas behov förbises”.

Fängelset som krislösare

Det är inte en slump att antalet fångar ökat kraftigt just i de två länder som har gått längst i det nyliberala experimentet. Den nya, hårdare synen på brottslighet och ”antisociala beteenden” har ett samband med liberaliseringen av ekonomin, arbetsmarknadens avreglering och privatiseringen av fängelsesystemet, menar bland andra sociologen Loic Wacquant i boken Fattigdomens fängelser.

De privata företagens expansion inom fängelseområdet hänger ihop med en nyliberal samhällsutveckling där det övergripande ideologiska målet är att genomdriva försämrade anställningsvillkor och lägre löner. ”Avreglering på det ekonomiska området och överreglering på det rättsliga området går ... hand i hand: en minskande social investering både förorsakar och nödvändiggör en överinvestering inom fångvården, vilket visar sig vara det enda sättet att hejda den turbulens i samhället som blir följden när välfärdsstaten nedmonteras och materiell otrygghet drabbar allt fler grupper ur arbetarklassen”, skriver Wacquant.

Det handlar, enligt Wacquant, om en ”fattigdomens kriminalisering”. Genom att sätta fattiga i fängelse undviker man sociala spänningar och det konstanta hotet om fängelse – genom åtgärder som nolltolerans – skapar en lydigare och mer anpassningsbar underklass. Det är också i huvudsak underklassen som sitter i fängelse och som riskerar att hamna i fängelse. Fängelserna löser de problem som en ökad ojämlikhet skapar.

Men det är också så att fängelseindustrin smörjer ekonomin. Fångar är billig arbetskraft och hotet om fängelse skapar en flexibel arbetskraftsreserv, ”fängelset fungerar som reservoar och utflöde för den nya okvalificerade arbetsmarknaden”, skriver Wacquant.

Relevant för Sverige?

USA och Storbritannien är extrema exempel och Sverige är ännu på säkert avstånd från en motsvarande utveckling. Ett uttalande av Johan Linander (C) från 2007 sammanfattar ganska väl den generella svenska hållningen:

– Privata aktörer kan inte hålla på med myndighetsutövning, det är inte förenligt med en rättsstat.

Men hur länge till? Redan året därpå fick Kriminalvården i uppdrag att undersöka vilka delar av verksamheten som lämpar sig för ett ökat inslag av privata aktörer ”ur ett verksamhets- och kostnadseffektivitetsperspektiv” och utredningen Transporter av frihetsberövade (SOU 2011:7) konstaterar att i ”framtiden kan eventuellt fler delar av Kriminalvårdens verksamhet öppnas upp för privata aktörer”.

Dessutom finns det redan i dag privata inslag i svensk kriminalvård, även när det betraktas som ren myndighetsutövning. En del transporter genomförs av vaktbolag på kriminalvårdens uppdrag. Bara kriminalvårdens totala inköp av väktartjänster uppgick till cirka 25 miljoner kronor 2009 och så mycket som en dryg fjärdedel av kriminalvårdens budget går till inköp från externa aktörer.

Moderaterna skiljer ut sig från övriga riksdagspartier och ser gärna ökad privatisering på området.

– Jag ser det inte som ett problem om någon tjänar pengar på kriminalvården. Om det dessutom blir lite pengar över till privata intressen så är det inget problem för mig. Men huvudsyftet får inte vara att tjäna pengar, sa Kristina Axén Olin i en intervju 2004.

Även justitieminister Beatrice Ask har velat öppna upp för entreprenörer i kriminalvården. På en skriftlig fråga från Thomas Bodström (S) svarade Ask 2007:

”En åtgärd för att utveckla kriminalvården kan vara att i än högre utsträckning än vad som redan pågår, låta privata aktörer komma in och visa nya vägar, bland annat när det gäller vård, behandling, yrkesutbildning och arbetsdrift.”

Nuvarande lagstiftning hindrar privatisering av kriminalvårdens kärnverksamhet. Men med fortsatt minskade resurser i de offentliga skattkistorna förefaller det sannolikt att mer av det rättsliga området öppnas upp för kommersiella aktörer. Det är också tänkbart att aktörer som G4S när tiden är mogen börjar bedriva lobbying för att få igenom lagändringar. Vad journalisten Mattias Hagberg kallar ”ett nyliberalt gulag” i boken Släpp fångarna loss kan bli verklighet även i Sverige.

Fakta: 

Säkerhetsindustrin växer globalt med 7 procent per år, omsätter 150 miljarder och sysselsätter miljontals människor. Det är en bransch där frågor om demokrati och transparens, mänskliga rättigheter och arbetsrätt borde ha hög relevans. Ändå är det märkligt tyst. I artikelserien Säkerhet som vara granskar Kristian Borg detta gränsland mellan offentligt och privat.

 

Källor och vidare läsning

Böcker
• Hagberg, Mattias. Släpp fångarna loss. Ett reportage om brott, straff och trygghet (Atlas, 2006).
• Mathiesen, Thomas. Kan fängelset försvaras? (Korpen, 1988).
• Pickett, Kate & Wilkinson, Richard. Jämlikhetsanden. Därför är mer jämlika samhällen nästan alltid bättre samhällen (Utvidgad pocketupplaga, Karneval, 2011).
• Waqcuant, Loic. Fattigdomens fängelser (Brutus Östlings bokförlag, 2004).

Rapporter
• The prison cell. The start of a better approach to prison management. Adam smith institute (1987). 
• G4S årsrapport 2011.
• COESS, den europeiska säkerhetsindustrins vitbok (med intressant statistik över Europas säkerhetsmarknad).
• Årsrapport för brittiska justitiedepartementets "förlängda arm" National offender management service (NOMS).
• NOMS aktuella affärsplan.

Artiklar
• Aktuell artikel om överbefolkningen på Storbritanniens fängelser.
• En bra introduktion till varför antalet fångar ökar, Gilly, Pierre: "Ett fängslande aktietips".
• Mer om Asbo, Borg, Kristian: "Antisociala England".
• The Guardian om det lukrativa bygget av HMP Altcourse, Hencke, David: "Private jail makes huge profit".
• Mattias Hagberg intervjuar Axén Olin och andra privatiseringsförespråkare i Sverige (en del ur Hagbergs bok): Hagberg, Mattias, "Allt vanligare med privata fängelser".

Övrigt
• Säkerhetsmarknadens tillväxt fram till 2014.
• Jämförande statistik över antalet fångar i olika länder:
• Camerons valprogram Repair: plan for social reform Conservative party.
• POA, facket för fångvårdare m fl.
• Thomas Bodströms fråga och Beatrice Asks svar.

ANNONSER

Rekommenderade artiklar

Beväpnat entreprenörskap

Säkerhet som vara

Sedan kalla krigets slut har de privata säkerhetsbolagen fått en allt större roll i krig och konflikter. Varför? Och vad får det för betydelse för mänskliga rättigheter och demokrati? I den tredje och sista delen i serien Säkerhet som vara synar Kristian Borg den privata säkerhetsindustrins militära intressen.

Fria Tidningen

Polis under press

Säkerhet som vara

Säkerhetsindustrin växer globalt med 7 procent per år, omsätter 150 miljarder och sysselsätter miljontals människor. Det är en bransch där frågor om demokrati och transparens, mänskliga rättigheter och arbetsrätt borde ha hög relevans. Ändå är det märkligt tyst. I del 2 av artikelserien Säkerhet som vara granskar Kristian Borg privatiseringen av polisen.

Fria Tidningen

Enkät: Vad tror du om en gemensam dagstidning för vänstern?

Vad tror du om en gemensam dagstidning för vänstern? Och med tanke på utvecklingen i USA, där hälften av kulturjournalisterna har fått sluta, skulle en sådan tidning kunna vara en räddning för kulturjournalistiken, om – eller snarare när – motsvarande händer här?

Fria Tidningen

Kulturkritiken krisar med kapitalet

I USA har hälften av kulturjournalisterna fått gå de senaste fyra åren. En utveckling som kan spridas till Sverige inom kort. Kristian Borg frågar sig om en gemensam dagstidning för vänstern kan vara ett sätt att rädda det kulturella samtalet.

Fria Tidningen

© 2024 Fria.Nu