Fria Tidningen

Urfolkens poesi som en sanningens röntgenstråle

Poesifestivalen i Medellín i Colombia är efter 22 år en etablerad ritual, där målet är att vara en plattform för global aktionspoesi som bidrar till samhällsutvecklingen. I år är temat urfolkens poesi.

Den internationella poesifestivalen i den colombianska staden Medellín startade som en motkraft mot våldet som präglade landet i slutet av 1980-talet. Numera – när knarkkrigen bedrivs i Mexiko – talar festivalledningen om att skapa ett språk mot konsumism och individcentrering. 2012 års festival har urfolkens poesi som tema, och en fjärdedel av poeterna kommer från ursprungsfolk världen över.

Festivalens centralfigur, Fernando Rendón, säger vid invigningen på utomhusteatern Cerro Nutiba att urfolken hjälper oss minnas mänsklighetens ursprung, och även poesins ursprung, som finns i sången och drömmen. Rendón säger att urfolken i sitt vardagsspråk är mer poetiska och en källa till visdom för hela mänskligheten. Poesitidskriften Prometeos festivalnummer talar i sin ledare om den nya humanismen, och att denna länge varit ett naturligt tillstånd för urfolken.

Jag som lockats av årets tema och i Fria tidningen 2009 lyfte flera urfolkspoeter blir rädd att festivalen ska slå över i ett romantiserande förfrämligande av en naturnära ursprunglig människa. Att peka ut urfolk – och därmed göra sig skyldig till en grov generalisering – med intim relation till naturen rimmar dåligt med den verklighet man möter i länder som Colombia. På trottoarerna utanför konferenshotellet sitter indiankvinnor med sina barn i smuts och avgaser.

Men när poeterna själva kommer till tals – både vid poesiuppläsningar och seminarier – blir bilden mer realistisk. Den samiske poeten Sigbjørn Skåden säger att hans landsmän i Norge sällan talar om Moder jord, men att de flesta urfolk har en grundtanke om ekologisk balans.

– Men när det kommer till praktisk handling är det svårt att leva upp till idealen.

Skåden vill motverka just romantisering och söker autentiska samtidsbilder. Den dikt jag hör honom läsa i en shoppinggalleria utgår från legenden om ”den vandrande juden”. I Skådens text slängs ord som ”lappjävel” efter protagonisten.

Skåden tror inte på någon avskild urfolkspoesi, men däremot att det finns viktiga erfarenheter att förmedla. Och festivalen är ett bevis för att det går – som han uttrycker det – att tillgängliggöra otillgängliga språk. Skåden har valt att skriva på samiska för att spränga gränser i språket.

– Om vi inte utvecklar språket kommer det att dö ut, säger han.

Men Skåden tycker att man gott och väl kan vara same utan samiskan, medan Mata-Uiroa Manuel Atan från Påsköns ursprungsbefolkning rapa nui säger att han inte vore en rapa nui om han enbart talade spanska.

Men det är inte bara språken som hotas. Tvångsförflyttning på grund av råvaruutvinning återkommer och konferensmoderatorn Vito Apüshana från Colombias största etniska minoritet wayuu verkar lite förvånad över att samer, inuiter och andra folk i den rika världen ställs inför samma utmaningar. Migrationen till städer och andra länder har också kulturella efterverkningar.

– Vi utrotar oss själva, säger Maria Clara Sharupi från shuar-folket i Ecuador, med både sorg och styrka i rösten.

Men Sharupi utstrålar också en oerhörd livsglädje och har tack vare poesin frid med sig själv. Jag slinker in på hennes workshop och förundras över förmågan att uppmuntra andra i skrivandet. Hon lovar att nämna var och en i rummet i sin kommande diktsamling – oklart hur. Jag skänker henne en nyskriven dikt, visserligen på svenska, men den handlar om stigar i urskogen så jag tänker att den kan passa.

Kamsá-folket i sydligaste Colombia har tackat nej till elektricitet och stora vägbyggen. Poeten och läraren Hugo Jamioy talar om ett ceremoniellt poetiskt språk som bara används av ”taytas”, åldermännen. Själv identifierar sig Jamioy med ett annat slags poeter hos kamsá, ”bärare av vackra ord”, även om han betonar att det är omgivningen som avgör vem som blir poet hos kamsá. De som anses ha denna gåva tillfrågas för bröllops- eller doplyrik. Det är alltså en muntlig poesi där kontakten med åhörarna är fundamental. När Jamioy gav ut sin första diktsamling var han därför livrädd inför reaktionen.

– Jag känner ju mig som ett barn inför taytas, säger han.

Men när en av taytas läste boken och Jamioy såg tårarna tränga fram i den gamles ögon visste han att han hittat rätt ton. Jamioy samlar nu sitt folks berättelser och vill att hans poesi ska vara lärande och formande för kommande generationer.

Konservativa kulturskribenter i Colombia har kritiserat festivalen för att vara politisk, men när Jamioy söker stöd för en kampanj om allas rätt till den jord där ens moderkaka ligger får han ett vältaligt avslag. Det Medellíns poesifestival står för är snarare en global aktionspoesi som vill bidra till samhällsutvecklingen. Poesin är ingen medicin i sig själv utan en sanningens röntgenstråle för respekt och förståelse. Fernando Rendón vill se fler grupper där man skriver och diskuterar poesi. De poesiskolor som pågår under festivalen ska inte skola vissa till poeter utan sprida ett poetiskt tänkesätt.

Medellínfestivalen har ambitionen att bli motor för en världsvid poesirörelse och 2011 grundades World movement of poetry som ett nätverk mellan festivaler, tidskrifter och andra aktörer inom poesivärlden.

– Rivalitet och konkurrens mellan författare måste motverkas, säger Fernando Rendón. Ett sätt är att arbeta med gemensamt skriven simultanpoesi.

Vito Apüshana rör sig med termer från rit och religion när han drömmer om pilgrimsvandringar till de sju bergen runt Aburrá-dalen där Medellín ligger. Poeterna ska vara präster vid dessa ordets altare. Efter 22 år är åtminstone Medellíns poesifestival en etablerad ritual.

ANNONSER

Rekommenderade artiklar

Unikt skrivprojekt förenar olika världar

Fyra gånger fyra är ett unikt skrivarprojekt initierat av socionomen Amanda Frövenholt. Texterna är skrivna av kvinnor som besöker Huldas Hus, en mötesplats för hemlösa kvinnor. "Jag ville ta deras texter utanför den värld där de befinner sig så mycket", säger Amanda Frövenholt.

Göteborgs Fria

Nathalie Ruejas Jonson och det autistiska perspektivet

Det skeva perspektivet, det lilla som blir enormt, det stora som försvinner. Alla ord som regnar i kaskader över världen tills den inte syns längre. Och så stunderna med hörlurarna på max för att få ledigt en stund. Kaoset och skammen inför kaoset. Att be om hjälp. Att få hjälp.

Hon besjunger livet i utkanterna

I Händelsehorisonten skildras ett samhälle som på många sätt inte alls är olikt vårt, ett samhälle som har förvisat en grupp människor till Utkanterna.

Fria Tidningen

© 2024 Fria.Nu