Urladdning rakt in i förstärkaren
Punken kom 1977 som en väldig urladdning. En hel ungdomsgenerations samlade frustration över att inte ha några framtidsutsikter exploderade plötsligt. Det var som att något pluggat in en ilsken tonåring direkt i förstärkaren.
Aggressiviteten i punkrörelsen tog inte bara musikbranschen på sängen, utan skakade också om samtiden. Musiken, kläderna och stilen var en attack på det samhälle som svikit. De musikaliska rötterna fanns i USA, inte minst hos The Ramones, men det var i England som alla bitar föll på plats: punkens huvudstad i världen blev London.
Banden var många, eftersom punk i hög grad var en gör-det-själv-rörelse. Av de engelska sticker två dock ut i en klass för sig: Sex Pistols och The Clash. Pistols hann bara med en skiva, släppt året 1977, och under en turné i USA året efter upplöstes bandet.
I jämförelse med dem var Clash ett uthålligt gäng - men med ett ursinnigt tempo. På de sex år som gruppen existerade i sin klassiska sättning gav man, samtidigt som de var ute på ett ändlöst turnerande, ut fem betydelsefulla album, varav en dubbel och en trippel. Gruppens musikaliska utveckling var på dessa korta år 1977–82 hisnande.
Historien om The Clash har berättats av många. Dock är det först nu det kommit en biografi på svenska. Tyvärr är det inte en av de bättre. Boken The Clash (Modernista) kallas den första officiella biografin. Den har ingen egentlig författare, utan består av sammanställningar av intervjuer. Här kommer gruppens medlemmar själva till tals. Joe Strummer på sång och gitarr, lite äldre än de andra, mest politiskt medveten och gruppens hjärta. Hjärnan var gitarristen Mick Jones, som inte bara kunde spela nästan vad som helst utan också hade sinne för instrumentalarrangemangen. Och så två stadiga ben: bakom trummorna Topper Headon, vansinnigt begåvad tills drogerna tog överhanden, på bas Paul Simonon, läraktig och med huvudet fullt av reggae.
Rätt personer i rätt tid. Och en tändande gnista i form av managern Bernie Rhodes. ”Oavsett vad ett band är, så är det kemin mellan de där fyra personerna som får bandet att funka”, som Strummer säger. Berättelsen börjar från början och tar läsaren med till de platser bandmedlemmarna kom ifrån. Det är tydligt att deras musik handlar om deras egna omständigheter. Unga, arga, besvikna.
Redan på första plattan fanns ett säreget inslag av svarta rytmer i den vita musiken. Efter två renodlade punkskivor kom en brytpunkt med mästerverket London calling. Därefter var The Clash verkligen en smältdegel där rockmusiken blandades med influenser från världen alla hörn. Pionjärerna som varit med om att kickstarta rörelsen hade gått vidare.
Punken var en urladdning av uppdämd energi. Som efter ett häftigt åskoväder gick det sedan att andas igen. Röjningsarbetet var genomfört och kunde aldrig göras ogjort. Bandet The Clash brände ut sig och ingen av gruppens medlemmar har därefter varit i närheten av den banbrytande musik de skapade tillsammans. Biografin blir dock mer och mer rapsodisk ju längre fram man kommer. Klipp-och-klistra-tekniken ger en viss autencitet åt boken. Men det saknas en författare som sätter in replikerna i ett större sammanhang: musikaliskt, mänskligt och samhälleligt.