Per Björklund

Fördjupning


Per Björklund
Fria Tidningen

Med marknaden som Gud

Fyra år efter den globala finanskrisen är tron på den självreglerande marknaden orubbad – åtminstone i maktens korridorer. Trots växande risker i det svenska finansiella systemet har den kritiska debatten om årtionden av avregleringar uteblivit. Men har vi råd att vänta på nästa krasch?

Nästan fyra år har gått sedan den globala finanskrisens utbrott. Med så mycket tid i backspegeln är det lätt att glömma hur det lät under krisens första förvirrande månader, när banksystemet hotades av kollaps och astronomiska summor satsades på statliga räddningspaket. I chocken efter investeringsbanken Lehman Brothers kollaps tycktes allt möjligt – till och med att ifrågasätta doktrinen om marknadens ofelbarhet.

Det var visserligen långtifrån den första finanskris som världen upplevt – enligt en beräkning inträffade 124 stycken mellan 1970 och 2007 – men det var den första sedan den stora depressionen som hade sitt ursprung i världskapitalismens centrum. Det rådde också stor enighet om krisens källa: en bubbla på den amerikanska bostadsmarknaden vars effekter förvärrades av ”finansiella innovationer” som spred riskerna vidare i det globala systemet. Många drog därför den förhastade slutsatsen att krisen skulle bli dödsstöten för den oreglerade finanskapitalismen av amerikanskt snitt.

Men i takt med att utvecklingen i Europa kastat allt längre skuggor över världsekonomin har förutsättningarna förändrats. ”Den globala finanskrisen” har ersatts av ”eurokrisen." Istället för den amerikanska ”nyliberala” modellen har den europeiska ”sociala” modellen hamnat under luppen – och de okontrollerade marknadskrafternas destruktivitet förpassats till bakgrunden.

I den mån krisens orsaker debatteras handlar det främst om huruvida den beror på slösaktigt beteende i vissa problemländer – inte minst Grekland – eller inbyggda obalanser i valutaunionen. I Sverige försöker politiker och debattörer på båda sidor ta åt sig äran av att ha skyddat Sverige från krisen, antingen genom en återhållsam finanspolitik eller genom att hålla oss utanför EMU. Gemensamt för båda tolkningarna är dock att krisen framställs som något som främst berör euroländerna. Medvetet eller omedvetet har båda sidor därmed bidragit till att diskussionen om de senaste årtiondenas övertro på den självreglerande marknaden kvävts i sin linda.

I mediernas rapportering framställs krisen numera som ett avlägset oväder som bara påverkar oss indirekt, genom ”finansiell oro” och vikande efterfrågan på svensk export. Ett tydligt exempel var reaktionerna på de sänkta kreditbetygen för Nordea och Handelsbanken den 25 maj. I Sveriges Radio hette det att bankerna ”dras med i den våg av nedgraderingar” som gjorts under våren – som om de oturligt drabbats av en obehaglig smitta. I SVT:s Aktuellt diskuterades de amerikanska kreditvärderingsinstitutens stora makt, en viktig fråga som dock sällan väcks när utländska bankers eller hela länders kreditvärdighet ifrågasätts.

Mycket lite utrymme ägnades åt orsaken till de svenska bankernas försämrade status: det växande gapet mellan utlåning och inlåning och bankernas ojämförligt stora beroende av internationella kapitalmarknader. Bankernas beroende av kortsiktig upplåning i utlandet har inte bara pekats ut som ett potentiellt hot av kreditvärderingsinstituten, utan också av den svenska Riksbanken och Internationella valutafonden, IMF. I den mån dessa varningar har nått ut i mediebruset har det dock inte genererat någon diskussion om vad detta förhållande beror på eller vad det innebär för den svenska ekonomin.

Att det finansiella systemet i ett litet land som Sverige är beroende av internationella kapitalmarknader kan lätt uppfattas som en naturlig följd av globaliseringen – i sin tur oftast framställd som en ofrånkomlig process, orsakad av teknologisk utveckling snarare än medvetna politiska val. Men ingenting kunde vara mer fel. De svenska bankernas växande utlandsskuld och svällande balansräkningar med tillgångar på runt 400 procent av BNP är en förutsägbar konsekvens av en serie politiska beslut: En tyst revolution som inleddes på 80-talet och – trots den svåra bankkris som drabbade Sverige i början av 90-talet – fortsatte ända fram till den globala finanskrisens utbrott.


Den amerikanska modellen i Europa

Fram till mitten av 1980-talet var banksektorn hårt reglerad i Sverige liksom i flertalet länder i Europa. Regleringarna gällde allt från räntor och utlåning till placering av överskott och nyetablering av banker. När många av reglerna plötsligt togs bort inleddes en snabb kreditexpansion. På fyra år fördubblades utlåningen och en stor fastighetsbubbla byggdes upp. När den till slut sprack var den värsta ekonomiska krisen på decennier ett faktum, med tusentals konkurser och en halvmiljon arbetslösa.

90-talskrisens chockartade effekt och känslan av sårbarhet efter våldsamma spekulationsattacker mot den svenska kronan bidrog sannolikt till ja-sidans seger i folkomröstningen om EU-medlemskapet 1994. Men om de svenska väljarna trodde att EU skulle erbjuda en trygg hamn tog de miste. Det är nämligen svårt att hitta något område som påverkats mer av EU:s utveckling än just finanssektorn.

Vägen mot en fullständig gemensam finansmarknad i Europa stakades ut redan i Romfördraget 1957, men det var först med Single European Act från 1987 som processen verkligen tog fart, med avskaffade kapitalkontroller, utlåningstak och andra regleringar i land efter land. 1999 togs ett nytt steg med Handlingsplanen för finansiella tjänster, som syftade till ytterligare harmonisering av medlemsstaternas regler på en rad områden, från försäkringar till bostadslån och pensioner.

Resultatet var ökande kapitalflöden och en tilltagande internationalisering av finansbolagens verksamhet, parallellt med framväxten av allt mer avancerade finansiella instrument. Samtidigt växte handeln utanför reglerade marknadsplatser mycket snabbt. Enligt Rådet för finansiell stabilitet mer än fördubblades tillgångarna i det nästan oreglerade ”skuggbanksystemet,” från 21 biljoner euro år 2002 till 46 biljoner euro år 2010, då de motsvarade 25–30 procent av det totala finansiella systemet.

Få – om några – av Europas ledande politiker eller tjänstemän såg riskerna med utvecklingen. I en vitbok från 2005 – tre år före finanskrisens utbrott – konstaterade EU-kommissionen nöjt att finansmarknaden i Europa nu var den mest öppna i världen. Den finansiella sektorn hade därigenom blivit mer effektiv och präglades av ”sund lönsamhet.” Samma år förklarade den österrikiska centralbankens chef Klaus Liebscher i ett föredrag hur avregleringarna bidragit till ökad finansiell stabilitet – definierad som ett tillstånd där det finansiella systemet kan ”dirigera kapital till dess mest lönsamma risk-avvägda användning utan större störningar.” När de finansiella aktiviteterna blir gränsöverskridande kan marknadens aktörer enligt Liebscher lättare skydda sig mot ”landspecifika chocker”. Eftersom verksamheten sträcker sig över flera länder drabbas de helt enkelt inte lika hårt av en lokal krasch på en av sina marknader.

Avregleringarnas tillskyndare bortsåg från det som varit den kanske tydligaste lärdomen från de senaste årens ekonomiska kris: nämligen att den ökade integrationen i sig gör en lokalt isolerad kris alltmer osannolik. Snarare än att sprida riskerna ledde den finansiella integrationen till att de generaliserades, så att det som började med oro på den amerikanska bostadsmarknaden snabbt utvecklas till den värsta globala krisen sedan 1930-talets stora depression.

Skulle franska och tyska storbanker hotas av de ekonomiska kollapserna i perifera länder som Irland, Grekland och Portugal om det inte vore de föregående årens långtgående finansiella integration? Det är en rimlig fråga – men en ännu viktigare fråga är om de enorma lånebubblorna i dessa och andra länder överhuvudtaget hade uppstått om det inte vore för de senaste årtiondenas avregleringar. De massiva och spekulativa investeringarna i fastighetssektorn före krisen kastar onekligen tvivel över tesen om ”effektivare kapitalallokering” på en oreglerad marknad.


Sverige med strömmen

När marknader avregleras beskrivs det nästan alltid som ett sätt att skapa ökad konkurrens. Men 20 år efter att avregleringen av bankmarknaden i Sverige inleddes hade nya utmanare – med Danske Bank i täten – totalt lyckats ta en blygsam marknadsandel på 13 procent, samtidigt som koncentrationen på bankmarknaden ökat dramatiskt. Det sena 90-talets fantasifulla förutsägelser om att tyska banker inom kort skulle förmedla billiga bostadslån till svenska hushåll över internet har än så länge inte slagit in.

År 2002 konstaterade Riksbanken i en rapport att den europeiska bankmarknaden i högsta grad förblivit nationellt uppdelad. En förklaring är att det redan rådde en ”betydande överkapacitet” på de flesta nationella bankmarknader. Att slå sig in på en ”mogen marknad” kräver kunskap om lokala kreditrisker, vilket bland annat bygger på långvariga kundrelationer. En nykomling på marknaden slåss i första hand om nya kunder utan tidigare lånehistorik, och riskerar därför att göra sämre bedömningar än etablerade banker.

Därmed inte sagt att europeiska banker saknade aptit på internationell expansion. Tvärtom expanderade de ofta aggressivt i bland annat Sydamerika och Central- och Östeuropa – i många fall i länder som nyligen avreglerat sina kreditmarknader. Att slå sig in på sådana marknader är lättare eftersom de har mindre utvecklade banksystem och därmed större tillväxtpotential, samtidigt som de europeiska storbanker hade stora fördelar gentemot inhemska konkurrenter i form av expertis och resurser.

För svenska storbanker blev Baltikum snabbt en måltavla. Under 2000-talet ökade utlåningen snabbt – i synnerhet efter EU-utvidgningen 2004, då kredittillväxten under flera år låg på ofattbara 40-70 procent. När finanskrisen bröt ut hade Swedbank, SEB och Nordea lånat ut cirka 400 miljarder kronor och erövrat mellan 55 och 80 procent av marknaden i Estland, Lettland och Litauen. På bara tre år fyrdubblades lägenhetspriserna i Lettlands huvudstad Riga. När bubblan sprack sköt bankernas kreditförluster i höjden – men värst blev naturligtvis konsekvenserna för de baltiska ländernas ekonomier, i synnerhet Lettland som snabbt sjönk ner i en djup depression.

I en rapport från 2011 pekade Riksrevisionen ut stora brister i tillsynen av svenska banker med verksamhet i flera länder. Redan 2002 uppmärksammade den estniska centralbanken och finansinspektionen problemet med kreditexpansionen. Efter upprepade försök att övertala bankerna att skärpa sin kreditprövning vände de sig till slut till de svenska myndigheterna för att be om skärpta regler. Finansinspektionen avslog deras begäran med motiveringen att EU:s bestämmelser förhindrar olika regler för en banks verksamhet beroende på vilket land den verkar i. Samtidigt var de baltiska myndigheterna bakbundna av samma regelverk: Strängare regler för lokala banker skulle bara ge utländska bankers filialer en konkurrensfördel.

Att svenska myndigheter reagerade långsamt på de växande riskerna i Baltikum beror delvis på att deras huvuduppgift är att övervaka risker i svenska ekonomin. Så länge bankernas kapitaltäckning ansågs god kunde de inte vidta några konkreta åtgärder – oavsett vilka obalanser som byggde upp i de berörda länderna. Utvecklingen i Baltikum demonstrerade därmed riskerna med EU:s så kallade ”hemlandsmodell”, som gör myndigheterna i varje banks hemland ansvariga för tillsyn och reglering. Men det vore ett misstag att se detta enbart som ett tekniskt problem som enkelt kan rättas till. I grund och botten handlar det om synen på den fria konkurrensen, som ger enskilda länder mycket små möjligheter att sätta upp gränser för utländska aktörers agerande.

Faktum är att ökad konkurrens ofta lyfts fram som en viktig drivkraft för ytterligare avregleringar. I ett ”working paper” publicerat av europeiska centralbanken i september 2003 påpekar ekonomen Diego Romero De Avila att EU:s medlemsstater visserligen har rätt att införa mer försiktiga regelverk för sina egna finansbolag, men att de har starka incitament att låta bli eftersom det skulle ge konkurrensfördelar till utländska konkurrenter. Den inre marknaden startade därmed en klassisk ”kapplöpning mot botten”, där EU:s medlemsstater tävlade om att ge sina egna finansbolag bästa möjliga villkor.

I Sverige är det inte svårt att hitta exempel på reformer som motiverats med att behovet att stärka de svenska bankernas internationella konkurrenskraft. Ett talande exempel är den lagändring från 2001 som skulle öka möjligheten till så kallad ”värdepapperisering”. I korthet handlar det om att kreditinstitut säljer fordringar på låntagare till ett specialföretag vars enda uppgift är att ge ut värdepapper med dessa tillgångar som säkerhet. På detta sätt avlägsnas tillgångar som kräver kapitaltäckning från bankernas balansräkning, vilket enligt den dåvarande socialdemokratiska regeringen skulle det bidra till att lägre kapitalkostnader och en ”mer effektiv och flexibel kreditmarknad.” Kort sagt: billigare lån för svenska företag och bostadsköpare.

Regeringens påpekade att den totala volymen värdepapper som utfärdats på detta sätt i USA uppgick till svindlande 640 miljarder dollar 1998. Eftersom värdepapperisering blivit alltmer populärt även i Europa var det angeläget att erbjuda svenska banker samma möjlighet till billigare finansiering för att värna deras internationella konkurrenskraft. Av samma skäl hyllades reformen av de kommentatorer som överhuvudtaget uppmärksammade lagändringen – främst affärstidningarnas journalister. Den kritik som faktiskt riktades mot reformen från bland annat moderata riksdagsledamöter som Gunnar Hökmark och Fredrik Reinfeldt handlade uteslutande om att den inte gick tillräckligt långt och därför riskerade att bli verkningslös.

I efterhand skulle moderaterna få ”rätt” i sin kritik. Värdepapperisering slog nämligen aldrig igenom på allvar i Sverige – vilket kanske var lyckosamt med tanke på att just detta begrepp sju år senare starkt skulle förknippas med finanskrisen. I boken Fritt fall jämför den före detta Världsbankschefen Joseph Stiglitz fenomenet med medeltida alkemisters försök att omvandla metalliska grundämnen till guld. I sin moderna tappning gick alkemin istället ut på att omvandla riskfyllda bostadslån till ”högkvalitativa produkter, tillräckligt säkra för att innehas av pensionsfonder.” Värdepapperisering och andra finansiella innovationer som påstods leda till ökad stabilitet handlade enligt Stiglitz och andra kritiker nästan uteslutande om att ”kringgå regleringar, bokföringsnormer och beskattning”. När kreditriskerna såldes vidare på den globala marknaden minskade dessutom bankernas incitament att kontrollera låntagarnas betalningsförmåga. ”Riskspridning” stimulerade till ökat risktagande.


Bankerna i finanskapitalismens tidevarv

Ytterligare en reform som motiverades med behovet att stärka svenska kreditinstitutets internationella konkurrenskraft var den lag som från juli 2004 gav svenska kreditinstitut rätt att utfärda så kallade ”säkerställda obligationer” – ett skuldbrev med en pool av tillgångar, ofta bostadslån, som säkerhet. Säkerställda obligationer ger köparen förtur till ”säkerhetsmassan” om utfärdaren skulle gå i konkurs, vilket leder till högre kreditvärdighet än för vanliga bostadsobligationer. Skillnaden mot värdepapperisering är att de tillgångar som används som säkerhet finns kvar på kreditinstitutens balansräkningar. Syftet är dock desamma: att sprida risker och öka bankernas tillgång till billig finansiering.

Lagändringen röstades igenom av en enhällig riksdag trots att Riksbanken i ett remissutlåtande påpekade att något egentligt behov inte fanns, eftersom den svenska marknaden för vanliga bostadsobligationer redan fungerade väl. Riksbanken varnade också för att lagstiftningen kunde skapa förväntningar på att staten skulle garantera värdet på de utfärdade obligationerna i händelse av en konkurs. Dessutom kunde den uttalade ambitionen att göra svenska bostadsobligationer extra attraktiva ”bidra till regelkonkurrens mellan olika länder på den europeiska marknaden.”

Att sådana här lagändringar genomfördes utan debatt beror utan tvekan på att de uppfattades som enbart tekniska eller en ofrånkomlig anpassning till den internationella utvecklingen. Men de avspeglar också den utbredda övertygelsen att billigare krediter alltid är något positivt och att svenska bankers redan starka marknadsställning alltid måste försvaras. Det växande beroende av de internationella kapitalmarknaderna som i dag pekas ut som en betydande risk i det finansiella systemet framstår i gårdagens utredningar och regeringspropositioner som något eftersträvansvärt.

För att verkligen förstå den här utvecklingen måste vi dock betrakta den även från det andra hållet – ur investerarnas synvinkel. Nya finansiella instrument skulle göra det enklare för bankerna att attrahera institutionella placerare med höga krav på säkerhet, som försäkringsbolag och pensionsfonder. Den ständiga strävan att öka bankernas tillgång till kapital handlar alltså lika mycket om att ge nya investerare möjlighet att investera i tillgångar som tidigare delvis varit låsta i bankernas balansräkningar, inte minst bostadslån.

Den här insikten vänder upp och ner på invanda föreställningar om drivkrafterna bakom de senaste decenniernas avregleringar och ökade risktagande. Kortsiktig vinstmaximering – som stått i fokus inte minst i debatten om bankernas bonussystem – är onekligen en sådan kraft. Men minst lika viktig är den växande volym av kapital som rastlöst snurrar över jorden i jakt på lönsamma och säkra investeringar. Mellan år 1980 och 2006 ökade det globala värdet på privata finansiella tillgångar från 12 biljoner dollar till 167 biljoner. Det samlade finanskapitalet blev fjorton gånger större samtidigt som världens samlade BNP ökade knappt fem gånger. I förhållande till världshandelns storlek ökade de finansiella tillgångarna från 170 procent till runt 700 procent under samma tid.

Den tyska ekonomen Jörg Huffschmid pekar i en artikel i tidskriften Transform Europe ut flera orsaker till den här utvecklingen. Den kanske viktigaste är en långtgående ”omfördelning till toppen”, inte minst genom att lönernas andel av ekonomin sjunkit i de industrialiserade länderna – från 70 till 66 procent i USA och från 76 till 66 procent i EU:s femton första medlemsländer. En annan viktig orsak är trenden att investera pensionskapital på marknaden, som ledde till att det förvaltade kapitalet mer än femdubblades mellan 1992 och 2006.

De här förändringarna har inte varit resultatet av en ”naturlig” utveckling utan av politiska beslut och förändrade maktförhållanden mellan arbete och kapital. Men konsekvensen är grundläggande förändringar i ekonomins funktion. Om utvecklingen tidigare begränsades av tillgången till investeringskapital så har flaskhalsen i systemet i dag förskjutits: Problemet är inte längre brist på kapital, utan brist på lönsamma investeringsmöjligheter. Därmed skapas enligt Huffschmid ett stort tryck på regeringar världen över att öppna nya marknader för kapitalet, bland annat genom privatiseringar av välfärdstjänster.

Det ständiga skapandet av nya ”säkra” finansiella instrument kan även det ses som ett resultat av den ständiga jakten på nya investeringobjekt. Överskottet av kapital har – via banker och bostadsinstitut – helt enkelt pumpats in i våldsamma spekulationsbubblor i land efter land. Det har också gjort det möjligt för svenska banker att fylla det stadigt växande ”inlåningsgapet” – skillnaden mellan sparande och utlåning – som ökade från knappt 2000 miljarder år 2005 till över 3000 miljarder bara fem år senare.

Den kraftiga kreditexpansionen har gått hand i hand med stigande bostadspriser i hela Sverige. Mellan 1996 och 2010 steg till exempel småhuspriserna med hela 134 procent. Huruvida det handlar om en bostadsbubbla eller inte kommer experterna troligen att debattera tills den dag den spricker. Att den växande utlåningen till stor del är en följd av medvetna politiska beslut råder det däremot inte några tvivel om.


Finanssektorn som självändamål

Enligt läroböcker i ekonomi har finansmarknaden tre centrala funktioner i samhället: att tillhandahålla ett fungerande betalningssystem, kanalisera sparande till produktiva investeringar och hantera risker. På senare år har dock ett fjärde syfte tagit allt större plats: finansbranschen som tillväxtmotor och skapare av högkvalificerade – och välbetalda – jobb. Med maktskiftet i valet 2006 klev denna idé in i regeringkansliet, förkroppsligad av den kristdemokratiska finansmarknadsministern Mats Odell.

Under sina år i regeringen trädde Mats Odell fram som en ivrig förkämpe för visionen om Stockholm som ett finansiellt centrum för Norden och Baltikum. På den norska finansnäringens årskonferens i Oslo i mars 2007 konstaterade han nöjt att ”finanssektorn växer så det knakar”. En rad genomförda eller planerade skattesänkningar – inte minst den slopade förmögenhetsskatten – lyftes fram som bevis för att regeringen värnar finanssektorns intressen. I maj 2008, när oron på den amerikanska bostadsmarkanden redan pågått ett tag, förklarade Mats Odell att hans viktigaste uppgift just då var att se till att vi får en växande finansmarknad. En rimlig målsättning vore en fördubbling av finanssektorns storlek till cirka 10 procent av BNP, precis som i USA, vilket skulle skapa 100 000 nya jobb.

Några månader innan den globala finanskrisen bröt ut på allvar var ett av Mats Odells största bekymmer att de fyra svenska bankerna fortfarande var alldeles för små i en internationell jämförelse. På seminarium arrangerat av tankesmedjan SNS efterlyste han därför en fusion av två svenska storbanker, och avfärdade ”rädslan för att få en storbank i Sverige” som ”löjlig”. Odells linje välkomnades av Swedbanks styrelseordförande Carl Eric Stålberg, som enligt ett referat i Dagens Industri kunde konstatera att vi äntligen ”fått en finansmarknadsminister som inte förvandlats till en konsumentombudsman”.

Huruvida den svenska ekonomin faktiskt har något behov av ytterligare  100 000 välbetalda finanskonsulter är en fråga som förmodligen aldrig ställdes på seminariet. Hur mycket en ny svensk ”megabank” skulle kosta skattebetalarna diskuterades inte heller, trots att subventionerna till storbankerna i form av underförstådda statliga garantier redan i dag uppgår till 30 miljarder årligen enligt Riksbankens beräkningar, eller över hälften av bankernas vinst mellan åren 2002 och 2010.

Regeringens syn på finanssektorn som ett självändamål, snarare än en tillhandahållare av samhällsviktiga tjänster, förändrades inte en millimeter ens under den globala finanskrisens mörkaste period. En vecka efter Lehman Brothers kollaps tillkännagavs en rad åtgärder för att skapa ”bättre villkor för finansiella verksamheter i Sverige och att stärka den finansiella sektorns internationella konkurrenskraft”, vilket av Mats Odell beskrevs som en ”viktig välfärdsfråga”. Punkt ett på regeringens lista var att skapa ett forum för finansiell samverkan, där branschens företrädare tillsammans med myndigheter och politiker skulle diskutera hur sektorns villkor kunde förbättras.

Inte ens när den värsta ekonomiska och sociala krisen sedan 30-talet var ett faktum övergav regeringen sin linje att nya regleringar till varje pris måste undvikas. En europeisk skatt på finansiella transaktioner har benhårt avvisats av den svenska regeringen med motiveringen att den skulle driva ut handeln från EU och höja räntorna för svenska låntagare. När EU i november antog striktare regler mot riskfylld spekulation – bland annat så kallad ”nakenblankning” som går ut på att sälja en tillgång man inte äger i hopp om att kunna köpa tillbaka den till lägre pris – hade det ursprungliga förslaget urvattnats efter motstånd från bland annat Sverige och Storbritannien.

Debatten som försvann

Borgerliga makthavares fortsatta tro på den självreglerande marknaden är knappast förvånande. Ett mer förbryllande och problematiskt fenomen är mediernas tendens att i stor utsträckning bygga sin verklighetsbeskrivning på utlåtanden från samma experter och politiker som ledde utvecklingen fram till krisen.

I samma ögonblick som krisen förlades till eurozonen har de krav på objektivitet som vanligen ställs på den inrikespolitiska nyhetsbevakningen uppenbarligen hamnat på sophögen. Så kan Anders Borg oemotsagd och utan kritiska frågor kommentera utvecklingen i Grekland och storbankernas ekonomer rutinmässigt framträda som oberoende experter. I ett inslag om den ekonomiska situationen i Spanien i Sveriges Radio den 18 maj dundrade Hélene Olsson från den spansksvenska handelskammaren i Barcelona att det helt enkelt ”inte finns några alternativ” till tuffa nedskärningar och försvagad anställningstrygghet. Som motvikt i studion fanns SEB:s chefsekonom Robert Bergqvist, som naturligtvis inte hade några invändningar. Tyvärr är inslaget långtifrån unikt.

Även förment neutrala ”teknokrater” på institutioner som Europeiska centralbanken och IMF har naturligtvis ett intresse av att tona ned sitt eget ansvar för krisen, samtidigt som de utnyttjar den för att driva igenom en ideologiskt motiverad nedskärningspolitik. I en intervju med Wall Street Journal i februari slog ECB-chefen Mario Draghi fast att det sociala kontraktet är ”föråldrat.” I den mån den europeiska sociala modellen med fokus på anställningstrygghet och social trygghet fortfarande lever kommer fortsatta ekonomiska chocker att tvinga fram omfattande strukturförändringar.

I Sverige skulle en hög tjänsteman som öppet uttryckte en så tydlig politisk agenda knappast bli långvarig på sin post. Trots det tycks Draghis uttalanden inte på något sätt ha rubbat förtroendet för Europeiska centralbankens tjänstemän som opolitiska ”teknokrater”.

En kritisk diskussion om vilken roll de som i dag formar vår förståelse av krisen själva hade i dess uppkomst handlar inte om att peka ut syndabockar. Den behövs eftersom samma ideologiska intressen och enögda teorier annars kommer att fortsätta dominera den politiska och ekonomiska maktens korridorer. De recept som skrivs ut – stora räddningspaket till bankerna och konstgjord andning till de finansiella marknaderna i kombination med en blind nedskärningspolitik – riskerar därmed inte bara att göra patienten sjukare.  I värsta fall banar de väg för nästa stora krasch.

Fakta: 

<h2>Läs också: <a href="http://www.fria.nu/artikel/88892">Tigerekonomi på skakig grund</a>.</h2>

ANNONSER

Rekommenderade artiklar

Robotrevolutionen – verklighet eller myt?

Vissa varnar för massarbetslöshet medan andra ser det som en möjlighet att dela på jobben. Men hur kommer det sig att jobb som borde kunna utföras av maskiner redan i dag, inte gör det?

Fria Tidningen

Därför är vi fångar i skuldberget

I dag lånar bankerna ut pengar som aldrig förr till bostadsköp. Svenska hushålls skulder är nu över 90 procent av BNP. Men vad händer då om bostadsbubblan spricker och priserna rasar?

© 2024 Fria.Nu