Självupplösning i Richterland | Fria Tidningen

Recension


Konst
Gerhard Richter Panorama
Var Neue Nationalgalerie, Berlin När T o m 13 maj

Fria Tidningen

Självupplösning i Richterland

Neue Nationalgalerie med avskalad arkitektur i stål och glas tillhandahåller ett särdeles väl lämpat – frestande skriva typiskt tyskt – utställningsrum för den från Dresden härstammande Gerhard Richter.

Man kliver över tröskeln och hamnar i Richterland. Ett gränsland, mellan dröm och verklighet. Mellan figurativ tydlighet och det suddiga som blivit Richters signum. Hans metod att måla av fotografier, sedan sudda till. En problematiserande och medvetet störande handling.

Det blir som icke tillförlitliga minnesbilder, undanglidande och självupplösande. Betraktaren fixerar och blåstirrar, men når inte fram till vad man inbillar sig är essensen, kärnan. Det suddiga och utstrukna ställer sig i vägen och bjuder motstånd, lägger sig som en distansskapande men ändå blicken inlockande hinna.

Här finns abstrakta målningar där det inte sparas på starka färger. Här finns uppenbara influenser från Jackson Pollock, vars konst fick Richter att lämna DDR för Västtyskland i insikt om att han tänkt ”fel” om konst och estetik.

Landskaps- och havsbilder, de senare med drag av storslagenhet, får mig att associera till Caspar David Friedrich, men berövade det romantiskt vemodiga. I Richterland råder osäkerhet, något obestämt utmanar och skrämmer, kyler ned.

Plötsligt målningar med klassiska vanitas-motiv. Ett nedbrinnande vitt stearinljus. Ett flinande kranium. Döden som det enda bestående i vår korta existens på jorden.

Här finns också monokrom konst, à la Malevitj. Richter kan sin konsthistoria, professor ett antal år på Konstakademin i Düsseldorf, där Beuys fanns tills han sparkades ut. Richter ärvde Beuys brinnande tro på konstens sociala roll.

Mångsidigheten i detta ouvre, 130 skapelser mellan 1962 och 2011, är bedövande, i positiv och energigivande bemärkelse. (Vill man se Richters RAF-målningar måste man dock bege sig till Alte Nationalgalerie på Museumsinsel.)

Den 80-årige Richter har ständigt gått vidare. Eller behållit grundtemat: ingenting är säkert och stabilt. Konst är att utforska gränser, även konsten själv som uttrycksmedel. Någonstans anas en pessimism över det mänskliga uttryckets inneboende begränsningar.

Åk bums till Berlin innan det hinner bli 13 maj!

ANNONS
ANNONS

Rekommenderade artiklar

Graffitin ger Prag vitalitet

Recension

Fria besöker Prags första stora internationella utställning med graffiti och gatukonst. Här visas allt från graffitins traditionella uttryck till mer experimentella installationer. Och jodå – utställningen får aktivt stöd från staden och dess kommunalråd.

Protestens näve ekar genom historien

Recension

Hannah Ryggen gör tydligt motstånd i sin skildring av fascismens framväxt, medan Song Dong utför en stilla demonstration mot verklighetens form. Fria gör ett nedslag i två viktiga konstnärskap som tar plats på Documenta (13).

Stark närvaro i Schjerfbecks kvinnoporträtt

Recension

Finlandssvenska Helene Schjerfbecks porträtterade mor och far, en flicka som prövar silkesskor, allvarliga borgerliga kvinnor och inte minst sig själv. Hon skapade en unik uppmärksamhet kring sina objekt, skriver Niels Hebert.

Naturens dramaturgi är tidlös

Recension

En dryg timmes båtfärd från Stockholm ligger den nya, privata konsthallen Artipelag. Kristian Borg tar en tur till natursköna Värmdö och filosoferar över konstens natur och naturens dramaturgi.

Välkommet avsteg från den rätta vägen

Recension

När gick du senast vilse? I sin nya bok föreslår Rebecca Solnit att vi oftare borde stå utan vägvisare, både geografiskt och existentiellt. Lasse Ekstrand har läst den och saknar känslan av att vara lite lost.

© 2022 Fria Tidningen