Anders Nordström

Fördjupning


Anders Nordström
Fria Tidningen

”Inkomstklyftor undergräver kapitalismen”

Sedan tre decennier ökar inkomstklyftorna i de rika länderna. Men varför? En oundviklig följd av globaliseringen menar näringslivet, medan andra ger politiska högervindar skulden. Och en tidigare chefsekonom på LO pekar ut det försvunna hotet om en kommunistisk revolution som en orsak.

De snötäckta alptopparna gnistrade som alltid vackert när världseliten av bankirer, företagsledare och politiker samlades i Davos för World Economic Forums årsmöte i slutet av januari. Det enda som inte var sig likt var dagordning. På dess översta rader hade en fråga smugit sig med som de flesta deltagare aldrig förr ägnat en tanke, de växande inkomstklyftorna och vad som bör göras åt dem.

– Den växande koncentration av kapital och inkomster till ”the one percent” som Occupy-rörelsen talar om har nu gått så långt att man långt in i den tänkande delen av borgerligheten förstår att detta undergräver kapitalismens ställning, säger Göran Therborn, professor vid universitetet i Cambridge.

– Och för första gången sedan 1848 har medelklassen i flera länder gått ut på gatorna för att försvara en progressiv agenda. Vi ser en försvagning av det nyliberala projektet.

Att klassklyftorna till synes obönhörligt vidgas i land efter land ifrågasätts inte längre av någon. Siffrorna är glasklara, senast i rapporten Divided we stand: Why inequality keeps rising från industriländernas egen samorganisation, OECD. En institution vanligtvis känd för sin marknadsliberala hållning.

Den visar att den rikaste tiondelen av befolkningen i OECD-länderna har drygt nio gånger så hög inkomst som den fattigaste. Då räknas lön efter skatt och med tillägg av olika av bidrag. De nordiska länderna ligger betydligt bättre till än detta genomsnitt, men å andra sidan ökar skillnaderna här snabbare än i de flesta andra länder.

I Danmark och Sverige har den rikaste tiondelen sex gånger så hög inkomst som den fattigaste, men skillnaden har ökat med cirka 20 procent sedan mitten av 1980-talet.

Men den mest dramatiska förändringen är att den rikaste en procenten av befolkningen lägger beslag på en allt större del av vad samhället producerar.

I USA har utvecklingen gått längst – där gick 8 procent av alla inkomster till den rikaste procenten 1979, knappt 30 år senare hade andelen ökat till 17 procent. Under samma tid har medelamerikanens reallön inte ökat alls. Och i Sverige tjänar en börs-vd på ett år mer än en industriarbetare gör under ett helt yrkes­liv. I dag är direktörens lön 46 gånger högre än arbetarens, år 1980 var den ”bara” 9 gånger så hög.

Men varför vändes 1960- och 70­talens utveckling mot ekonomisk utjämning till sin motsats?

– Den viktigaste orsaken är att en allt mindre andel av det samlade produktionsvärdet går till löner och en allt större del till vinster. Inkomstklyftorna kan ses som en temperaturmätare på läget i klasskampen. När reallönerna faller frigörs också mer pengar till den globala spekulationsekonomin, vilket förstärker utvecklingen, säger Vänsterpartiets ordförande Jonas Sjöstedt.

Björn Lindgren, ekonom på Svenskt näringsliv, håller delvis med.

– Det finns flera orsaker. Vi har fått större acceptants för skillnader i inkomst som beror på utbildning eller på att personer presterar olika, och bidrag som till exempel a-kassa har dragits ned, säger han.

– Men den viktigaste förklaringen är nog att kapitalinkomsterna ökat. Och det hänger bland annat samman med att företagen outsourcat mycket av produktionen till länder i Asien och andra delar av världen. Det har ökat lönsamheten samtidigt som ägarna sitter kvar i Sverige och andra hemländer för före­tagen.

– Den utvecklingen har också bidragit till att samtidigt som in­komstklyftorna inom länderna ökar, minskar de om vi ser globalt på frågan och tänker bort nationsgränserna. Miljarder män­niskor har lyfts ur extrem fattigdom, och de mål för fattigdomsbekämpning som FN satt upp för 2020 är redan uppnådda.

En förklaring som länge haft starkt stöd bland ekonomer är att de ökade inkomstklyftorna är en ofrånkomlig effekt av globaliseringen och den tekniska utvecklingen som minskar efterfrågan på lågutbildad arbetskraft. Detta ifrågasätts dock allt mer, bland annat av nationalekonomen och nobelpristagaren Paul Krugman. Han pekar på att utvecklingen trots allt varierar från land till.

I USA och Storbritannien har klyftorna vidgats kraftigt de senaste 30 åren. Detsamma gäller Sverige och Finland, även om skillnaderna där var betydligt mindre när processen startade. Men i andra och sinsemellan så olika länder som Schweiz, Kanada och Japan har ökningen varit betydligt mindre. Och i Belgien och Frankrike har inkomstskillnaderna inte ökat alls.

Att utvecklingen varierar kraftigt mellan länder som alla påverkats av globaliseringen visar enligt Paul Krugman att andra faktorer spelar stor roll. Det handlar om vilka värderingar som styr de politiska besluten och om förändringar av sådant som fackföreningarnas styrka och lagstadgade minimilöner. En slutsats som stöds av att politiska satsningar mot fattigdom minskat inkomstskillnaderna i länder som Chile och Brasilien.

LO:s förre chefsekonom P O Edin har länge följt debatten om klasskyftorna i Sverige och världen. Han ser utveckling som en dragkamp mellan demokrati och marknad.

– Vi har sett en kraftig förändring av maktförhållandena. Den balans som fanns mellan folkrörelser och demokrati och marknaden har kraftigt förskjutits till marknadens fördel, och marknadskrafterna drar hela tiden mot ökade klyftor. Sam­ti­digt har internationaliseringen gjort det svårare att beskatta de välbärgade och storföretag, säger han.

– Att hotet om en kommunistisk revolution har försvunnit spelar också roll. Efter andra världskriget var Sovjetunionen starkt och kommunistpartierna inflytelserika. Det tvingade överklassen till kompromisser. I Västeuropa där hotet var störst blev eftergifterna stora, i USA blev eftergifterna mindre. Kapi­talismen bestod i Västeuropa, men man kan faktiskt säga att det var arbetarna i dessa länder som vann mest på kommunismen.

Hur ser då framtiden ut? ”Trenden mot ökad ojämlikhet är inte ofrånkomlig, regeringar kan och bör agera”, skriver OECD. Men de konstaterar också att det blir värre innan det blir bättre.

OECD:s siffror bygger på statistik fram till 2008. Sedan kom finanskrisen, och OECD ställer själv frågan ”vad händer nu när 200 miljoner människor går utan arbete i världen och tillväxten faller?”

Fakta: 

Detta är andra delen i vår artikelserie Fler sidor av myntet.

Läs även:

Den globala kapitalismens överdomare

Analys: Konstgjord andning för euron

ANNONSER

Rekommenderade artiklar

Statsbankrutt kan vändas till framgång

Nya nedskärningar eller statsbankrutt. Igen och igen hotas greker, spanjorer och irländare för följderna om landet inte betalar sina skulder. Men att nationer ställer in betalningarna är vanligt, och istället för katastrof blir det ofta början på en positiv ekonomisk utveckling.

Fria Tidningen

”Grekland kommer lämna euron”

För Grekland är en betalningsinställese ett nödvändigt första steg ut ur dagens ekonomiska misär. Men erfarenheterna från Argentina, Island och andra länder visar att den måste åtföljas av en egen valutapolitik för att få varaktig effekt. Det menar Stefan de Vylder, nationalekonom, latinamerikakännare och aktuell med en ny bok om eurokrisen.

Fria Tidningen

Analys: Konstgjord andning för euron

I vintras pumpade Europeiska Centralbanken lite i skymundan in svindlande en biljon euro i Europas banksystem för var att lösa upp knutarna bakom eurokrisen. Men ECBs manöver blev historiens dyraste time-out.

Fria Tidningen

Den globala kapitalismens överdomare

När de talar drar världens ledare oroligt efter andan. För USA:s president, europeiska finansministrar och multinationella bolagsdirektörer innebär ett negativt omdöme att problemen hopas, medan några vänliga ord stärker makt och positioner. Ansiktslösa men aldrig maktlösa är de ständigt verksamma i världsekonomins kulisser. De stora kreditvärderingsinstituten har blivit den globala kapitalismens överdomare.

Fria Tidningen

© 2024 Fria.Nu