Recension


Fria Tidningen

Självupplösning i Richterland

Dresdenfödde konstnären Gerhard Richters 50-åriga karriär summeras nu på Neue Nationalgalerie i Berlin. Lasse Ekstrand bländas av mångsidigheten och anar en pessimism över det mänskliga uttryckets inneboende begränsningar.

Neue Nationalgalerie med avskalad arkitektur i stål och glas tillhandahåller ett särdeles väl lämpat – frestande skriva typiskt tyskt – utställningsrum för den från Dresden härstammande Gerhard Richter.

Man kliver över tröskeln och hamnar i Richterland. Ett gränsland, mellan dröm och verklighet. Mellan figurativ tydlighet och det suddiga som blivit Richters signum. Hans metod att måla av fotografier, sedan sudda till. En problematiserande och medvetet störande handling.

Det blir som icke tillförlitliga minnesbilder, undanglidande och självupplösande. Betraktaren fixerar och blåstirrar, men når inte fram till vad man inbillar sig är essensen, kärnan. Det suddiga och utstrukna ställer sig i vägen och bjuder motstånd, lägger sig som en distansskapande men ändå blicken inlockande hinna.

Här finns abstrakta målningar där det inte sparas på starka färger.  Här finns uppenbara influenser från Jackson Pollock, vars konst fick Richter att lämna DDR för Västtyskland i insikt om att han tänkt ”fel” om konst och estetik.

Landskaps- och havsbilder, de senare med drag av storslagenhet, får mig att associera till Caspar David Friedrich, men berövade det romantiskt vemodiga. I Richterland råder osäkerhet, något obestämt utmanar och skrämmer, kyler ned.
Plötsligt målningar med klassiska vanitas-motiv. Ett nedbrinnande vitt stearinljus. Ett flinande kranium. Döden som det enda bestående i vår korta existens på jorden.

Här finns också monokrom konst, à la Malevitj. Richter kan sin konsthistoria, professor ett antal år på Konstakademin i Düsseldorf, där Beuys fanns tills han sparkades ut. Richter ärvde Beuys brinnande tro på konstens sociala roll.
Mångsidigheten i detta ouvre, 130 skapelser mellan 1962 och 2011, är bedövande, i positiv och energigivande bemärkelse. (Vill man se Richters RAF-målningar måste man dock bege sig till Alte Nationalgalerie på Museumsinsel.)

Den 80-årige Richter har ständigt gått vidare. Eller behållit grundtemat: ingenting är säkert och stabilt. Konst är att utforska gränser, även konsten själv som uttrycksmedel. Någonstans anas en pessimism över det mänskliga uttryckets inneboende begränsningar.

Åk bums till Berlin innan det hinner bli 13 maj!

Fakta: 

Konst

Gerhard Richter: Panorama Var Neue Nationalgalerie, Berlin När T o m 13 maj

ANNONSER

Rekommenderade artiklar

Välkommet avsteg från den rätta vägen

Recension

När gick du senast vilse? I sin nya bok föreslår Rebecca Solnit att vi oftare borde stå utan vägvisare, både geografiskt och existentiellt. Lasse Ekstrand har läst den och saknar känslan av att vara lite lost.

Fria Tidningen

Den borgerliga maktens filosofi blottläggs

Recension

Det är en intellektuell fröjd att följa Herbert Marcuse, när han dissekerar begreppen frihet och auktoritet, och deras förbindelse sinsemellan hos Luther, Kant och Hegel samt upplysningens och den franska revolutionens förbittrade fiender Burke och de Maistre. Huvudproblemet för de ovan uppräknade lyder: hur kan man legitimera att en människa som du och jag, född fri och som endast har att svara inför Gud (åtminstone så länge religionen är en stark kraft) böjer sig för jordiska, flyktiga och övergående auktoriteter?

Fria Tidningen

© 2024 Fria.Nu