Fria Tidningen

Söker människan bakom vården

Ingen har väl kunnat undgå vinterns vårdskandaler i Sverige, men att läsa eller höra om vanvård i nyhetsrapporteringen är en sak, och att egentligen förstå vad den innebär för den enskilda människan är en annan.

Stefan Gurts självbiografiska bok Så dödar vi en människa, om hans fars liv, sjukdom och sista tid på ett äldreboende är ett sätt att försöka förklara vad den i Sverige så negativa inställningen till åldrande får för konsekvenser i form av lidande för äldre, sjuka och anhöriga.

På tal om skandaler så har det i efterhand avslöjats att ett faktafel smugit sig in i texten: äldreboendet som figurerar i boken sägs drivas av Carema, vilket visade sig vara fel. Nog så pinsamt för författare och förlag, men i övrigt inte så viktigt eftersom Gurts bok inte primärt handlar om vem som bär ansvaret i det enskilda fallet, utan tar ett större grepp om äldreomsorgen i Sverige i dag.

Därför handlar större delen av boken inte om faderns sista tid på äldreboendet, utan om det som föregick denna tid. Det vill säga livet. Fadersskildringen är tacksamt nog inte romantiserande utan snarare ibland plågsam och obehaglig när en inte helt sympatisk men ändå så älskad människa pusslas ihop.

Genom att denna skildring avslutas med den opersonliga existensen på äldreboendet markerar Gurt tydligt det som brister i svensk äldreomsorg: Avsaknaden av människan bakom den person som nu är i behov av vård och omsorg.

Jag drar genast en parallell till en första erfarenhet som vårdbiträde i hemtjänsten, när anhöriga strategiskt hade placerat en ungdomlig bild av sin gamla mor på kylskåpet. Jag tilläts därigenom aldrig glömma att personen som nu var sängbunden och plågad av smärtor i väntan på döden en gång varit en strålande glad ung kvinna. Liksom jag. En lika enkel som genial lösning i ett enskilt fall, men självfallet ett stort problem att lösa för ett helt lands omsorgsapparat.

Hur skapar man medmänsklighet och empati i en relation som har som övergripande mål att vara om inte alltid vinstgivande så åtminstone in till själen schemalagd och ständigt i kamp mot tidsbrist, omorganisationer och uppgiven personal?

Trots goda intentioner haltar Så dödar vi en människa så snart Gurt ger sig in i ytterligare försök att lösa problemet han så tydligt och effektivt uppmärksammar. Skildringen av fadern inbegriper långa utvikningar om Stefan Gurts eget liv (och karriär) som ibland känns onödigt många. Självfallet är syftet att påpeka att yngre generationers tidsbrist och ovilja att sätta sig in i de äldres situation och liv också bör ses som ett bidragande problem, men resultatet andas tyvärr självupptagenhet.

När Gurt sedan ger sig in i formliga resereportage till Kina, med syftet att tydliggöra detta lands generationsöverskridande omsorg om sina äldre och positiva syn på hög ålder, balanserar han farligt nära en katastrof. Kina är ett land som står inför närmast oöverstigliga problem när det gäller frågan om äldreomsorg. Ofta anförd anledning till det annalkande kaoset är ettbarnspolitiken, som i förlängningen innebär att det snart inte kommer att finnas några unga människor som kan ta hand om de äldre inom respektive hushåll.

Så i en tid då delegationer från Kina guidas runt på äldreboenden i Sverige för att sedan använda sig av den på ytan så utmärkta svenska modellen i en oundviklig utbyggnad av sin egen äldreomsorg är det inte direkt läge att snegla på Kina. Tvärtom.

Så dödar vi en människa är trots sina brister en nödvändighet. Alla röster som på något vis uppmärksammar äldreomsorgens problem är viktiga, det är när allmänheten blir lika blasé som den utarbetade vårdpersonalen som problemet riskerar att bli riktigt, riktigt stort.

Och trots något missriktade försök att tillhandahålla lösningar är det i det djupast liggande budskapet som Gurt skapar något ovärderligt, när han argumenterar för något som onekligen borde vara självklart men inte är det: En människa är en människa även när hon eller han är gammal.

Fakta: 

Litteratur

Så dödar vi en människa

Författare Stefan Gurt Förlag W & W

ANNONSER

Rekommenderade artiklar

Omsorgen gör avtryck i litteraturen

Arbetet inom vård och omsorg har tematiserats i litteraturen de senaste åren. Oftast är det de tillfälliga besökarna som skriver. Frida Lundgren kopplar samman omsorgslitteraturen med kraven på ett mer flexibelt arbetsliv.

Fria Tidningen

Nathalie Ruejas Jonson och det autistiska perspektivet

Det skeva perspektivet, det lilla som blir enormt, det stora som försvinner. Alla ord som regnar i kaskader över världen tills den inte syns längre. Och så stunderna med hörlurarna på max för att få ledigt en stund. Kaoset och skammen inför kaoset. Att be om hjälp. Att få hjälp.

Hon besjunger livet i utkanterna

I Händelsehorisonten skildras ett samhälle som på många sätt inte alls är olikt vårt, ett samhälle som har förvisat en grupp människor till Utkanterna.

Fria Tidningen

© 2024 Fria.Nu