Samira Ariadad

Kvinnors arbetssituation har varit avgörande för historiska feministiska rörelser. Att kunna ha barnen på dagis och att kunna försörja sig själv har varit viktiga framsteg, säger Samira Ariadad.

– Men vi har fastnat där. Vi vill ju inte bara dela på arbetet 50-50 utan också förändra hur arbetet utförs. Arbetsrelationen är en exploaterad relation, kan vi komma ifrån den istället för att låsa in den i färdiggjorda ickelösningar?

– Trots att vi nu som kvinnor har möjlighet att lönearbeta sker samtidigt en ännu mer skev arbetsfördelning där framför allt invandrarkvinnor kommer till korta. Rätten till eget arbete och försörjning har blivit en mardröm för en stor del av kvinnokollektivet, som inte har sluppit det oavlönade hemarbetet utan dubbelarbetar.

Samira Ariadad är inte emot kvotering, men tror inte att den i sig löser något på sikt.

– Jag tänker att kvotering i företagens styrelserum inte är något som kommer mig eller många andra kvinnor till del, det är inget som påverkar oss som kvinnokollektiv överlag. Det kan vara användbart med kvotering i andra sammanhang, men vi vill inte bara ha tillträde till färdiggjorda rum och lösningar utan förändra både form och innehåll. Ensaksfrågor som kortare arbetsdag eller krav på kollektivhus kräver att vi preciserar vad det är vi vill uppnå på sikt och binder ihop frågorna, visar hur kopplat exempelvis avlönat och oavlönat arbete är till boende.

– Ensaksfrågor kan ibland innebära att man kommer en bit på väg, ibland sker det en backlash.

Hon menar att det är dags att vidareutveckla samhället och arbetet.

– Vi får inte hamna i samma fälla som vi gjort tidigare, där vi tror att det går att bli av med allt arbete överhuvudtaget. Visst, arbete måste utföras. Det är inte alla sektorer som kan strejka hur som helst, arbete som inom vård och omsorg kan vi inte vägra.

– Oavlönat hemarbete måste erkännas som arbete, vi måste föra en detaljerad diskussion om det. Under vilka villkor kan kvinnan vägra utföra arbetet? Jo, genom att vi fördelar det mellan oss.

För Samira Ariadad är det i skolan som de feministiska perspektiven måste börja.

– Målet för mig är inte utopiskt, utan finns redan i glimtar i dag när man ser att fan, vad bra det här funkade, det här kan vi utveckla mer. Skolorna kan både fungera som gemensamma samhällsrum där vi diskuterar politik och bildar oss. Skolorna kan både fungera som gemensamma samhällsrum där vi diskuterar politik och bildar oss. Men det hänger ihop med grundläggande försörjning. Jag tänker att det ska finnas ett engagerande bildningsperspektiv, bortom vinst, som ger utrymme för behov av experimenterande och gemensamt kulturskapande.