– Samhället i dag präglas av en ytlighetskultur som förändrat kulturklimatet. Kulturens roll har alltmer blivit att döva och trubba av snarare än att väcka och stimulera, anser han.

Bengt Göranssons föreläsningar väcker nya tankar. Med sin långa och breda yrkeserfarenhet från olika kulturområden däribland Svenska filminstitutet, Svenska riksteatern och Folketshusföreningarna, har Göransson en överblick av kultursektorn som är få förunnade. Han ger en skarp och välinitierad förklaring på kulturbegreppet under sitt anförande, som samtidigt är en besk kritik mot den nuvarande kulturpolitiken. Han menar att den anpassats till ett marknadstänkande som reducerar samhällsmedborgarna till skattebetalare.

– Vad är kulturliv? Det består av dem som skapar, de som framför det redan skapade samt av publiken som är interagerande. Men idag behövs ingen publik – det räcker med kunder.

Göransson pekar på hur hela samhällsordningen förvandlats till en butiksrörelse där man köper och säljer tjänster och ger talande exempel genom bilder på exempelvis hur soptunnan på Koster sponsras av Strömstads kommun som föregåtts av en skicklig upphandlingsprocedur.

– Men kulturen kan inte reduceras till ett instrument, säger han.

Han ser i dag likheter med ett system från forna Sovjet i politikernas ansvar att hushålla med skattebetalarnas pengar. Kulturutövarna blir genom de kulturstöd som de får tillgång till enligt förutbestämda kriterier tvungna att anpassa sig till en ”marknad” som kräver en ”viss sorts” kultur för att få finansiering.

– Kulturutövarna ska inte behöva känna pressen att göra ”det som förväntas av dem”. De ska istället ha en form av positiv trolöshet och överraska, komma med det oväntade och ibland oönskade.

Bengt Göransson säger att den svenska kulturpolitiken är uppbyggd på Gustav den III:s tid efter hans principer, men detta förändrades förra året i och med den nya regionalpolitiska fördelningsmodellen.

– Den är ett partipolitiskt styrt mellanled under sken av en decentraliserad regionalisering, men i själva verket rör det sig om en centralisering.

Han vill gärna avfärda hälsoskälet som argument för ett berättigande av kultur. Att ständigt behöva rättfärdiga begreppet kultur visar på en osäkerhet hos de politiker och i vissa fall tjänstemän som hamnat i positioner där de måste tala för varan. Att kultur är kittet i samhället, eller en grundsten i det vi kallar civilisation är inte en självklarhet ens för de som tar beslut i kulturfrågor.

– Vi ska inte läsa böcker för att ”må bättre”, det kan lika gärna vara tvärtom så att vi mår sämre när vi läser en bok och blir medvetna om orättvisorna.

Göransson ser heller ingen självklar länk mellan kultur och nöjen. Förhållandet är för honom ungefär samma som mellan utbildning och nöjen.

– Kultur är inte till för att bedöva sig med, utan för att skapa sig en överblick och ta del av utvecklingen i samhället. Tillväxten ökar inte om pensionärer lånar böcker på biblioteket.

Han menar att kultur alltid kräver en ansträngning. Och kvalitetsbegreppet måste var och en erövra själv.

– Men det är egentligen inte så svårt att avgöra. Det är bara att låta en sömmerska eller en snickare bedöma genom att känna på tyget eller på den slipade bordsskivan.

Han återför till en tidigare diskussion som enligt honom ännu inte utmynnat i något konkret. Med Göranssons lite längre perspektiv ser han i dag saker som man kanske borde korrigera i efterhand.

– Insikten om uppdraget är viktigare än handlingen och 90-talet var nog det decennium när de flesta kraftfulla och snabba beslut vidtogs för att lika snabbt ändras. Men det är farligt när insikten ersätts med beslutspotens. Man måste först analysera och förstå sitt uppdrag.