15 sekunder av ett minkliv
En dag när jag går längs vattnet glider en mink upp på en sten. Pälsen glittrar. Ögonen är små runda korn som tydligt fäster blicken. Den springer och hoppar mellan stenarna. Svanstippen släpar efter på ytan. Jag stannar och minken hajar till: en snabb knyck med huvudet, ner i vattnet igen, simmande bortåt, utåt. Det har gått 15 sekunder av ett liv jag annars bara sett bakom galler.
Den lilla varelsens självklara energi får mig att undra om Jordbruksverkets tjänstemän någonsin betraktat en fri mink, eller om djuren blivit synonyma med sin fångenskap. Våren 2011 skickar myndigheten ut förslag på nya föreskrifter för minkuppfödning på remiss. Deras lösning på djurskyddsproblemen är att farmerna ska införa så kallade etageburar – alltså sätta en pytteliten bur ovanpå den vanliga, likaledes pyttelilla, buren. Det är nio år efter att Djurskyddsmyndigheten konstaterade att minkuppfödningen i Sverige inte uppfyller djurskyddslagen och åtta år efter att en annan statlig utredning kom fram till detsamma. Det är knappt ett år efter att Djurrättsalliansen presenterade den mest omfattande dokumentation som har gjorts av minkarnas situation i Sverige.
Filmer och bilder från 20 procent av de svenska farmerna visade minkar med stora köttsår och beteendestörningar, burar fulla med avföring och en rad andra brott mot föreskrifterna. När bilderna briserade i medierna slätade Jordbruksverket snabbt över dokumentationen, skickade ut länsstyrelsens djurskyddsinspektörer på blixtkontroll och återkom med lugnande besked: Det förekommer ingen vanvård.
I efterhand har det framkommit att myndigheten drog den slutsatsen i medier innan alla djurskyddsinspektörer ens rapporterat till dem om sina resultat.
Sommaren 2011, några månader efter att Jordbruksverkets nya föreskrifter skickats ut på remiss, gör Djurrättsalliansen en utvärdering av förslaget. Nu filmas och fotograferas minkar på svenska farmer som redan infört etageburar. Även i detta nya bursystem ses samma problem, samma typ av missförhållanden, skador och sår. Men bildbevisen rinner av Jordbruksverket. Det blir heller ingen ny skandal, trots bildernas sprängkraft. Varken de genomskinliga föreskrifterna eller bevisen på missförhållanden väcker någon folklig gnista. Kanske är vi trötta på bilder av plågade djur. Kanske är vi så vana vid att säga djur och bur i samma mening att vi tror att förslaget ändå är ett steg i rätt riktning. Men om det vore tillåtet enligt svensk djurskyddslag att ha sin hund instängd i badrummet dygnet runt – skulle det då vara en rimlig förbättring om vår ansvariga myndighet krävde att den även skulle få vistas i städskrubben? På den nivån rör sig minkarnas framtid.
Minkföreskrifterna handlar inte om djuren. De handlar om industrin. Rakt igenom andas de förskönande formuleringar utan bäring i de faktiska kraven. Jordbruksverket föreskriver att minkarna ska ha en ”komplex och varierad” miljö – och landar i krav på en liten gallerbur med en boll och ett plaströr i. Ifall de här föreskrifterna träder i kraft kommer pälsdjursbranschen att behöva köpa etageburar för sammanlagt 80 miljoner kronor. En sådan investering gör det svårare och dyrare för en framtida ny politisk majoritet att avveckla verksamheten. Jordbruksverket hotar inte branschen med kraven i de nya föreskrifterna, de hjälper dem att säkra sin framtid.
En myndighet med ansvar för djurskyddsfrågor – som samtidigt är satt att främja djurutnyttjande näringar – är en fullständigt ologisk myndighet. Men den politiska logiken är tydlig: så länge det är tillräckligt lönsamt att plåga djur så är det sanktionerat.
<h2>Lina Flyrén är veterinärstudent och fristående krönikör för Fria Tidningen.</h2>