Fria Tidningen

Var är hockeyns Zlatan?

Varför är det så få svenskar med invandrarbakgrund inom svensk ishockey? Den frågan ställer sig Mårthen Bergman och söker svaret bland spelare och ledare inom hockeyn.

Säsongen 2010/2011 fanns det cirka tio spelare med utländsk bakgrund i Elitserien. Siffrorna i allsvenska lag och de högsta J20- och J18-serierna var som bäst likvärdiga.

Så har det sett ut sedan lång tid tillbaka och få saker talar för en förändring framöver. Oviljan att inse hur kapitalt ishockeyn har misslyckats med att rekrytera spelare med utländsk bakgrund är påtaglig, men något klubbarna inte gärna pratar om.

Av de tolv – i elitklubbar – talangansvariga som jag pratar med förklarar de flesta att deras klubb inte ”riktar in sig på att rekrytera någon speciell målgrupp. Alla är lika välkomna oavsett hudfärg”. Det låter förstås fint, men det är också ett väldigt lätt sätt att försvara att man lämnar vissa potentiella målgrupper utanför. Klubbarna kan påverka om de bara vill, och det finns en väldigt tydlig punkt där de kan påverka: den ekonomiska.

 

Ekonomi

I dag kostar en ishockeyutrustning för en knattespelare cirka 2 000 kronor. Deltagaravgiften i de flesta elitklubbarna är även den på flera tusen kronor per år. På bara ett par decennier har ishockeyn gått från arbetarklassens sport till att bli en överklassport.

– Det finns en del invandrare som lirar hockey i Norsborg och MB, men jag kan tänka mig att har du invandrarbakgrund och växer upp i de fattigare områdena så är det nog många föräldrar som inte har råd, säger Djurgårdens tidigare målvakt Mark Owuya.

Han växte upp tillsammans med sin mamma – med rötter i Ryssland – och sina två bröder i Stockholmsförorterna Skärholmen och Hägersten. Pappan, som är från Uganda, hördes Mark bara med ”lite då och då”. De ekonomiska förhållandena under uppväxten var inte de bästa.

– Jag började tjata på min morsa, som inte ville att jag skulle börja med hockey för hon visste ju att det var dyrt som fan. Jag fick ju tjata och tjata och tjata. Hon hade inte råd egentligen men hon har ställt upp som bara den. Min morsa har fortfarande massa skulder som ligger kvar, bland annat på grund av ishockeyn. Det var tack vare henne jag kunde börja spela, annars hade jag aldrig spelat hockey i dag.

Timrås Yared Hagos håller med om att ekonomin är ett stort problem när det gäller att rekrytera ungdomar till ishockeyn.

– Rent generellt är det för dyrt redan i väldigt ung ålder. Det är skridskor för 3 000 och en klubba för 2 000. Jag tror det skärmar av många duktiga hockeyspelare.

Dragan Umicevic, Malmö redhawks, berättar att han fick utrustning till skänks när han började spela.

– Farsan fick grejer av en kompis vars son också hade spelat. Det underlättade helt klart.

Brynäs ungdomsansvarige Stefan Utby menar att hajpen kring utrustning och vad man ska ha och inte ha har gjort att hockeyn blivit mer och mer av en överklassport.

– Nu vet jag inte vad det kostar i storstadsklubbarna, men hos oss är medlemsavgiften i unga år 250 kronor för en hel säsong och den betalningen går att dela upp. Jag har svårt att se att den pengen sätter stopp. Utrustning kan man hyra för en deposition på 200 kronor. Vi försöker prata i termer som att det inte ska behöva vara så dyrt. Men det är klart, köper någon en klubba för 1 500 kronor blir trycket att fler ska ha det. Sporten hockey behöver inte vara så dyr. Du kan köpa en klubba för 350 kronor som räcker i flera år. Men det är som med allt annat, till slut köper man en iPhone till sin 18-åring för att det är det som ligger i tiden.

Material och medlemsavgift är bara en del av kostnaden. Bor man inte vägg i vägg med ishallen krävs det föräldrar som skjutsar till träningar och matcher flera gånger i veckan.

– Det är ju inte bara dyrt, det tar sådan jävla tid att vara hockeyförälder. Det är ju som ett extrajobb, det är fascinerande med alla föräldrar som har barn som spelar hockey, de måste ju skjutsa som idioter, säger Mark Owuya och fortsätter:

– Till slut skaffade mamma bil och även det blev förstås en stor kostnad. Hon skjutsade både mig och min bror (Sebastian) och hade inget liv själv. Då tror jag att man som förälder i många fall väljer att leda in sina barn på något annat.

Owuya ställer sig också frågande till om klubbarna har något emot att hockeyn blir mer och mer av en överklassport.

– Jag tror inte de känner att de vinner något på att subventionera utrustning eller lägga fokus på ”fattigare” grupper i samhället. De tjänar fortfarande på att ha folk som har mycket pengar runt klubben och spelarna i laget. De kunde ha lägre medlemsavgift så att alla hade möjlighet att lira, men det vinner ju inte klubben så mycket på. Någonstans är det i ekonomin allt brister, allt annat går att komma över, men har man inte pengar så har man inte, säger han.

 

Brist på förebilder

Förutom ekonomin är det en annan sak som tillfrågade talangschefer och spelare nämner när de ska förklara varför så få svenska hockeyspelare har utländsk bakgrund: Bristen på förebilder.

Timrås Yared Hagos växte upp i Stockholmsförorten Järfälla och började tidigt spela hockey på uterinken där han bodde.

 – Det saknas ju självklart förebilder för unga invandrare inom ishockeyn. Det finns ingen att se upp till eller relatera till medan andra barn har det. Det är nog helt klart en nyckel i rekryteringsbiten, säger Yared Hagos, som själv såg upp till Kenta Nilsson som ung.

– Jag hade ju helsvenska spelare som förebilder. Jag gillade dem för att de spelade hockey, inte för att de var vita eller svarta. Men det är klart att det hade varit roligt om det hade funnits någon dominant svart spelare.

Mark Owuya hade ända sedan sina första skridskoskär spelat för Djurgården innan han flyttade till Toronto i somras. I Djurgården började han tidigt som målvakt. Detta trots att nästan alla hans vänner valde fotbollen.

– Det är definitivt mycket lättare att relatera till någon som också har invandrarbakgrund. Många invandrarpolare började spela basket just för att det var där det fanns förebilder de kunde känna någon form av gemenskap med. De få hockeyspelare som var mörkhyade när jag växte upp var det klart att jag följde lite extra.

Daniel Rahimi i HV 71 berättar att han själv saknade en förebild som ung och att han har stor förståelse för att barn med invandrarbakgrund backar från att gå in i en grupp utan någon med samma bakgrund som dem själva.

– Jag hade känt mig lite mindre ensam om jag hade haft en färgad spelare att se upp till. Det var aldrig ett problem, men jag hade nog önskat att det funnits när jag började spela.

Rahimi har kontakt med flera spelare – såväl som fans – med invandrarbakgrund som har hört av sig till honom.

– Många hör av sig och berättar att de har följt min karriär. Det värmer något otroligt i hjärtat.

Tommy Boustedt, utvecklingsansvarig på Svenska ishockeyförbundet, pekar på faktumet att vintersporter bara är stora i vissa delar av världen. Många som invandrat till Sverige har ingen tidigare erfarenhet av hockey och därmed ligger det långt bort att testa det.

– Det absolut svåraste problemet är den totala avsaknaden av familjekultur när det gäller ishockey, likaväl som det säkert är samma problem i skidor – avsaknaden av erfarenhet av vintersporter över huvud taget. Jag vet att det är invandrarbarn som fått låna utrustning, men som efter två gånger inte återkommit. På frågan varför visade det sig att deras föräldrar hade sagt ifrån. Föräldragenerationen är heller inte beredd att offra den tid som behövs för att skjutsa, hämta och lämna barnen till träningar och matcher, säger han.

Pelle Svensson är sportansvarig för hockeygymnasiet samt J18-J20-lagen hos Rögle BK.

– Det här med tradition är en svår nöt att knäcka. Traditionen är så pass stark och hockeyn är ju väldigt svensk jämfört med sporter som är nyare här som till exempel basket. Det behöver inte heller vara en koppling mellan att gå och titta på hockey och att sedan ta med sina barn till ishallen för att prova på det.

Per Bäcklin, junioransvarig i Leksands IF, skickar en passning till förbundet.

– Självklart är detta kulturellt och det är extremt svårt att konkurrera med fotbollen som är en jättestor sport över nästan hela världen. Förbundet kanske borde jobba hårdare för att få in spelare från andra kulturer och på så sätt sprida intresset. Tre kronors hockeyskola är ett bra exempel där man kanske skulle försöka fånga upp människor som normalt inte tittar på eller spelar ishockey. 

Texten har varit publicerad i en annan form på hockeysverige.se

ANNONSER

Rekommenderade artiklar

Korpen satsar på damer

Gratis domarutbildning och bättre planer och matchtider för damer ska göra Korpenfotbollen mer jämställd.

Stockholms Fria

Handikappidrott intar Malmö

I helgen samlas runt 2 000 idrottare från femton länder för att delta i världens näst största handikappidrottstävling – Malmö open.

Skånes Fria

© 2024 Fria.Nu