Debatt


Xzenu Cronström Beskow
Fria Tidningen

Respektera unga sadomasochister

När det gäller sexualitet bör samtycke och omtanke vara centralt för vad som är okej och vad som inte är det. Frihet att vara, frihet att välja och frihet att njuta. Rätten att säga ja, rätten att säga nej och rätten att säga stopp. Därmed inte sagt att samtycke är okomplicerat: Det finns människor som frivilligt ställer upp på aktiviteter som de inte mår bra av. Det skriver Xzenu Cronström Beskow.

Onsdagen den 21 september ställdes frågan om samtycke på sin spets. Då föll hovrättens dom i ett uppmärksammat rättsfall om sadomasochistiska sexlekar. Fallet gällde huruvida man genom att ändra rättspraxis ska göra det olagligt antingen att alls utöva sådana sexlekar eller att alls ha sex med en person som någon gång i livet haft ett självskadebeteende. Med denna utgångspunkt hade det varit oerhört märkligt med en fällande dom. Som väntat blev det en friande dom från en enig hovrätt, liksom tidigare från en enig tingsrätt.

Borde fallet alls ha gått till åtal? Nej, inte på det sätt som skedde. Tre stora fel har begåtts: uthängning, fall utan målsägande samt försnillande av samtyckesfrågan.

När fallet först gick till åtal blev hela förundersökningen offentlig. En förundersökning som innehöll mycket närgångna sexuella detaljer om målsäganden, om den åtalade, samt om två kvinnor som inte alls hade med fallet att göra. Sistnämnda hade polisen frågat ut om deras sexliv eftersom de vid tidigare tillfällen haft sadomasochistiskt sex med den åtalade.

Att inte sekretessbelägga förundersökningen utsatte målsäganden, och i viss mån även de tre andra personerna, för ett förnedrande gatlopp i massmedier och på internet. Förundersökningen blev senare sekretessbelagd, efter att JO lyfte en anmälan från en sexualpolitisk aktivist, men då var skadan redan skedd.

I tingsrätten var försvaret och åklagarsidan överens om att fallet drevs över målsägandens huvud och mot hennes vilja. Försvaret läste upp ett brev från målsäganden, ett brev där hon ställde sig på försvarets sida och gav intryck av att den åtalade inte hade kränkt eller utnyttjat henne på något sätt. Åklagarsidan motsatte sig inte dessa påståenden, utan argumenterade istället för att målsäganden inte är någon tillförlitlig person och att rätten bör bortse från hur hon upplever det inträffade. Åklagarsidans linje var att målsäganden hade samtyckt till allt, men att hon inte är en person vars samtycke bör räknas som giltigt.

Denna linje framstod som än mer tragisk i hovrätten, där målsäganden själv hävdade att den åtalade utsatt henne för handlingar som inte var med samtycke. Denna linje hade domstolen kunnat ta ställning till på allvar, om den varit åklagarsidans linje från början. Nu var påståendet om brist på samtycke istället den sista i en lång rad av helomvändningar, och bedömdes inte som trovärdigt.

Som rättsfall är detta fall tämligen unikt i Sverige. Att fallet alls uppstod, och att det blev så illa hanterat som det blev, kan däremot sägas bero på tre utbredda sociala problem: sammanblandning med självdestruktivitet, utanförskap för unga sadomasochister, samt allmän brist på hbtq-kompetens hos berörda myndigheter.

De flesta som väljer att utöva sexuella aktiviteter gör det för att de tycker om det. Det handlar om njutning, kärlek, eller båda delarna. Detta gäller oavsett om partnern är av samma eller motsatt kön, och oavsett om man fokuserar på samlag eller på till exempel sadomasochistiska sexlekar. Tyvärr händer det även att sex blir destruktivt och att någon far illa.

De flesta destruktiva sexakter är vanligt mainstreamheterosexuellt sex där något deltar av fel anledning. Men när det gäller mainstreamheterosexualitet har vi alla gott om motbilder. På senare decennier har tack och lov också de flesta fått vettiga motbilder när det gäller homosexualitet, men det finns fortfarande präster och terapeuter som tror att de självdestruktiva homosexuella de har träffat i tjänsten är representativa för alla homosexuella.

När det gäller sadomasochism är det tyvärr fortfarande vanligt att inte se skillnad på det som inom subkulturen kallas för ”Safe, sane & consensual” och dess motpol av rent destruktiv utlevnad – än mindre att förstå att det precis som med mainstreamsex finns en komplicerad gråzon mellan sunt och osunt. En gråzon där samma handling kan ha både bra och dåliga aspekter.

Det är ofta svårt att växa upp med en sexualitet som skiljer sig från mainstream. Skolans sex- och samlevnadsundervisning inkluderar en inte. Det kan bli svårare att hitta en vettig partner eller att prata om sex och samlevnad med sina kompisar. Särskilt om man inte är öppen med sin läggning eller sina preferenser. Om man är öppen utsätts man ofta för fördomar. Om man inte är självdestruktiv kan folk få för sig att man ”egentligen” är det ändå, och om man faktiskt har självdestruktiva tendenser kan folk få för sig att det beror på ens sexualitet – eller att sexualiteten i sig beror på självdestruktiviteten.

För vuxna sadomasochister finns det en subkultur med fester och internetcommunities att söka sig till. Fester och internetcommunities som alla har 18-årsgräns, och som har ganska mycket fokus på att hitta en partner eller visa upp sig tillsammans med sin partner. De ungdomar som smyger sig in på internet låtsas vara 18 och låtsas ofta vara mycket mer erfarna än vad de egentligen är. De har betydligt svårare att hitta vettiga människor att utbyta erfarenheter med och få kunskap från än att hitta främmande äldre män (eller i vissa fall kvinnor) som vill ha sex med dem. Män som inte anser sig ha något extra ansvar eftersom hon ju åtminstone är 18.

Sedan ett par år tillbaka bekämpar flera organisationer fördomar och diskriminering mot sadomasochister. Skolväsendet, rättsväsendet och terapibranschen måste alla få bättre och mer nyanserad förståelse för sexuella variationer och minoriteter, den fantastiska mångfald som den mänskliga sexualiteten utgör. Det nu aktuella rättsfallet, där målsäganden utsattes för grym uthängning och den så centrala samtyckesfrågan tappades bort längs vägen, är inte ett enskilt misstag utan en del av ett mer övergripande systemfel. En okunskap där man inte förmår överblicka skillnaderna mellan övergrepp, självdestruktivitet och sadomasochism. De som har ett självskadebeteende måste slippa få slängt i ansiktet att det ”egentligen” handlar om deras sexualitet och att de ”egentligen” trivs med det. På samma sätt måste de som har en sadomasochistisk sexualitet slippa få slängt i ansiktet att det ”egentligen” handlar om självdestruktivitet.

Sadomasochister som inte begår eller utsätts för övergrepp måste få ha sin sexualitet i fred. Och när en person utsätts för övergrepp med sadistiska förtecken måste hon eller han få bli bemött med en nyanserad förståelse och respekt. Även om hon eller han själv är masochist på riktigt. Särskilt om personen själv är masochist på riktigt. Att bli utsatt för ett övergrepp är illa nog, utan att på köpet få sin sexualitet diskvalificerad och skuldbelagd.

Fakta: 

Xzenu Cronström Beskow är beteendevetare med inriktning på bland annat sexologi och en av de observatörer som närvarade vid rättegången i Malmö tingsrätt.

ANNONSER

Rekommenderade artiklar

Debatt
:

Rättsfall kan orsaka skada

I ett aktuellt rättsfall vill åklagare Ulrika Rogland skapa debatt om var gränserna går för samtycke till misshandel. Frågan gäller personer som utövar sexuella lekar med fysisk sadomasochism. Men vilka signaler sänder stämningsansökan ut? frågar sig Xzenu Cronström Beskow, aktiv i RFSU.

Fria Tidningen
Debatt
:

Public service har bäst pressetik

Olika perspektiv på samma sak – i Frias nya satsning "duellen" lyfts frågor från olika vinklar. Först ut är skribenterna Jens Ganman och Sargon De Basso som har olika syn på public service existensberättigande. Jens Ganman tycker att de statligt stödda mediebolagen har spelat ut sin roll. Här delar Sargon De Basso med sig av sitt resonemang kring varför han är av motsatt åsikt.

© 2024 Fria.Nu