Fria Tidningen

Fängslande fiktion om Eva Brauns liv

Om den enkla och, enligt eftervärldens dom, svagt intellektuellt utvecklade Münchenflickan Eva Braun hade åstadkommit en bok om sin ödesdigra kärlek till och halvt dolda förhållande med Adolf Hitler, hur skulle den ha tett sig? Förmodligen åt det lättviktiga hållet, kanske en melodram, med kalkonvarning.

Eva Braun har ju i eftermälet inte framställts som någon begåvning, mer som ett vimsigt våp, för att inte säga småvulgär lolla. Hon som troget, men inte konsekvent, väntade på att få bli Führerns lagvigda, och valde självmordet i bunkern tillsammans med honom valborgsmässoafton 1945, när slaget sedan länge var förlorat och Röda armén stod vid Brandenburger Tor, ett par stenkast bort.

Hon erkändes aldrig som Tredje rikets första dam, det hon mest av allt ville bli. Den paranta och representativa Magda Goebbels fick istället spela den rollen vid Führerns sida, framför allt i samband med officiella tillställningar med högdjur inbjudna. Braun måste alltid hålla sig i bakgrunden, tills den allsmäktige och nyckfulle Führern fick för sig att underhålla sig och koppla av tillsammans med henne. Bakom väl stängda dörrar.

Att öppna dessa dörrar, gå in i och tätt identifiera sig med och ge henne röst – det är vad Lili von Wallenstein gör i denna mycket märkliga bok. Vilket himla tilltag! Hon förvandlar sig till Eva Brauns tvillingsjäl, det kan inte ha varit lätt. Det är ju, åtminstone ytligt betraktat, ljusår mellan de båda kvinnorna.

En som älskade att festa och skvallra och helst tog livet med en klackspark, den andra ansedd förläggare och författare. Och man blir mycket nyfiken på när valfrändskapen – om det nu är en sådan, vilket författaren i ett för att vara Bokbål osedvanligt politiskt korrekt efterord förnekar – föddes, hur idén kläcktes. Varför Eva Braun av alla kvinnor på denna jord?

Jag har svårt att tolka det som systerskap eller som något slags feministiskt ställningstagande från Wallensteins sida. Jag tror heller inte att hon vill återupprätta Eva Braun, ta henne från de chauvinistiska männen som definierat och hånskrattat åt henne. Även om hon i vissa sentenser stilistiskt lyfter den senare, förser Braun med en avancerad och driven formuleringskonst som hon sannolikt aldrig besatt. Som ville Wallenstein visa historieskrivare av båda könen att Eva Braun minsann kunde av egen kraft, bara aldrig gavs möjligheten att demonstrera det. Osynliggjordes bakom en mäktig man, som alla kvinnor.

Boken är en gåta – varför den skrevs och vad den egentligen berättar om författaren. Man kan inte låta bli att tänka så, man söker nycklar: varför hon behöver denna förklädnad eller förlora sig i detta rollspel. Men oerhört fängslande. Jag började läsa den en eftermiddag på min balkong, noterade inte att solen brände, satt ett par timmar djupt försjunken, kunde inte lägga undan boken. Den både stöter bort och drar mig till sig, jag kan dock inte riktigt reda ut varför. Kanske borde den recenseras av en kvinna. Eva Braun avlägsnar sig bara alltmer från mig som man och mina obearbetade fördomar om henne. Det är snubblande nära att jag förfaller till att uppgivet sucka: jag kommer aldrig att förstå mig på dessa kvinnor och definitivt aldrig på deras hopplösa val av män. Lär de sig aldrig något?

Det kan inte ha varit lätt för den sofistikerade Wallenstein att anamma Eva Brauns klichéartade tänkande och ytliga manér, hennes fåfängliga upptagenhet av kläder, parfym och smink, den smått pubertala besattheten av Führern, samtidigt som hon inte tackade nej till ett och annat snedsprång, naturligtvis förenat med livsfara om hon hade ertappats.

Lili von Wallenstein är påläst, det har hon dokumenterat förut. Han kan Tredje rikets historia på sina fem fingrar. Den historiska ramen är också välkänd för den läsare som behärskar samma historia. Koryféerna passerar revy i strid ström: Speer, Goebbels, Bormann, Göring, Hitlers hovfotograf Hoffman i vars fotofirma Eva Braun jobbade som ung flicka och där Hitler fastnade för henne.

I Bunkern, där den illaluktande atmosfären för varje timme som går blir alltmer svåruthärdlig och ångestladdad, stimmar makarna Goebbels sex barn. Snart ska modern kallt och med berått mod avliva dem med giftampuller som hon med våld trycker in i deras munnar.

Intagandet av Eva Brauns position är imponerande skickligt utfört, vi får det hela observerat med hennes allt annat än analytiska blick. Inte sällan antar boken karaktären av ”tantsnusk” eller banal pigroman, när den trånande Braun tar ut de svärmiska svängarna. Kanske drömde hon om den kärlek som alla kvinnor innerst inne drömmer om, den omöjliga kärleken, kärleken som utopi. Vad vet jag?

Boken genrebestäms som roman, även om den följer Brauns biografi. Fiktionen tillåter stor frihet. Kärnfrågan är dock om Eva Braun och Hitler i verkligheten någonsin möttes i de passionerade famntag som Wallenstein – projicerande och önsketänkande, eller bara fantasifullt – placerar dem i. Hitler var nog snarast asexuell, gift med Tyskland och det tyska folket, som han själv deklarerade. Eva Braun var hans vänsterprassel, das war alles. Bäst föredrog han henne i knästrumpor, ungflicksaktig och oskuldsfull bortom fysisk beröring.

Så här var det inte, skulle de talrika kritiska källorna och ögonvittnena indignerat invända. Men kunde ha varit, enligt Wallenstein. Äntligen får vi Eva Brauns ”lillgamla” men ändå tämligen avväpnande version av de dramatiska åren mot undergången med Hitler, om än i fiktionaliserad form. Och hon fick ju faktiskt till slut sin dyrkade Führer, äktenskapet varade i 38 timmar…

Det lilla avantgardeförlaget Bokbål i Stockholm fortsätter att imponera med sin utgivning. Den saknar motstycke i dagens svenska, försiktiga förlagsvärld. En kulturpolitisk gärning – jag lyfter på kepsen.

Fakta: 

Litteratur

Och Gud skapade kvinnan Författare Lili von Wallenstein Förlag Bokbål förlag

ANNONSER

Rekommenderade artiklar

Krönika: Israels behov av Auschwitz

Konstnären Carl Michael von Hauswolffs verk Memory works ställer frågan om Förintelsens offer någonsin kan tillåtas vila, skriver Lasse Ekstrand i en krönika.

Fria Tidningen

Den döda arbetarrörel(s)en

Arbetarrörelsen med Socialdemokraterna i spetsen har på punkt efter punkt backat från visionerna. Varför? Lasse Ekstrand föreslår en psykologisk förklaring. 

Fria Tidningen

Ett öppet sår i efterkrigskonsten

Förra gången jag besökte detta galleri, med dess avskalade, nästan kylslagna arkitektur, visades uteslutande tysk konst (av någon anledning ingen nazistämplad sådan) och punkt sattes vid 1945. De båda världskrigen kastade sina blodiga skuggor inuti verken, det var ofrånkomligt att de gav sammanhanget som konstnärerna inte kunde ställa sig utanför.

Fria Tidningen

En coach för alla tillfällen

Jobbcoacher finns det redan. Någon större succé har det inte blivit, trots att det kostat sköna skatteslantar. Och inte har det lett till särskilt många jobb. Men alliansen visar i alla fall sin goda vilja.

Fria Tidningen

En Gramsci på svensk botten

”Jag hatar de likgiltiga”, utbrast den italienske filosofen Antonio Gramsci. Han som kastades i fängelse av Mussolinis svartskjortor och blev mycket läst och diskuterad för sina historiefilosofiska och politiska anteckningar inifrån cellen. Enär han, eftersom den totalitära maktens vakande ögon ständigt betraktade honom, tvingades skriva mellan raderna, med eufemismer gäcka övervakarna.

Fria Tidningen

© 2024 Fria.Nu