Miljöpartiet presenterar sig som ”modernt”. Partiet gillar låga skatter, men med förbehållet att ”stabila statliga finanser och en fullgod allmänt finansierad välfärd” behövs. MP har sagt ja till högeralliansens jobbskatteavdrag hittills men tycker att de i nuvarande utformning gynnar höginkomsttagare för mycket. De enda skatter man vill höja är olika miljöskatter. Säger ja till rut-avdrag eftersom det har ”stimulerat både tjänstesektorn och konsumtionen av tjänster”.

Marknadiseringen av den gemensamma välfärden har MP ingen principiell synpunkt på utan tycker att det är likgiltigt om katten är vit eller svart, om den bara fångar råttor. Man anser generellt att privatiseringar av skolor och välfärdstjänster ger större valfrihet och mångfald. Ett undantag är partiets kritiska syn på utförsäljningen av apoteken.

Partiet har ända från början positionerat sig som kritiskt mot det traditionella höger-vänsterperspektivet i politiken, vilket man påstår vara förlegat, medan det däremot är ”modernt” med ”grön” politik.

Här har partiet sin akilleshäl. MP:s ursprungliga misstänksamhet mot konsumtionsslöseri och marknadstillväxt var principiellt samhällskritisk och där fanns anknytningar till antikapitalistisk samhällskritik. De senaste årens politiska anpassning till de parlamentariska salongerna har gjort partiet mer principlöst och populistiskt. Var finns medvetenheten om den kapitalistiska marknadens blinda och kortsiktiga tillväxtkrav som ett dödligt hot mot världens klimat och naturresurser? Var finns insikten om hotet från marknadens intåg på den gemensamma allmänningens, den offentliga sektorns, område?

I dag framstår MP alltmer som ett ”modernt” parti i meningen att det är som skräddarsytt för att locka medelklassen i Stockholms innerstad – inga hårda kanter och vassa principiella hörn utan idel pragmatiska förslag som rundar alla besvärliga politiska problem. När Gustav Fridolin med sin framtoning som medveten vänsterprofil kandiderade till språkrör fanns förhoppningar om en politisk skärpning, men hans uttalanden hittills ser ut att grusa förhoppningarna. Borgerligt liberalt låter bra i hans öron.

Det finns en allvarlig fara i partiets aningslöshet inför den kapitalistiska marknadens miljöhot och förvandling av skolelever, vårdtagare i omsorgen och patienter i sjukvården till kunder på en marknad. Om man inte ser upp kan Vänsterpartiet bli en allvarlig konkurrent om platsen som miljöpartiet i svensk politik. För det krävs kanske inte mer än en växling på partiledarposten?