Djupt ner i barndomsland
Michel Gondrys nya film är både en uppvisning i experimentell berättarkonst och ännu en underligt lättsam djupdykning i det mänskliga psyket.
I The Science of Sleep får huvudpersonen, den unge Stéphane, allt svårare att hålla isär sina drömmar från den verklighet han förväntas leva i. Han återvänder efter många år hos sin far i Mexiko till Paris för ett beklämmande arbete hos en tillverkare av väggalmanackor. Av en avancerad slump möter han snart den nyinflyttade Stéphanie i lägenheten bredvid och blir motvilligt förälskad i denna, likaledes motvilliga, klassiska filmfransyska. Ett vackert upplägg för en romantisk komedi. Så vad är haken? Ända sedan barndomen har Stéphane levt med ena foten i verkligheten och den andra i sina fantasier, främst i form av väldigt livliga drömmar. Vilket fungerar relativt smärtfritt ända tills grannflickan dyker upp som ett gruskorn i maskineriet.
För att tillhöra den skara filmare som lyckats ta klivet från musikvideo och reklamfilm till långfilmsformatet, har Gondry förvånansvärt mycket att berätta (till skillnad från bara välutvecklade medel att göra det med). Human Nature kretsade kring gränsdragningar mellan det djuriska och det mänskliga. I The Eternal Sunshine of the Spotless Mind sattes gränser mellan minnen och verklighet på prov. Och nu, i Gondrys första långfilm på eget manus, leker han med drömmars förhållande till verkligheten. I likhet med hans tidigare filmer finns här också ett lustfyllt experimenterande med berättandets villkor och möjligheter. Bland annat genom att använda olika föråldrade animationstekniker i de talrika drömsekvenserna.
The Science of Sleep är en både unik och sevärd film. Och Stéphane är troligen en av de mer intresseväckande karaktärer vi får se på storbiograferna framöver. Men filmen kan också, i likhet med sin huvudperson, anklagas för att lida av vissa personlighetsstörningar. Kanske försöker den vara lite väl mycket på en gång när den vill kombinera den gulliga romantiska komedin och den visuellt begåvade rockvideon med det i grunden ändå allvarliga ämnet?
För Gael García Bernal får verkligen ge prov på sin skådespelartalang i takt med att Stéphane allt mer tappar greppet om verkligheten. Han utvecklar så småningom paranoia och en del andra obehagliga symptom på sinnessjukdom.
Berättelsens ton förändras egentligen inte, men under den franskt gulliga ytan bubblar ett drama som filmen inte riktigt verkar vilja kännas vid. Till slut hamnar The Science of Sleep alltså i ett känsloläge som påminner lite om Amelie från Montmartre. Den befriande glädjen i att ryckas med i en fantastisk berättelse hålls tillbaka en smula. Av en besk känsla av att ha skrattat åt något som i grunden är väldigt tragiskt.
The Science of Sleep
Regi: Michel Gondry.
I rollerna: Gael García Bernal, Charlotte Gainsbourg, Alain Chabat med flera.