Vonnegut har blivit undergångspredikant | Fria Tidningen
Fria.Nu

Vonnegut har blivit undergångspredikant

Kurt Vonnegut är tillbaka!, ropar skyddsomslaget till En man utan land. Vilket sannerligen är en överdrift. Men man får glädjas åt det lilla.

För det var utan tvekan en mycket tråkig nyhet när Kurt Vonneguts prosa plötsligt förvandlades till en ändlig resurs. På ett ganska typiskt sätt deklarerade han 1997, inom ramen för sin senaste roman Timequake, att hans mer än 40 år långa författarkarriär nu var till ända. Han hade sagt sitt. Ville gå hem.
Men nu finns alltså ännu en liten kommuniké från denna säregna röst att tillgå på svenska. Det är inte någon ny roman. Och knappast tänkt som comeback. Snarare ett litet extranummer, eller ett glas champagne vid slutet av ett liv, som han uttryckt det själv. En man utan land är en samling korta texter, de flesta av dem (vilket den svenska utgåvan för övrigt råkar missa att nämna) tidigare tryckta i vänstertidskriften In These Times.

Vonnegut är en rätt märklig figur i efterkrigslitteraturen. Författarskapet präglas av motsättningen mellan de djupa tragedier som ofta utgör temat i hans böcker, och den lätta stil och lakoniska humor som för honom tycks vara möjlig, eller till och med nödvändig, att applicera på precis vad som helst. Det mest uppenbara exemplet är förstås klassikern Slakthus 5. En slags barnbok för vuxna där han bearbetar sina upplevelser under bombningen av Dresden. Och berättar om tidsresor. Och ett gäng utomjordingar. Det finns så klart delade uppfattningar om huruvida detta gör det mänskliga dramat mer begripligt.
Så ibland hyllas Vonnegut som en av den amerikanska efterkrigslitteraturens stora gestalter, men lika ofta avfärdas han som science fiction-författare eller ostrukturerad postmodern komiker.

I En man utan land får Vonnegut så utrymme att själv breda ut sig kring bland annat detta. Han talar fritt om litteratur, politik, planetens tillstånd, sin bakgrund som misslyckad Saab-återförsäljare och en massa andra stora och små saker. Om hur humorn blivit en alldeles nödvändig del av hans skrivande bland annat för att det är ett sätt att hålla distans till hur smärtsamt livet kan vara.
I några texter blickar han ut över sitt samtida USA. Samhället har förvandlats till ett termodynamiskt röjarparty där hycklarna, psykopatiska personligheter, sitter vid makten och kunskap slutgiltigt konkurrerats ut av högljutt gissande. Han är irriterad på Pall Mall för att de, trots upprepade löften, inte lyckats ta livet av honom i tid. Tack så mycket, era skitstövlar.
Den tidigare visserligen pessimistiske men ändå varmt förvirrade humanisten Vonnegut framstår nu bitvis mer som en cynisk undergångspredikant. Han återkommer flera gånger i texterna till hur planetens immunsystem är i färd med att göra sig av med oss. Vi hade kunnat rädda den, men vi var för billiga och för lata för det. Så vi förtjänar vår undergång.
Men vem unnar inte en modig människa över 80 lite grinig pessimism? Och den hoppingivande kärnan i Vonneguts skrivande ligger kvar som ett varmt täcke även över denna bok: Vi vet mycket lite om livet. Det enda vi kan göra är att försöka vara anständiga i ett påfallande oanständigt samhälle. Och det helst utan att förvänta oss någon belöning.

Fakta: 

Litteratur
En man utan land
Författare: Kurt Vonnegut
Förlag: Norstedts

Rekommenderade artiklar

Ordinär men känslostark krigsfilm

En mörkhyad soldat rycker upp en tuva jord. Han luktar på den och håller upp den mot en kamrat. 'Känn! Det luktar inte som hemma!' Kamratens svar uttalas med alldaglig självklarhet: 'Fransk jord är bättre.'

Fria.Nu

Djupt ner i barndomsland

Michel Gondrys nya film är både en uppvisning i experimentell berättarkonst och ännu en underligt lättsam djupdykning i det mänskliga psyket.

Fria.Nu

Nathalie Ruejas Jonson och det autistiska perspektivet

Det skeva perspektivet, det lilla som blir enormt, det stora som försvinner. Alla ord som regnar i kaskader över världen tills den inte syns längre. Och så stunderna med hörlurarna på max för att få ledigt en stund. Kaoset och skammen inför kaoset. Att be om hjälp. Att få hjälp.

Hon besjunger livet i utkanterna

I Händelsehorisonten skildras ett samhälle som på många sätt inte alls är olikt vårt, ett samhälle som har förvisat en grupp människor till Utkanterna.

© 2021 Fria Tidningen