Supa på svenska
Anette Kullenberg skrev nyligen en text i Expressen som i stora drag gick ut på att det är svenskt att supa lite för mycket när man väl super, och hur hon tyckte det var fint. Jag blev glad av den texten för den formulerar, eller i alla snuddar vid, något jag haft på känn. Att det är det som är det rätta sättet att förhålla sig till alkohol.
Om man alltså inte har alkoholproblem och jag vet att det känsligt det här, jag ber om ursäkt om den här texten alienerar läsare som lever med och under den stressen, för det är det ju helt klart, en stress och ett problem och vill genast, i samma mening, understryka att jag självklart tycker det optimala är att inte dricka alls.
Jag har alltid känt att det här ”naturliga”, osvenska, förhållandet till alkohol känns tillgjort. Ett glas vin till maten. En öl efter jobbet. Tack du, men nej tack. Till maten dricker jag helst något neutralt, vatten exempelvis. Efter jobbet vill jag hem och ta det lugnt. Umgås med familjen utan att vara pyttelite dimmig. Aldrig att jag skulle behöva den sortens avslappning eller skjuts som en öl ger för att umgås med dem jag älskar och bryr mig om. Det verkar ju helt stört. Däremot är jag inte det minsta främmande till att emellanåt gå ut bland andra vuxna som dricker och aldrig skulle komma på tanken att ens se åt varandra om dem inte hade detta att enas kring.
För så ser ju överenskommelsen ut. Nio av tio gånger står man inte ut med mänskligheten. Folk som existerar på andra betingelser än ens egna. Politiska, kulturella eller ekonomiska. Men på krogen går det bra.
Det talas ibland om att alkohol skulle vara ett särdeles aggressivt berusningsmedel. Det är mycket möjligt. Men allvarligt, nästan varenda gång jag varit ute har ingen slagits. Det empiriska underlaget här består förstås av mig själv och ingen annan. Men det är samtidigt lite av poängen med alkohol: självupptagenheten, tunnelseendet och självförtroendet.
Helt onaturligt och intellektuellt felaktigt. Men det är vad jag söker. Att inte vara så evinnerligt medveten om vad som pågår omkring mig för några timmar. Sedan vingla hem och må dåligt nästa dag tillsammans med en hel drös andra som man, tack gode gud, inte behöver träffa eller ens ägna en tanke då ens egen ångest är kemisk och fullständig påtaglig och dessutom gemensam med främlingarna man hängde med kvällen innan. Då känns det okej att vilja vara för sig själv. För en annan grej som ingår i överenskommelsen är att vi ångrar allting nästa dag.
Vi har accepterat att somliga har dåligt ölsinne. Till och med att folk påstår att de inte minns. Kanske cyniskt, men det ger oss åtminstone något att prata om. Att det är typiskt den och den att aldrig komma ihåg något dagen efter. Typiskt att den och den alltid börjar gråta på fyllan. Typiskt att han eller hon varenda gång måste försäkra att vi är dennes bästa vän. Och att det lite skönt att få berätta att ”fan vad jag mår dåligt i dag”, och säga ”fan vad jag var full igår!”. Som om det vore någon sorts miserabel merit.
Jag är verksam inom ett ”yrke” där det är mer eller mindre kutym att vara full på jobbet. Kanske sammanlagt en månad om året i 20 år. För så är det med turnélivet, folk som spelar i band förväntas vara lite småpackade när de uppträder. Och efter spelningen är det ”hälja”, som mina värmländska vänner säger, och adrenalinet rusar omkring i kroppen som en löpsk gepard och man dricker lite mer. Och så drar man till nästa stad. Sitter och fnittrar i bussen med sina medmusikanter och ljudtekniker.
Nu turnerar jag mindre och mindre, för i det här fylleriperspektivet hör rocken verkligen de unga till. Jag orkar inte med det längre. Har ingen större lust. Jag är hellre hemma med barnen. Poppar popcorn, blandar saft och laddar videon med tecknat på helgerna. Men aldrig att jag sitter med ett glas vin och kollar tillsammans med dem. Jag föredrar att göra det helskärpt. Jag vill inte missa en sekund av nyanser i deras liv. Eller för den delen mitt eget. Och det är en lika stor del, större till och med, av mitt svenska kulturarv. Det andra överlåter jag åt ungdomarna och de småborgerliga. Gör vad ni vill med era liv men skada inte er själva, framförallt inte andra, och missa inte något för att ni prompt måste bedöva er hela tiden. Heja svenskheten.
<h2><a href="http://www.fria.nu/byline/mattias-alkberg">Mattias Alkberg</a><br>är artist och <br>fristående <br>krönikör för <br>Fria Tidningar.</h2>