När Anna Olovsdotter Lööv klädde sig som dragking för första gången var det en sådan häftig upplevelse att hon bestämde sig för att åka hem till sina föräldrar, klädd som man och med sminkad mustasch.
– Pappa reagerade ganska lugnt. När han öppnade dörren och fick se mig sa han något i stil med snyggt. Mammas reaktion var däremot allt annat än lugn, berättar Anna Olovsdotter Lööv.
Hennes mamma skrek rakt ut när hon såg Anna. Hon höll händerna för ögonen, tittade igen och fortsatte att skrika. När hon till slut lugnat ner sig förklarade hon sin reaktion med att hon hade känt igen Anna men ändå inte.
– Mammas kommentar till pappa var här har du den son som du aldrig fick. Det tyckte jag var en intressant reaktion, berättar Anna Olovsdotter Lööv.
Nu är båda Annas föräldrar positiva till att Anna dragkingar. Båda två har varit och sett Anna uppträda med dragking-gruppen Odd Fellas.

Vad är då en dragking? Det lättaste sättet att förklara det är att säga att det är en kvinna som klär sig till man. Hon fäster hår i ansiktet, lindar brösten så att de inte syns och stoppar en strumpa i byxan för att få till utbuktningen. Sen uppträder hon som man, antingen på scenen eller i mer privata sammanhang, till exempel på fester och klubbar och ibland på stan. Men beskrivningen går att fördjupa.
Sara Nilsson dragkingar, liksom Anna Olovsdotter Lööv, och är också med i dragking-gruppen Odd Fellas. Båda menar att det finns ett politiskt syfte med att dragkinga.
– Om jag ska försöka förklara det politiska med dragkingande så tycker jag att det handlar om att man kommer och stör när man klär sig som dragking. Man stör folks föreställning om kön och vad en kvinna kan göra och hur en kvinna kan se ut, säger Sara Nilsson.
Hon berättar att hon får en känsla av osårbarhet när det gäller sitt eget utseende.
– Jag har själv valt att inta en oattraktiv position genom att som biologisk kvinna ta på mig skägg och manliga kläder. Eftersom jag har intagit den här positionen själv går det inte att kritisera mig för mitt utseende, förklarar Sara Nilsson.
Anna Olovsdotter Lööv håller med, men menar också att man kan se på dragkingandets politiska potential på två sätt. Dels på formen och dels på innehållet.
– Jag menar att själva dragkingandet i sig är politiskt genom att man stör folks föreställningar om kön, som Sara sa. Men dragkinguppträdanden kan också ha ett politiskt innehåll. Odd Fellas uppträdde till exempel med ett queerbröllop vilket var ett sätt för oss att bland annat kritisera den rådande äktenskapslagstiftningen, berättar Anna Olovsdotter Lööv.

Både Anna Olovsdotter Lööv och Sara Nilsson uppträder som dragkings på scen och i mer privata sammanhang.
– Ordet dragking fungerar som ett paraplybegrepp för kvinnor som klär sig till män och uppträder i olika sammanhang. Folk har olika syften med sitt dragkingande. Vissa vill framför allt förändra samhället medan andra främst ser det som en personlig grej. Gemensamt för de allra flesta är nog att de alla tycker att det är väldigt roligt. Det kan vara ett tillfälligt genusbyte eller så kan det vara ett steg mot en permanent identitet som man, berättar Sara Nilsson.
En vanlig fråga dragkings får är om de vill byta kön. När jag frågar Sara Nilsson om hon vill det suckar hon.
– Du måste väl ställa den frågan antar jag. Jag vill inte byta kön utan definierar mig som kvinna. Men jag känner att jag inte hör hemma i den rådande kvinnorollen. Jag är mer en pojkflicka, säger hon.
Sara tycker egentligen inte om att svara på frågan, av flera anledningar.
– Dels tycker jag att det är en väldigt förenklad analys folk gör när de tror att dragkingande endast handlar om att man vill byta kön, dels så vill jag inte definiera mig själv gentemot dem som faktiskt vill byta kön. Vissa dragkings vill det, andra inte. Det är inte det dragkingande handlar om. För mig är dragkingade en lek med genusuttryck.

Anna Olovsdotter Lööv berättar att hon, efter att hon börjat klä sig i drag, använder mer feminina attribut än hon gjort de senaste åren.
– Jag är ofta en karaktär som heter Pierre när jag dragar. Han är mycket mer feminin än vad Anna är, och genom att vara Pierre har jag börjat använda fler feminina attribut även som Anna, berättar hon.
Karaktären Pierre kom till Anna när hon hittade en sjömansskjorta som hon ville använda. Skjortan fick henne att börja tänka på två homosexuella fotografer som ofta fotograferar män i sjömanskostym.
– Fotograferna heter Gilles och Pierre. Gilles var ett för svårt namn, så det fick bli Pierre, säger hon.
Pierre är en fjollig bög som är frisör. Anna Olovsdotter Lööv berättar att han egentligen inte kan klippa hår, men att alla tror det eftersom han är bög.
Sara Nilssons första karaktär blev Pierres motsats.
– Min första karaktär var en homofob snubbe vid namn Freddan. Han är arbetslös men det låtsas han inte om utan han försöker hålla fasaden uppe genom att försöka få människor runt omkring sig att tro att han är en lyckad kille, berättar hon.
Anna Olovsdotter Lööv och Sara Nilsson berättar att det är ganska vanligt att de första karaktärerna man skapar ofta är homofoba och sexistiska.
– Jag tror att många väljer att göra en karaktär som man mött som kvinna och som man nu bearbetar som dragking. Men det kan också vara så att man driver med vissa manstyper, och att man som dragking drar de karaktäristiska dragen för till exempel en homofob så långt att det blir komiskt, förklarar Anna Olovsdotter Lööv.
De berättar att man också kan blanda feminina och maskulina attribut i sin karaktär. Det kallas för criss-cross.
– Det är väldigt snyggt att kombinera läppstift och skägg, säger Sara Nilsson.

Många provar på att dragkinga för första gången på så kallade dragking-workshopar. Både Anna Olovsdotter Lööv och Sara Nilsson lärde sig att sminka skägg, linda brösten och få till en packing (strumpan i byxan) på en workshop. Det finns både renodlade dragking-workshopar men också criss-cross-workshopar, där man kombinerar feminina och maskulina attribut helt fritt.
– Jag ser på attributen som fria för vem som helst att använda. Jag vill som Anna kunna plocka vilka attribut jag vill och göra dem till mina. Efter att jag börjat uppträda som dragking har det blivit mycket lättare för mig att även använda attribut som anses manliga. Jag använder till exempel kalsonger nu. Det gjorde jag inte tidigare, berättar Anna Olovsdotter Lööv.
Hon menar att hon inte ser någon anledning att inte göra det.
– Kalsonger är snyggt, sexigt och framför allt mycket bekvämare än trosor, säger hon.
Sara Nilsson håller med. Hon har klippt håret kort för att lättare kunna bli olika karaktärer.
– När man har långt hår eller page blir man ganska begränsad till att bara kunna göra vissa typer av män, säger Sara Nilsson.
Båda två tycker att de har förändrats sedan de började klä sig i drag, men ingen av dem är säker på att det bara är för att de börjat dragkinga.
– Det är klart att jag ändrat mig under de här åren, men om det beror på att jag börjat dragkinga eller inte är svårt att säga. Förändringar sker inte över en natt, utan för mig är det en pågående process, säger Anna Olovsdotter Lööv.

Innan Anna Olovsdotter Lööv började klä sig i drag definierade hon sig som heterosexuell och levde ihop med en man. Nu identifierar hon sig som bisexuell och är ihop med en kvinna.
– Genom dragen kom jag i kontakt med en flatkontext. (En miljö där det finns många homo- och bisexuella kvinnor, red:s anmärkning.) Vill man teoretisera skulle man kunna se det som att det i ett heteronormativt samhälle som vårt, där kvinnor och män förväntas bli attraherade av varandra, blir lättare att som kvinna utrycka ett begär till en annan kvinna när man intar en manlig position som dragking.
Som genusvetare och akademiker tycker Anna Olovsdotter Lööv att det är spännande att problematisera genusuttrycken som kommer fram när man är klädd som dragking. När vi pratar om att Anna, klädd till man, kan prova på att ha begär för andra kvinnor märks det att hon tycker att det här är ett av de intressantaste momenten i dragen.
– Det är väldigt spännande när man börjar fundera på olika genuskategorier och sexuella läggningar. Tänk dig att jag som biologisk kvinna är klädd till man och tänder på en annan kvinna som också är klädd som man. Är vi lesbiska, bögar eller något annat? säger hon.
Sara Nilsson håller med. Hon tycker också att det är lättare att testa att flirta med andra tjejer när hon är klädd som man.
– Man kan testa lite när man är klädd i drag, sen kan man använda det när man är privat, säger hon.

Både Sara Nilsson och Anna Olovsdotter Lööv är feminister. De ser dragkingandet som ett feministiskt ställningstagande. På frågan om det inte finns en motsättning mellan att å ena sidan vara feminist och vända sig mot patriarkala strukturer och å andra sidan klä sig som man med manliga attribut svarar Sara Nilsson att hon inte tycker det.
– Nej, jag ser det inte så. Jag anser att det är en jätteviktig del i feminismen att uppluckra vad som ses som kvinnligt och manligt. När jag som biologiskt född kvinna har manliga beteenden visar jag att dessa inte tillhör män, utan att vem som helst kan använda dem.
Hon menar att man inom vissa inriktningar av feminismen kan tycka att det är problematiskt att vara dragking och feminist.
– Men det finns också feminister som, liksom jag, inte alls ser det så, säger Sara.
Inte heller Anna Olovsdotter Lööv ser någon motsättning mellan att vara feminist och dragking.
– Som jag sa tidigare har jag också börjat använda mycket mer feminina attribut sedan jag blev dragking. Den feminism som jag skolades in i var ganska attributlös. Man skulle varken vara feminin eller maskulin. Jag känner mig friare att använda mig av vad jag vill sedan jag började dragkinga, säger hon.
Anna Olovsdotter Lööv förklarar att hon ser på begreppet dragking som ett relativt oetablerat begrepp som man själv kan fylla med innehåll.

Begreppet dragking introducerades i Sverige på 90-talet och det första uppträdandet skedde på Homosexuella frigörelseveckan, som numera kallas Pride. Efter det har det allmänna intresset varit relativt svalt men på senare år har intresset för dragkings och antalet utövande ökat drastiskt. Dragkings har dock inte fått samma genomslagskraft som dragqueens, som introducerades redan i slutet av 70-talet med After Dark.
– Det finns säkert många anledningar till att dragkings inte blivit lika folkligt populära som dragqueens. Fenomenen har olika lång historia i Sverige. Det gör också skillnad om det är män eller kvinnor som dragar och man kan självklart lägga en maktaspekt på det hela. Vem får ta plats och vem får vara rolig? säger Anna Olovsdotter Lööv.
Dragkings är i allmänhet inte heller lika överdådigt glammiga som dragqueens. Förklaringen till varför det är så är enkel, tycker Anna Olovsdotter Lööv.
– Dragkings gör maskulinitet och det finns helt enkelt inte speciellt mycket glammiga maskulina attribut.
För både Anna Olovsdotter Lööv och Sara Nilsson är det roligaste med att vara dragking ändå att uppträda och stå på scenen.
– Odd fellas, dragking-gruppen där vi är med, är ganska etablerade i queervärlden och om man gillar dragkings vet man nog vilka vi är. Vi har till och med ett par hängivna fans i Uppsala, säger Sara Nilsson och skrattar.
Hon berättar att hon kommer att dragkinga så länge det finns andra som gör det i hennes närhet.
– Jag kommer nog inte att göra det om jag är ensam. Men just nu känns det väldigt bra och jag drömmer om att turnera och uppträda som dragking. Vi får se vad som händer.
Anna Olovsdotter Lööv delar den drömmen med Sara.
– När jag började som dragking var det inte meningen att jag skulle stå på scen och uppträda. Men nu tycker jag också att det är det roligaste med att vara dragking. Att stå på scen har gett mig väldigt mycket mer självförtroende, även som privatperson, berättar hon.

Även om dragkings uppkom i queervärlden och det är mest homo- eller bisexuella tjejer som dragar betyder inte det att inte vem som helst kan prova.
– Ju fler som gör det desto bättre, säger Anna Olovsdotter Lööv.
Sara Nilsson håller med.
– Om man vill prova så kan man kolla på drag-gruppen Lion Kings hemsida. De brukar anordna workshopar som man kan anmäla sig till, eller så kan man kontakta oss.