Söndagen den 22 mars tog jag och två medaktivister bussen till Saabs Jasfabrik i Linköping. Sedan vi klippt upp stängslet gick vi mot en hangar. Där skulle vi hamra på tre Jasplan med hushållshammare och sedan invänta polisen. Innan vi nådde fram till planen stoppade dock en säkerhetsvakt oss. Vi bjöd honom på en chokladkaka. Snart anlände poliser och nu sitter vi tre häktade.

Aktionen var ett sätt att ingripa mot den svenska vapenexporten. Den har nämligen ödesdigra följder. Den bidrar till kapprustning, göder krig och förvärrar konflikter. Dessutom förslösas pengar på krigsmateriel som skulle kunna användas för att rädda liv, till exempel på hiv-drabbade i Sydafrika och Thailand, två länder som köpt Jasplan.

Ärkebiskopen och nobelpristagaren Desmond Tutu tillhör den sydafrikanska kampanj som försöker häva Jasaffären. I ett Rapportinslag i januari 2009 sa han: ”Sverige stödde oss i frihetskampen. Och när vi väl fått vår frihet borde man ha fortsatt vara vår vän och hjälpa oss få en livskraftig ekonomi. Istället för att pressa oss att köpa vapen eller flygplan vi egentligen inte behövde.”

Vår aktion är ett exempel på civil olydnad, det vill säga ett ickevåldsligt lagbrott, med etiska eller politiska syften, där utövarna tar ansvar för sina handlingar.

Låt mig svara på några invändningar som riktas mot denna metod:

”Ska man inte respektera lagen?”

I allmänhet är det viktigt att lyda lagen. Men blind laglydnad är inte något eftersträvansvärt. Det kan finnas situationer när lagen skyddar djupt omoralisk verksamhet. Att i sådana situationer foga sig i lagen kan vara att bli delaktig i moraliska förbrytelser.

”Har ni försökt att på laglig väg stoppa vapenleveranserna?”

Ja. Fredsrörelsen har i årtionden kampanjat för att begränsa och avveckla den svenska vapenexporten. Inte desto mindre ökar den. Sedan 2001 har den fyrdubblats.

”Vad skulle ni säga om vapenindustrins representanter bröt sig in på ert kontor och hamrade på fotokopiatorn?”

En sådan aktion skulle jag välkomna. Den skulle skapa en intressant diskussion. Är vapenexporten så viktig att det är antimilitaristerna som måste stoppas, eller är det i själva verket vapenförsäljningen som är problemet?

”Står inte era aktioner i strid med demokratin?”

Den svenska demokratin är värdefull, men inte perfekt. Den har svaga punkter. Ett grundläggande problem är den makt som ekonomiskt starka aktörer har. Ledningen för vapenföretag som Saab har stora möjligheter att påverka politikens inriktning, till exempel genom lobbying eller genom att hota med omfattande uppsägningar om inte regeringen är lyhörd för industrins önskemål.

En annan brist i den nuvarande demokratin är att det finns grupper som drabbas av riksdagsbeslut, men som inte har någon möjlighet att påverka dem. Bland dem som blir beskjutna av svenska vapen finns sannolikt en majoritet mot svensk vapenexport, men de kan inte påverka politiska beslut i Sverige.

Civil olydnad framställs ibland som ett hot mot demokratin. Då kan det vara bra att dra sig till minnes hur metoden har bidragit till att utveckla den svenska demokratin. Strejkrätten var inget som riksdagen kom på. Den växte fram tack vare att beslutsamma arbetare började praktisera den; de gick i strejk trots att det var förbjudet.

Religionsfriheten är ett annat exempel. Inte heller den var ett initiativ från det politiska etablissemanget. Den kom till stånd genom att frikyrkokristna med integritet trotsade de lagar som förbjöd kristen verksamhet utanför statskyrkans ramar. Folkrörelsernas civila olydnad var en del av demokratins framväxt i vårt land.

”Är civil olydnad alltid rätt?”

Naturligtvis inte. Om rasister skulle använda sig av civil olydnad för att till exempel stänga en flyktingförläggning skulle de handla orätt. Varje politisk arbetsmetod måste utvärderas utifrån moraliska principer: Vad är syftet med handlandet? Vilka värderingar bottnar det i? Vilka konsekvenser får det?

Civil olydnad kan alltså missbrukas. Men också traditionella, lagliga metoder kan användas för dåliga syften, som när rasister demonstrerar mot det mångkulturella samhället eller använder rösträtten för att stödja främlingsfientliga partier. Detta är inte skäl att förkasta metoderna demonstrationståg respektive rösträtt.

Civil olydnad är alltså inte något som alltid är rätt. Det är dock viktigt att se att det ibland kan vara en moralisk skyldighet att utföra civil olydnad.

”Hur skulle det gå om alla gjorde civil olydnad?”

Att alla, jämt och ständigt, ägnar sig åt civil olydnad är naturligtvis inte önskvärt. Det finns ju många andra viktiga uppgifter i samhället som måste utföras. Men att alla kände ett personligt, moraliskt ansvar att ingripa mot våld och förtryck – det vore välgörande för samhällslivet.

Regeringen och ansvariga myndigheter stöder vapenföretagen i deras exportverksamhet. Dessbättre behöver vi inte sätta vårt hopp till att politikerna besinnar sig. Som vanliga medborgare kan vi gå före och visa vägen genom att här och nu inskrida mot vapenleveranserna.

Jag begav mig till Saabs Jasfabrik i Linköping den där natten eftersom jag tror att samhällen gör moraliska och politiska framsteg tack vare gräsrötters engagemang; demokrati och rättvisa faller inte ner från himlen. Denna poäng har gjorts av den indiska författaren och aktivisten Arundhati Roy. Innan vi gick in på fabriksområdet hängde vi upp ett citat av henne på stängslet: ”Det blir ingen verklig fred utan rättvisa. Och utan motstånd blir det ingen rättvisa.”