En enastående litterär vänskap | Fria Tidningen
Fria.Nu

En enastående litterär vänskap

I vår moderna värld, där makt, pengar och prestige är vad som värderas högt, har vänskapen reducerats till en relation av ömsesidiga tjänster. Jag ger dig och du ger mig.

Lyckligtvis finns det trots allt vänskapsrelationer som inte låter sig hänföras till denna kategori. Som exempel kan nämnas vänskapen mellan de argentinska författarna Jorge Luis Borges (1899-1986) och Adolfo Bioy Casares (1914-1999). Borges och Casares var så nära vänner att de lyckades skriva tillsammans under ett halvsekel. De skrev berättelser och artiklar gemensamt, översatte böcker och sammanställde antologier tillsammans.

Denna vänskap grundade sig på deras likhet i intellektuellt och psykologiskt avseende, den intellektuella överensstämmelsen dem emellan kommer tydligt fram i deras böcker. Borges verk brukar alltid liknas vid en labyrint, som människan försöker dechiffrera. Labyrinten är samtidigt en symbol för medvetandet att tillhöra vår tid, med oss dess fruktan, dess önskningar och dess desperation.
'Var än människan befinner sig, står hon alltid omgiven av otydbara spegelbilder.' En labyrint där speglarna speglar varandra och förvränger verkligheten till en värld befolkad av monster: 'Gud har skapat nätterna som beväpnar sig / med spegelns drömmar och gestalter /för att människan ska inse att hon sken / fåfänglighet. Och därför skrämmer de oss.' (Översättning: M. Torres och A. Lundkvist.)
El Aleph är en av Borges mest berömda noveller. El Aleph är en av de punkter i universum som innehåller alla punkter. I Aleph ser man havet, gryningen och aftonen.
Också i Adolfo Bioy Casares bok Morels uppfinning (Invención de Morel) finner vi liknande element. Morels uppfinning är en spännande äventyrsroman, som i sig innefattar grundläggande existentiella frågeställningar. Boken är också en kärlekshistoria, i vilken personer befinner sig i olika dimensioner eller världar. Berättaren är på flykt undan rättvisan och lever i de utstöttas dimension, där verkligheten är ouppnåelig för honom. När han upptäcker Morels uppfinning finner han till slut sin dimension att leva i, men blir samtidigt dess fånge för alltid.
I Morels uppfinning är tillvaron evig, och den består av flera olika världar, varje värld i sin tid och sitt rum. Detta gör att varje möte mellan människor blir omöjligt.

Man kan beskriva Borges och Casares som skeptiker inför verkligheten. De skapar labyrinter utan utgångar. Läsaren hittar aldrig ut, utan kommer tillbaka till samma plats och går vilse för evigt i deras fantastiska världar.
Genom att läsa El Aleph och Morels uppfinning får vi inte bara njuta av två litterära mästerverk, utan också se exempel på den intellektuella överensstämmelsen mellan deras författare.
Vi kan upptäcka samma rädsla och ångest hos dem båda genom att uppehålla oss en stund vid några episoder ur deras liv.
Borges vägrade alltid att fira sin födelsedag: 'Jag kände mig aldrig älskad, tyckte inte att jag var värd någon särskild kärlek, och födelsedagar gjorde mig generad, eftersom jag blev överhöljd av presenter och lyckönskningar som jag inte tyckte att jag någonsin gjort mig förtjänt av.'

Kanske var det denna osäkerhet på om han var älskad, som ofta drev honom till beundran inför hjältepersonligheter. Hans mor sparade bilder av tigrar, som han tecknat som barn. Hans beundran för tigerns mod var densamma som den som fick honom att senare beundra och i sina böcker beskriva de knivmän och skurkar från Buenos Aires, som är de enda verkliga personerna i hela hans produktion.
Casares berättar om sin barndom, att när han var barn ansåg hans mor att han var mycket blyg och att han skulle få lida för detta i skolan. Hennes försök att skydda honom fick alldeles motsatt effekt än den avsedda. Först undervisades han i hemmet istället för att skickas till skolan. När han till slut började i skolan, uppmanade läraren honom att tala franska, hans andra språk. Detta fick alla att skratta åt honom och han ville aldrig mer tala offentligt.
Såväl Casares som Borges har motsatt sig presskonferenser och de har nästan aldrig velat delta i litterära seminarier eller sammankomster. Borges framträdde under senare delen av sitt liv vid föreläsningar. Under den första tiden lyckades han, med hänvisning till sin dåliga syn, alltid få en ersättare som läste hans texter.

Gervasio Montenegro skriver i förordet till Crónicas de Bustos Domencq, en bok och en person skapad av Borges och Casares tillsammans: 'Vi är goda vänner till verkligheter, men allra mest till Platon.'
Kanske är det i dessa ord man finner nyckeln till dessa författare inom den litterära fantastikens genre.

ANNONS

Rekommenderade artiklar

Nathalie Ruejas Jonson och det autistiska perspektivet

Det skeva perspektivet, det lilla som blir enormt, det stora som försvinner. Alla ord som regnar i kaskader över världen tills den inte syns längre. Och så stunderna med hörlurarna på max för att få ledigt en stund. Kaoset och skammen inför kaoset. Att be om hjälp. Att få hjälp.

Hon besjunger livet i utkanterna

I Händelsehorisonten skildras ett samhälle som på många sätt inte alls är olikt vårt, ett samhälle som har förvisat en grupp människor till Utkanterna.

Hon ger ut sin egen poesi

Louise Halvardsson gav ut sin diktsamling Hejdå tonårsångest - 35 dikter innan 35 på eget förlag. Nu har hon nominerats till Selmapriset.

© 2022 Fria Tidningen