Tillbaka till naturen med osaliga andar | Fria Tidningen
  • Winds nest.
Fria.Nu

Tillbaka till naturen med osaliga andar

I vår tid tycks naturen hotfull. Björnar och vargar lockar fram enkla lösningar: skjut dem! Tidningarna skriver spaltmeter om mördarsniglar, skrakar, björnlokor, getingplågan och fästinghot. Det är som krig. Naturen tycks inte angå människan längre. Kvar är skal och sken, ibland en kommersiell kliché som svensk midsommar.

Kan man upprätta ett samförstånd mellan människa och natur i vår tid? Det är den finska konstnären Riitta Päiväläinens fråga med de fotografier hon visar på Konstcentrum i Gävle och senare i höst (12/10-26/11) även i Haninge.
Motiven är installationer av begagnade kläder i naturen. Riitta Päiväläinen formar kläderna som skulpturer - sprider gula skjortor över en rotvälta med uttrycksfulla ärmar som vore de inbegripna i hemligt samtal, bygger upp en skärm av röda klänningar mot skogen, eller låter svarta kläder på ett fält bilda en sinnrik struktur, som kan påminna om en brudkrona eller en skock korpar eller gamar. Eller varför inte om det gamla finska sättet att torka tvättkläder - hellre slänga upp dem på en buske eller i ett träd än att spänna upp ordentliga tvättlinor...
Vilka är de? Är de älvor, saliga eller osaliga andar, minnen, levande eller döda själar i träden, borta i skogsbrynet eller på fälten?
Skärmen av klänningar framför myrlandets skog (Facade) antyder främlingskapet, hindren. I Winds Nest har svarta tygbitar fångade i oskärpa intagit en vindpinad björk, och i Nest formligen övermannar de svarta gestalterna trädkronan som fåglar eller en samling liemän som slagit sig ner för en paus i sitt tunga arbete. I andra bilder tycks de svarta gestalterna inbegripna i riter, danser eller samtal.

Det är inte det minsta surrealistiskt, utan har den realistiska ton som samtidens finska foto och videofilm behåller även i sina djup och mångtydigheter. Det finns ingen motsättning mellan de mer eller mindre icke-föreställande klädskulpturerna och det realistiskt skildrade landskapet. Mötet blir harmoniskt. På det viset öppnar konstnären ögonen för något som både tycks totalt främmande och oklart välbekant, som ur en dröm eller som diffusa, hopflutna minnesbilder.
Ibland sägs det att det är mycket små genetiska skillnader mellan människa och schimpans. Men man brukar stanna där. Att närma sig detta känslornas universum - som vi kanske delar med djuren - motverkar den materiella världens begränsningar och tristess. Riitta Päiväläinens gestalter anropar, som jag ser det, med en undran om människan minns naturen. Kan vi ana hur det var att leva i skogar och på myrar och då världen - låt vara genom ibland mindre pålitliga sinnen - tycktes full av liv och tecken, av andar, älvor, drömmar och av de dödas närvaro?
Om det varit så kan vi inte veta. Men om inte, vad är det då för välbekanta figurer Riitta Päiväläinen funnit? Vilka är de?

Fakta: 

Riitta Päiväläinen
Var: Gävle Konstcentrum
När: 26/8-5/10

ANNONS

Rekommenderade artiklar

Munch målade själens källarskrubb

I år firas konstnären Edvard Munchs 150-årsjubileum. Niels Hebert påminner om några centrala verk och tecknar en skiss av konstnärens bakgrund, som lär ha varit ett rent helvete.

SVT sätter ord på tystnaden

SVT:s dokusåpa Konstkuppen och dess programledare Lena Philipsson har sågats av kritikerna. Niels Hebert tycker att programmet är ett exempel på genial folkbildning.

Krönika: Måttfullhet en grogrund till censur

Vad handlade revolutionen i Egypten om, på ett allmänmänskligt plan? Hur såg Egypten ut innan den 25 januari 2011? Niels Hebert reflekterar kring ett möte med filmaren Amal Ramsis, vars dokumentär Forbidden hade Sverigepremiär i förra veckan.

© 2022 Fria Tidningen