Fördjupning


Joakim Forsemalm
Fria Tidningen

Alla sjunger I love you – refrängen Långgatorna och dess körsångare

Fredag eftermiddag och kväll, mitt i centrala Göteborg. Jag går omkring på Andra Långdagen, den andra gatufesten i ordningen. En handfull entusiaster har, med hjälp av teknik som telefoner, Facebooksida, mejldistribuerade flyers och en omfattande mun-till-munkampanj, skapat en sällan skådad folkfest mitt i centrala Göteborg. Grillar och dj:s på lastbilsflak, streetdanstävlingar på gården, ”clothing swaps” rakt på asfalten. Det är, under kvällen, runt tusen personer i rörelse, huvudsakligen samlade i ett av Långgatornas elva kvarter.

Några veckor tidigare, den 8 maj, förestår Centrum för byggnadskultur ett seminarium i Stadsbyggnadskontorets lokaler. Temat är Långgatornas framtid. Sören Olsson, forskare i socialt arbete vid Göteborgs universitet, inledde kvällen. Han inledde med ett historiskt perspektiv på området, hur det präglats – och fortfarande präglas – av småskalig näringsverksamhet. Det var just småskalig näringsverksamhet som genererade en stor mängd människor till området under fredagen. Handlingen som sådan, att arrangera en gatufest, kan utifrån samtida kulturanalytiska ingångar sägas vara en del av det nätverk som skapar områdets förträfflighet. Ett nätverk, där alla aktörer sjunger I love you: det är inte bara i Håkan Hellströms refränger som området hyllas. Sången är ett färdmedel för betydelseskapande i det här fallet – Centrum för byggnadskulturs seminarium ett annat. Alla är de aktörer i det nätverk som upprepat iscensätter Långgatorna.

Alla stämmer in i kärlekshymnen, alltså. Eller? Är det andra tongångar på gång, skrivs nya refränger? Sören Olsson gick framåt i tiden, ända fram till framtiden. Med oro i tonfallet diskuterade han byggrätter som är på väg att utnyttjas (längan med bland annat båtbyggeriet och Norrländska ambassaden på Tredje Långgatan är snart ett minne blott) och vad ett sådant utnyttjande kan tänkas ha för effekter på det vi alla gillar, vad han tycker håller på att hända med detta unika område i Göteborg.

Det är gentrifiering på gång, menade Olsson. Det vill säga en slags socioekonomisk uppgradering: bostadspriserna ökar och in flyttar människor med pengar och, som en logisk konsekvens, ut flyttar möjligheterna/förutsättningarna för allt det som är bra med området just nu. Är det så? Låt oss fortsätta att resonera kring stadsomvandling i allmänhet (Långgatorna får vara vårt exempel) utifrån ett analytiskt grepp där all handling är maktutövning. Där saker inte finns utan blir till.

I min forskning om området har jag under fem år följt en stor mängd aktörer som nästan undantagslöst lagt ner energi i iscensättandet av Långgatorna som intressant. ”Kontinentalt”, ”unikt”, ”karaktärsfullt”, är en del av de ord som ingår i refrängen. I mitt spårande av urban karaktär/urban identitet, har jag också stött på några saker som jag här vill koppla till, eller kanske snarare ställa mot, den nya iscensättningen, den som skapar (just det, skapar, ingenting finns ju om det inte iscensätts av någon/t) ”gentrifieringsberättelsen”. En viktig ingrediens i den berättelsen är demonisering av fastighetsägaren. Utifrån denna iscensättning av förutsättningar för stadsomvandling är fastighetsägaren pure evil. Problemet är att gentrifiering som analytisk kategori tittar generellt på saker och ting. Det är helt enkelt en teori som inte ser träden för all skog. För i Långgatorna hittar jag fastighetsägare som efterskänker tre månaders hyra till ett designkollektiv som vill flytta in i dennes lokaler. Istället för att ta någon som ger full avkastning från dag ett. Och en annan kommersiell lokal i området står tom i flera månader för att bostadsrättsföreningen vill ha en viss typ av näringsidkare, som liknar den som fanns innan (en oberoende bokaffär). Ytterligare en bostadsrättsförening förstår under ett seminarium om området att lokaler ut mot gatan i området bör användas till näringsverksamhet snarare än föreningsgym. Ett sista exempel kan vara en fastighetsägare som tänker på sina kunder i första hand – studenter – och anpassar innehållet i bottenvåningarnas kommersiella lokaler därefter. Medvetet gör de avsteg från den ”sanning” som är att fastighetsägare bara vill skapa max in på kontot. (En del menar att när jag pratar om det på det här viset, ger jag bara exempel på extra cyniska fastighetsägare, som tänker schysst nu, för att bara senare kunna ta ut maximalt med hyror.)

Nu är ju utgångspunkten iscensättningar. Och jag menar att de iscensättningar, den refräng i vilken alla sjunger I love you, likt en sommarplåga inte kan undvika att påverka oss. Uppenbart fastighetsägarna inkluderade. För de gör emellanåt val andra än de vi föreskriver att de ska göra. Val som om igen skapar Långgatorna: det som tar plats i de lokaler de hyr ut gör Långgatorna mer, mer, mer.

Om vi vill förstå stadsomvandlingens komplexitet är det inte nog med förenklade tankemodeller, som det analytiska begreppet/rastret ”gentrifiering”. Vi behöver komma ner på marken, förstå stadslivet kvalitativt. Det sociala och kulturella är inte så ”mjukt” som det verkar, det är inte bara människor, uppfattningar och idéer, det är också hårdvaror, konkreta element som går att spåra och empiriskt peka på. Där är den, stadens karaktär. En knäckfråga runt Långgatornas framtid har varit: kan man planera kvar något som inte planerats från början? Frågan är fel ställd. Istället bör vi fråga oss: varför är det så bra här, och vad kan vi lära oss av det – exempelvis för omvandlingen av Skeppsbron från P-öken till livskraftig stad? Varför sjunger så många I love you om Långgatorna och så få, numera, om Örestad i Köpenhamn? För att skapa fler lovsjungna områden måste vi lyssna på musiken, förstå vad den betyder. Det gör vi inte genom att använda färdiga begrepp, utan genom att, på klassiskt kulturanalytiskt vis, vara där.

Till sist: var inte rädda! Långgatorna ska ingenstans, det mörka hotet kommer bara om vi vill ha dit det. Gå med i kören du också – fastighetsägare, forskare, bostadsrättsinnehavare, fan, näringsidkare, turist, journalist…

Fakta: 

JOAKIM FORSEMALM är forskare vid Göteborgs universitet och stadsomvandlingskonsult. Hans avhandling om maktprocesser i stadsomvandling heter Bodies, Bricks and Black Boxes: Power Practices in City Conversion och finns att köpa i den oberoende bokaffären Vänder sig om, på Andra Långgatan i Göteborg. Joakim Forsemalm skriver här om förändringarna av just dessa Långgator.

Läs alla delar i argumentserien Staden:

Jimmy Sand, gästredaktör: Staden i fokus

Joakim Forsemalm: Alla sjunger I love you

Catharina Thörn: Vem får rätt till staden – medborgaren eller konsumenten?

Anders Gardebring: Bygg tätare och mer innerstad

Replik på Gardebrings artikel: ”Nya stadsdelar ska teckna sig på egna meriter”

Johannes Åsberg: Bygg urbant och klimatsmart

Jens Forsmark: Stadsutglesning förvärrar växthuseffekten

Lena Jarlöv: Den efterfossila staden – hot eller möjlighet?

Jan Wiklund: Stadskonkurrens skapar dysfunktionella städer

Pål Castell, Sara Danielsson och Ilona Stehn: Staden är ditt vardagsrum, Plantera stadens visioner

Jimmy Sand, gästredaktör: ”Det är vår rättighet att vara delaktiga”

Tinda Lund-Tengby: Hemlösa som jobbar – livet på gatan i Paris

ANNONSER

Rekommenderade artiklar

Internet nära oss

Det ter sig svindlande, ändå helt naturligt. Vi kopplar in en sladd i väggen och på några sekunder hämtar vi en hemsida från en serverhall i USA, inleder en chattkonversation med vän i Australien och beställer en t-shirt från en butik i Tokyo. Vi hinner inte dricka första koppen kaffe på morgonen innan datorn har skickat små meddelanden ett par varv runt jordklotet utan att vi har behövt röra oss längre än ett par meter i lägenheten. Men sällan ställer vi oss frågan hur denna blixtsnabba infrastruktur egentligen fungerar, inte heller på vems villkor den tar oss till näts med en svindlande hastighet. Vem är det egentligen som bestämmer över en infrastruktur som utan att blinka hoppar mellan länder; ja till och med mellan kontinenter och ibland upp genom en satellit i rymden och ned igen?

Fria Tidningen

Freedom box

Freedom box-projektets mål är att låta användare återta kontrollen över internet från stater, företag och leverantörer. Genom att samla existerande teknik i ett lättanvänt och billigt format ska detta bli verklighet.

Fria Tidningen

En friare fri programvara

Fri programvara handlar om frihet, frihet att låta kreativiteten flöda och möjligheten att dela med sig av den. Är det i praktiken så, som många hävdar, att det inom fri programvara inte finns några jämställdhetsproblem eftersom det ligger i dess natur att vara fri? Alla med de ekonomiska och praktiska förutsättningarna har ju möjlighet att bidra till valfritt fri programvaruprojekt, alla kan vara med. Men hur ser det egentligen ut i dag?

Fria Tidningen

Det demokratiska Debian

Det fria programvaruprojektet Debian är en av de äldsta GNU/Linux-distributiorna. Debian började som en samling program som distribuerades som ett fungerande GNU/Linux-system. Idag är det en av de mest använda distributionerna. Många distributioner använder även Debian som bas, till exempel flera av de som ingår i veckans programtips.

Fria Tidningen

© 2024 Fria.Nu