Fördjupning


Jonas Autio
  • Serbien Montenegros Igor Rakocevic gör ett misslyckat tvåpoängsförsök i lagets förlustmatch mot Spanien under EM:s gruppspel i Novi Sad.
Fria.Nu

Serbien behöver mer än ett fulländat hoppskott

Miles Davis bor i Belgrad. Han bor överallt där man har sin Walkman med sig. Han gör mig sällskap mellan Hotel Jugoslavija och Beograd Arena. Överallt sträcker sig bostadsskrapor i betong, överallt streetbasketplaner, som så fort vädret tillåter fylls med barn och ungdomar. Här vävs basketdrömmarna.

Hit kommer man med sin boll för att själv eller tillsammans med andra iscensätta ett oändligt antal imaginära EM-, VM- och OS-finaler. Långt ifrån allas drömmar kommer att besannas, men sannolikheten att morgondagens Marko Jaric eller Dirk Nowitzki ska finnas just här är förmodligen större än någon annanstans.

Samtidigt pumpar Miles ut sin apokalyptiska mardrömsfunk från 1975. Han befinner sig vid gränsen till det omöjliga. Överskrider han den gränsen återstår bara tystnad. Musiken är en lång obeveklig färd in mot mörkrets hjärta.

Själv går jag och kämpar mot en annan tystnad. Den som uppstod i och med Serbien Montenegros sorti ur EM på hemmaplan.

Några dagar tidigare satt jag i Spens Sports Centre i Novi Sad och undrade om det finns något mer fulländat än ett väl genomfört hoppskott. Vladimir Radmanovic hade med några sekunder kvar på första halvlek i åttondelsfinalen mot Frankrike sökt sig ner i vänstra hörnet, fått bollen och i en enda sammanhållen rörelse från benens kraft till fingertopparnas lätthet skickat iväg en trea.

I det ögonblicket stod tiden stilla. Publiken höll andan. Bågen tycktes välvas i evighet, steg högt, högt, innan den slutligen sjönk och nådde sitt mål.

Tre poäng.

Serbien Montenegro var på väg mot kvarts-final och det kunde omöjligt finnas en vackrare sport än basket.

Det tänkte jag då. Drygt en timme senare stod Frankrike som segrare och Serbien Montenegros coach Zeljko Obradovic klev upp på presspodiet och hängde ut sitt lag till allmän beskådan.

- Vi har det bästa laget och de bästa spelarna, men inte de bästa människorna, sa han och anklagade spelarna för att vara oärliga, bara tänka på pengar och strunta i sitt land.

I det ögonblicket stod det klart att lagets interna problem var oändligt mycket större och viktigare än förlusten mot Frankrike. En klasch mellan då och nu, mellan gammalt och nytt. Kanske till och med mellan en äldre generation, som i sin oförmåga att göra upp med sin historia envist fortsätter att framhålla en svunnen tid, och en yngre generation, som delvis känner sig vilse och inte riktigt vet vad den spelar för.

Längs promenaden mellan hotellet och arenan kan man nattetid höra cikadornas sång. Eller sång? Cikador kan inte sjunga. De kurrar. Ett metalliskt kurr. Den serbiska publiken som såg Kroatien-Spanien kunde inte heller sjunga. Visst hördes deras ramsa:

- Srbija, Srbija, Srbija!

Men det var tillfälligt. Resten av tiden kunde de bara hata. Ena stunden var de kroatiska spelarna det som tjejer har mellan benen, nästa stund det som killar har mellan benen. Men framför allt var de - vilket den serbiska publiken givetvis vet eftersom de kan sin basket - ett mycket bra basketlag.

Matchen gick till förlängning, en förlängning som länge inte följde normen för den basketkausalitet som lyder: 'det ena ger det andra'. Poänggörandet kommer ofta i klump, i spurter, eftersom basket i så hög grad bygger på rytm. Ett lag gör två poäng och följer upp med en trea. Samma lag missar och kan sedan under några anfall - samtidigt som motståndarna får igång skyttet - inte få bollen i korgen.

I förlängningen mellan Kroatien och Spanien gick plötsligt varje skott i. Det blev till slut kroaterna som missade och därefter var man ett slaget lag. Man ägnade resten av matchen åt att skälla till sig osportsliga och diskvalificerande fouls eftersom man ansåg att matchen var en domarskandal.

Så blev det alltså en sista uppvisning av det vidöppna sår som serbisk basket för tillfället utgör.

- Ett EM-guld på hemmaplan skulle kunna läka det såret, sa förre storstjärnan, numera lagledaren Zarko Paspalj, när laget fortfarande var kvar i turneringen.

Frågan är om det är EM-guld i basket Serbien behöver. Det är tio år sedan Dayton-avtalet satte punkt för några av de värsta händelserna i modern tid. För sex år sedan genomförde USA och Nato bombningar här i Belgrad.

Man kan hata. Det finns till och med situationer som, om de inte utlöste hat inom oss, skulle få oss att framstå som omänskliga. Men om man inte lyckas bryta hatet, om man inte förr eller senare lyckas ersätta det med något annat, är man bara en halv människa.

De första dagarna i Belgrad hade jag en gigantisk Coca Cola-skylt i röd neon som orienteringspunkt. Men på en given sträcka mellan hotellet och arenan såg jag den inte. På väg hem efter kvartsfinalen mellan Kroatien och Spanien förstår jag plötsligt varför. Skylten är placerad på toppen av ett höghus. Ljuset rinner liksom över takets kanter och bildar en röd gloria i kvällsmörkret.

Samma kväll ser jag ett ungt kärlekspar stå tätt omslingrade under träden utanför huset. Det glittrar i deras ögon när de för ett ögonblick släpper taget om varandra och vänder sig om. Den röda neonglorian lyser för dem.

Tillbaka på hotellet pratar jag en stund med Snövit. Hon kallar sig så. Snövit är i 30-årsåldern och försörjer sig som prostituerad i Hotel Jugoslavijas lobby. Hon har svårt att locka kunder nu för tiden. Framför allt på helgerna, när det unga gardet är på plats, pekar konjunkturen spikrakt ner.

Det unga gardet - i samma ålder som det unga kärleksparet jag nyss passerade - sitter uppradade i lobbyn. Deras nätstrumpor grovmaskiga som fisknät. Från hissarna hörs muzakversionen av 'When I Fall In Love'. Knappt 200 meter och en avgrund skiljer det unga kärleksparet från Snövit och de andra.

På baksidan av Hotel Jugoslavija flyter Donau. Om man följer den till fots in mot centrum får man se den korsas av en annan flod - Sava. De möts och skiljs nedanför den medeltida fästningen. Jag står vid flodstranden. Guidade båtturer passerar oavbrutet, på fästningens krön ringlar kön av turister. Som myror. Jag går inte dit i dag. Istället promenerar jag över en av de broar som sträcker sig över Sava och förbinder nya och gamla Belgrad.

Syndabocken i Serbien Montenegro heter Marko Jaric. Typiskt nog var han den som ändå försökte. Som vågade ta ansvar i de avgörande lägena. Som tog bollen till korgen tre gånger i rad mot Frankrike, när matchen stod och vägde som mest, men missade knappt. Så små är de berömda idrottsmarginalerna att Jaric, som kunde blivit hjälte, nu är själva sinnebilden för ett Serbien Montenegro i kris och fotot - taget med mobiltelefon - som kablas ut i media föreställer en snorfull Marko Jaric klockan fem, natten före en träningsmatch mot Grekland strax före EM.

- Jaric är lägst av de lägsta, säger försäljaren i en av Belgrads otaliga sportaffärer och spelar upp en fyllepantomim bakom disken.

I semifinalen den kvällen korsar två andra mäktiga floder varandra. Spanien och Tyskland. Det är den moraliska finalen. Bästa laget mot bästa spelaren. Lagmaskinen Spanien mot maskinen Dirk Nowitzki.

För första gången i turneringen spelar Nowitzki nonstop. Hela matchens 40 minuter. Det finns inte en chans att han lämnar golvet i kväll. Han gör elva poäng före paus, går på sparlåga i inledningen av andra halvlek och tar sedan över matchen totalt.

Hans tvåpoängare med sex minuter kvar måste vara demoraliserande för spanjorerna. Liggande i luften, med försvararens händer uppsträckta för ansiktet i vad som påminner om ett volleybollblock, lyckas han på något sätt ändå få bollen i korgen. Och när Spanien trots allt lyckas gå ikapp och förbi avgör Nowitzki i slutsekunderna.

- Dirk gick i borgen för oss på slutet. Jag antar att det är det superstjärnor är till för, säger Tysklands coach Dirk Bauermann efter matchen.

Återigen har jag Miles i lurarna, nu tillsammans med John Coltrane från 1959. Inga vassa kanter, inga dissonanser, bara ljuvt strömmande modaljazz att ha vid sin sida genom ett nattligt Belgrad. På en upplyst streetplan spelar kidsen fortfarande pick-up. Jag får en plötslig impuls att hoppa in. Men nej, jag har inte längre några drömmar att väva där.

Varje dag har jag stannat till på marknaden mittemot Belgrads historiska arkiv och köpt äpplen. Serbiska äpplen. Innan jag tillåts in på Beograd Arena och EM-finalen i basket får jag lämna mina äpplen i en korg utanför säkerhetskontrollen. Jag försöker övertyga vakterna om att äpplena är till för att ätas, inte kastas på varken greker eller tyskar.

- Säkerhetsrutiner, säger de och skakar på huvet.

Min första impuls är att slänga i mig dem på stället innan jag går in, men det är speciella äpplen. Äter man dem långsamt är de vänliga mot magen, äter man dem hastigt får man ont.

Med tre minuter kvar av matchen mellan Tyskland och Grekland plockar Bauermann Nowitzki av banan. Matchen är förlorad och han vill på detta sätt hylla sin superstar, spelaren som burit Tyskland på sina axlar under snart två veckor. Publiken står upp och applåderar medan Nowitzki långsamt tar sig till bänken och sätter sig ner. Eller rättare sagt sjunker ihop. Hela det tyska laget står upp, men Nowitzki förblir sittande. Han orkar inte. Hans kropp fullkomligt dränerad på kraft. Så blir också Dirk Nowitzki - i en turnering som präglats av idrottens mänskliga dimensioner - till slut just mänsklig.

Jag följer prisutdelningen via en monitor i pressrummet. Jag känner mig lika utmattad som Nowitzki där på bänken i slutskedet av finalen. Jag vill packa ihop mina saker, gå genom säkerhetskontrollen en sista gång, få tillbaka mina äpplen och vandra ut i Belgrad-natten.

Man åker ingenstans utan sig själv. Och ju längre bort man åker desto närmare kommer man sig själv. Det är resandets paradox. Man vaknar en morgon på hotellrummet och spegelbilden som möter en i badrumsspegeln är tydligare än den var förut.

Serbien befinner sig också på resa. Första etappen ledde rakt in i mörkrets hjärta. Livet man lever sedan dess är affekterat och traumatiserat. Det är bara att hoppas att resandets motsägelsefulla möjlighet också omfattar nationer och att Serbien så småningom ska återfinna sig själv.

Och mina äpplen? De låg kvar i korgen vid utgången. Jag åt dem på vägen tillbaka till hotellet. Det är speciella äpplen. Ena halvan är röd, andra halvan grön. På samma gång söta och syrliga, smakrika och bittra, mogna och kartiga. Serbiska äpplen.

ANNONSER

Rekommenderade artiklar

© 2024 Fria.Nu