Energisk kemikaliefri rock'n'roll | Fria Tidningen
  • Juliette and the Licks.
Göteborgs Fria

Energisk kemikaliefri rock'n'roll

Skådespelerskan Juliette Lewis och hennes band The Licks rockade loss på Sticky fingers i måndags. Förväntningarna på den slutsålda spelningen var höga och the Licks levererade en uppfriskande och energifylld show som blir svår att glömma.

Juliette Lewis har spelat i fler än 40 filmer, inklusive moderna klassiker som Natural born killers, Kalifornia, Strange days, From dusk till dawn och Cape fear. Hon fortsätter agera framför kameran - Lewis är med i fem filmer som har premiär i USA i år - samtidigt som hon agerar på scenen under sommarens sexveckorsturné som började i Tokyo och slutar på Ibiza.

Juliette bildade gruppen 2003 med motivationen att "revolutionera dagens kommersiella rock'n'roll genom att använda ren, äkta, kemikaliefri rå energi."

- Min avsikt är att vår musik ska verka som ett motgift till den självrannsakan, apati och rädsla som frodas i dagens samhälle, deklarerar Lewis på bandets hemsida.

Bandet har hittills släppt en EP - fjolårets "...Like a bolt of lightning" - och en fullängdare - "You're speaking my language", som kom i maj. Skivsläppet följdes av en kort USA-tour innan bandet flög över Atlanten för den pågående Europa-touren.

Med Todd Morse och Kemble Walters på gitarr, Paul Ill på bas och Jason Morris på trummor, levererar The Licks ett tajt set på cirka 45 minuter. Det är inte mycket snack mellan låtarna utan rocken rullar på genom hela spelningen. Lewis studsar runt och använder varje tum av scenen, Morris slår på trummorna tills händerna blöder och baskaggen går sönder, och gitarristerna river febrilt på strängarna. Musiken är enkel, men riktigt bra- känns som det är äkta rock'n'roll. Det märks att Lewis älskar att stå på scen, hon gör inte det här för pengarna eller berömmelse utan för att hon helt enkelt får en kick av att uppträda.

- Det finns urladdningar som är mäktigare än orgasmer, har hon sagt i en intervju om hur det känns att spela inför publik.

Lewis ger verkligen allt i varje låt. Bäst är den balladaktiga ångestladdade "I Never Got to Tell You What I Wanted to", den tralliga men hårda refrängen i "Shelter Your Needs" ("It's a mad, mad world") och när Juliette läxar upp amerikanska pojkar i "American boy": ("I got something to tell ya..."). Och efter att Juliette body-surfat under extranumret "You're speaking my language" märks det att den extatiska publiken är med på noterna.

ANNONS

Rekommenderade artiklar

Egyptens filmare bryter tystnaden

Ett av huvudteman på årets Göteborgs filmfestival är arabisk film. Idén uppstod på fjolårets festival som pågick samtidigt som den revolutionära gnistan tändes i arabvärlden. Fria går på ett samtal med två egyptiska regissörer som numera är aktivister. ”Nu fortsätter kampen för det fria ordet, militärens censur kommer ersättas av en islamistisk censur”, säger Mohamed Diab.

Nathalie Ruejas Jonson och det autistiska perspektivet

Det skeva perspektivet, det lilla som blir enormt, det stora som försvinner. Alla ord som regnar i kaskader över världen tills den inte syns längre. Och så stunderna med hörlurarna på max för att få ledigt en stund. Kaoset och skammen inför kaoset. Att be om hjälp. Att få hjälp.

© 2021 Fria Tidningen