Kulturen hjälper mig att förstå världen | Fria Tidningen

Debatt


Gun Nordstrand
Fria.Nu

Kulturen hjälper mig att förstå världen

Aprildagboken går från glädjeskutt till djupaste förtvivlan och hinner med apatiska barn, Feministiskt initiativ, H C Andersen-jubileum och invigning av ett teaterhus.

Aprilväder - aprilskämt - andliga och kroppsliga glädjeskutt i röda gympaskor och djupaste förtvivlan i regn och rusk. Så mycket av stor betydelse för mänskligheten händer och sker och jag kan inte fly in i böcker, film, dans, teater, utan använder allt till att tolka världen. Till hjälp att förstå det jag inte skulle klara annars. Att en mycket stor del av världens befolkning ska vara beroende av vad en ny 'papa' ska ge för direktiv om preventivmedel, aborter, hiv/aids, homosexuella och om kvinnors rättigheter blir som en tyngd som inte går att tänka bort eller omtänka i något. Inget för dans eller teater känns det som. 'Tro är vars och ens ensak'. Tjaha, men när många tror?!

Såg en japansk föreställning på Dansens Hus. I stundtals omänskligt högt dånande ljud och först i djupt mörker syns en flicka springande - nästan naken - som flickan i Vietnam som flyr från USAs napalmbomber. Fasansfullt, sen ett jordskalv eller ett gruvras där folk drar sig fram eller ur eller blir liggande. Så småningom en ljus dager - en ung flicka drömmer om en ljus framtid i poetiska ord.

Jag tänker på våra apatiska barn som kommer att avvisas utan trygghet, utan hopp. Voyage 'utgår från känslan av en förvirrad värld, en värld i kris, hopplösheten inför våldet, det oavbrutna dödandet och förstörelsen av jorden. Där var och en måste fråga sig vad vi kan göra. Var är vi?'

Så kommer Feministiskt initiativ, kanske ett feministparti, och jag känner inget glädjefnatt, snarare är det bedrövelse jag känner. Starka sparkar i baken på alla partier borde vara tillräckligt.

Månadens glädje är H C Andersen-jubileet. Den fula ankungen som blev svan, Prinsessan på ärten som uppfostrats så känsligt att hon inte kunde sova med en ärta under madrassen, De röda skorna och Flickan som trampade på brödet är sagor som präglat mitt liv. Ett bröd som någon hungrig skulle ha behövt och dyra skor som jag inte alls behövde.

Glädje känner jag också över gratis inträde på museerna. Man kan kila in som hastigast utan att känna att allt måste ses på samma gång. Nu senast såg jag underbart silkeväveri på Östasiatiska och därefter Eva Liljas dans på Moderna Museet.

Tre heteropar i olika burar. De unga, sökande efter varandras kroppar och sinnen och jag önskade att det var så de fick uppleva sina första kontakter, inte pang på som det ofta verkar vara. Det lite äldre paret i ett evigt klättrande, efter vad? Status, kärlek, konkurrens i evig kretsgång och så de äldres rörelser under duschen i ro, i gemenskap, men också i stunder av undran. Var detta allt, måste det vara så här? Jag skulle faktiskt vilja ha dem ur sina burar - alla generationerna.

Kanske med ner i Skarpnäck på Teaterhuset där vi firade invigningen av ett hus som stått tomt i tio år. Nu flödade det av ljus, sång, musik, dans och invigningstal. Och snart blir där premiär. För alla generationer. Vilken träffpunkt!

Rekommenderade artiklar

© 2021 Fria Tidningen