Flera av banden i torsdagskvällens startfält är kända och uppskattade inom sina respektive genrer, men har ännu inte nått ut brett. Följaktligen är heller inget av banden någon större publikmagnet. Vilket också märktes, för det var inte direkt slutsålt, men lyckligtvis inte heller störande glest med folk.

Först ut var de kinesiska postpunkarna i PK 14 som i och med kvällens spelning gjorde sitt första Sverigebesök. 'We are the new generation in China, we can do what we want!', ropade den glasögonprydde sångaren Yang Haisong och fick applåder, innan bandet manglade fram en fond av ihållande gitarrlarm och genomträngande skräniga riff. Någonstans ibland alla gitarrer hördes Haisongs sång på bruten engelska, eller var det kinesiska - svårt att avgöra eftersom orden allt som oftast drunknade bland de taggiga ljudvågorna.

Soak the Sin gjorde sedan vad som nog måste betecknas som ett mellanspel. En habil och skickligt genomförd spelning, men bandets uttryck som kan beskrivas som en blandning av metal, kommersiell punk och mainstream-gitarrock hade svårt att nå fram till publiken och bandet lyckades bara engagera i kortare stunder.

Riktigt intressant blev det först när slynglarna i

Lo-Fi-Fnk tog över scenen. Med visselpipor, laptop, analoga synthar och lika delar energi och attityd satte de den inte tidigare inte särskilt dansanta publiken i gungning. Deras upphackade och svängiga electronica är svår att värja sig mot redan på skiva. Live tillförs musiken en extra dimension av de båda frontfigurernas fantastiska energi. De är hela tiden i rörelse, dansar omkring över scenen, hoppar upp på högtalare och kaxar sig. Fjärran från de svårmodiga laptopmän som nöjer sig med att vrida på en ratt emellanåt och kallar det ett liveframträdande.

Suburban Kids With Biblical Names avslutade kvällen med att visa att de har mer att erbjuda än ett av tidernas bästa bandnamn. Förutom en handfull indiehits visade det sig att de dessutom hade med sig 'världens bästa manskör' - dryga dussinet stark och enhetligt klädd i svarta t-shirtar och jeans. Kören använde de sig av för att ge ytterligare kraft åt bland annat 'Rent a Wreck' och 'Trumpets and Violins'. Ibland tappade SKWBN lite tempo och koncentration, men stundtals, särskilt då kören hjälpte till bjöds det på makalös pop. Det gjorde heller inget att sångaren Johan Hedberg fick genomföra halva spelningen med endast fyra strängar. Det passade bara allt för väl in i den lite tafatta lo-fi-image som bandet så förtjänstfullt odlar.