Skivrecensioner | Fria Tidningen

Recension


Fria.Nu

Skivrecensioner

Alex Regnér (AR), Anna Miklos (AM) och Fredrik Schützer (FS) recenserar.

Stundtals inte mindre än genialiskt

Pedestrian
Volume 1: Unindian songs
Southern/Border
Betyg: 4

Det amerikanska hiphopkollektivet Anticon blir allt mer och mer experimentella. Pedestrian fortsätter att nära den lekfulla ådran men i något mer lättgripligt format. I 'O Hosanna' inleder han faktiskt med något som påminner om old school-hiphop. Där stannar han i och för sig inte särskilt länge utan rör sig rastlöst framåt och influenserna sträcker sig från Public Enemy till Woody Guthrie, från hårda gangstarap-beats till folkmusiksarrangemang. Det är ett spretigt men jämnstarkt album med en av sina absoluta toppar i 'Arrest the president' där Pedestrian har lyckats mixa in 'Heroes and villains' av Beach Boys. Då, och på ett par andra ställen på albumet, är det inte mindre än genialiskt. (AR)

 

Levnadsglad, aggressiv och energisk indie-rock

Johnossi
Johnossi 
Rekord/Border
Betyg: 3

Är det här inte trallpunk maskerad som svensk indie-rock? Det finns mycket som tyder på det. Jag känner igen ljudet, melodierna och sångsättet från gamla Birdnest-samlingar. Visst är det väldigt mycket bättre än så men att det finns en punkattityd och möjligtvis även en punkgrund går inte att missa. Det var meningen att det här skulle bli en singer/songwriter-skiva men gitarren pluggades in i förstärkaren och de skruvade upp volymen ordentligt och istället blev resultatet överenergisk rock med sättningen gitarr, trumma och sång inspirerad av bland andra White Stripes.

Allt funkar inte felfritt, ljudbilden är för luftig för vissa spår men sådana saker blir det nog rättning på live. Bandet har redan agerat förband till Soundtrack of Our Lives och Silverbullit. Levnadsglad, aggressiv och energisk indie-rock med en riktig punkattityd utgör Johnossis stundtals lysande debutalbum. (AR)

 

Heal-the-world som funkar

Rantoboko
Urban Africa
JuJu/Playground
Betyg: 3

Sipho Sithole alias Rantoboko är född i Zimbabwe, boende i Sydafrika och med ett album producerat i Skåne av Breakmecanix och med gäster som Timbuktu och Promoe. Musiken är uppdaterad och modern reggae med influenser såväl från hiphop, gospel och soul men även från traditionell afrikansk musik som tillsammans lägger grunden för en oerhört varm och kärleksfull upplevelse. De akustiska reggaegitarrerna i kombination med hiphopbeats och Rantobokos mjuka, honungslena röst, som har likheter med flera jamaicanska reggae-artister och kanske särskilt Sizzla, manar både till dans och lyssning.

De något heal the world-aktiga texterna kan bli upprepade klyschiga men det funkar tack vare glimten i ögat och ett stort, pulserande hjärta. Berättelsen från Rantobokos krigsdrabbade hemland är gripande och inte minst intressanta därför att han själv har upplevt det som så många andra västerländska artister sjunger om. Man får se det ur förstapersonsperspektiv och till riktigt välgjord och varm musik.

Förhoppningsvis fortsätter Rantobokos samarbete med skånska profiler så att vi snart får se honom med band på en scen. Helst tillsammans med både Promoe och Timbuktu som gäster. Rantobokos värme behövs överallt. (AR)

 

 

Här finns glädje, mening och något att säga

Impossible Shapes
Horus
Secretly Canadian
Betyg: 3

Femte albumet från neopsykedeliska indierockbandet Impossible Shapes gör mig inte besviken. Bandet låter som inget annat. Möjligtvis ett rockigare, men ändå mer återhållsamt Olivia Tremor Control men även den beskrivningen känns fel. “Survival', “Demon Child' och “Forever Alone' fångar mig först. 'Survival' är det närmaste punk i Buzzcocks anda som bandet någonsin kommer, 'Demon

Child' trollbinder mig från första stund och 'Forever Alone' är den vackraste gnällåten med marschtrummor någonsin. Gåtfullhet, romantik och demoner, som textmässigt blinkar åt Goethe och Aleister Crowley framförs av en smått jämrande Chris Barth.

Impossible Shapes lider lyckligtvis inte av "vi måste fortsätta göra skivor för skivskapandets skull"-syndromet, som så många andra band som harvar på år efter år. Impossible Shapes har fortfarande glädje, mening och något att säga - och inget hade kunnat göra mig gladare just nu. Mina högra krav på perfektion skulle dock önska att den redan korta skivan kortats ner ytterligare, för att kunna hålla spänningen och mystiken uppe ända till sista spåret. (AM)

 

Det här har vi hört förut

Gåte
Iselilja
Warner
Betyg: 2

Norska Gåte beskrivs gärna som revolutionerande folkmusik med sin blandning av traditionellt och modernt. De urgamla nordiska melodier framförda på traditionella instrument blandas med rejält distade elgitarrer och ibland med försiktig elektronik. Det är med andra ord precis samma sak som Garmarna gjorde här i Sverige för nästan 10 år sedan.

Bortsett från Garmarna har det dock varit relativt tomt på den urbana folkmusiksfronten och på så vis är det inte helt i onödan som Gåte tar upp stafettpinnen och fortsätter. Gunnhild Sundli har en röst som nästan kan mäta sig med Garmarnas Emma Härdelin men bandet saknar ibland riktig udd och känns lite väl anpassade för den norska statsradion men det blir aldrig tal om Nordmans glättighet. I Sverige råkar vi bara ha hört det förut, både genom Hedningarna men framförallt genom Garmarna. (AR)

 

 

Som att höra en deprimerad alkis svamla över några öl

Bright Eyes
I"m Wide Awake, It"s Morning 
Digital Ash In A Digital Urn 
Saddle creek/Border
Betyg: 1 och 2

Den amerikanska indierocken har alltsedan 90-talet fött fram den ena briljanta rockskalden efter den andra. Från Stephen Malkmus lekfulla nonsenslyrik (Pavement) och Isaac Brocks bittra nordstatsskildringar (Modest Mouse) till Travis Morrisons skruvade relationsbilder (Dismemberment Plan). Conor Obersts linje har varit att göra konst av självömkan, att frossa i egen misär. Under namnet Bright Eyes har han sprutat ur sig sånger om olycklig kärlek i drygt sju (svåra?) år. På många sätt var Conors förra skiva Lifted kronan på verket, ett album där orkesterarrangemangen var lika melodramatiska som texterna och bildade en fullt logisk helhet. När Conor nu tar sig an två skivor samtidigt - en glättig, sparsmakad countryplatta och ett svartsynt elektroniskt blipp-blopp-experiment - står lyriken naken och skämmer ut sig.

Countryplattan, I"m wide awake, it"s morning, är värst. Den inleds med en talad historia om en kvinna på ett flygplan som störtar ner i havet, fortsätter med en lastbilsblues och några akustiska sliskigheter och avslutas med en Beethoven-pastisch, ett praktpekoral kallat 'Road to joy' (jämför med originalet 'Ode to joy'). Självklart kommer även en gul, lyckobringande fågel in i en låt gästad av Emmylou Harris. Conor bökar nervöst och planlöst runt bland lycka och olycka, alkohol och kvinnor, Gud och universum, stadsromantik, mänsklighetens historia och livets meningslöshet och det är bitvis som att höra en deprimerad alkis svamla över några öl. Det här är inte poesi, till det saknas bilder som säger något istället för att skrika deras eget namn. Skala bort plattityderna och de billiga metaforerna och du har en näve banala countrymelodier som kunde varit skrivna av en stenad Totta Näslund.

Electronicaskivan, Digital ash in a digital urn, är bättre, fast även den lider av samma lyrikproblem som sitt systeralbum. Här är fokus mer på låtarna och melodier är inte Bright Eyes sämsta sida. I 'I Believe In Symmetry' och 'Take It Easy (Love Nothing)' når han fram på den enkla, obekymrade väg som en bra poplåt brukar ta, förbi hjärnan och in i kroppen. De elektroniska stämningarna är överarbetade, blir aldrig mer än skisser som både Postal Service och The Elected sopar banan med. Inte desto mindre finns här något att nysta i till nästa skivsläpp. Tyvärr har historien visat hur effektivt det sentimentala är, vilket troligen kommer leda till att Bright Eyes fortsätter bygga luftslott. (FS)

Rekommenderade artiklar

Skivrecensioner

Recension

Alex Regnér (AR) och Anna Miklos (AM) recenserar.

Fria.Nu

Skivrecensioner

Recension

Alex Regnér (AR) och Fredrik Schützer (FS) recenserar.

Fria.Nu

Skivrecensioner

Recension

Alex Regnér (AR) och Anna Miklos (AM) recenserar.

Fria.Nu

Skivrecensioner

Recension

Alex Regnér (AR), Anna Miklos (AM) och Fredrik Schützer (FS) recenserar.

Fria.Nu

Skivor

Recension

Alex Regnér (AR), Anna Miklos (AM) och Fredrik Schützer (FS) recenserar.

Fria.Nu

© 2020 Fria Tidningen