En december mellan vardag och katastrof | Fria Tidningen

Debatt


Gun Nordstrand
  • Vardagen kommer långsamt tillbaka till Patong Beach. Men för många är livet för alltid förändrat.
Fria.Nu

En december mellan vardag och katastrof

Decemberdagboken rapporterar från olika hörn av världen. Vi skakas av tsunamikatastrofen i Asien och i Bagarmossen fokuserar media på ungdomsbråk, skriver Gun Nordström.

Var är mitt barnbarn som mejlade från Thailand den 22, när vi hade lillejul? Försvarsmekanismerna som naturligt ska få utlopp när fara hotar stängs av så långt från olycks-platsen. Först bara ringa, ringa, ringa, sms:a - utan svar. Symptomen är desamma som när jag drabbas av nära personliga katastrofer - sjukdom, död, skilsmässor - när jag inte kan eller bör handla.

Barnbarnet mejlar igen från en nästan odrabbad ö - frisk. Skönt! Men min känsla består. Som om jag fått ett hjärta av sten. Kallt! Som fångad i en snara!

Rent fysiskt föll jag i en snara före jul. Ett smalt plastband på marken band plötsligt mina båda fötter och jag stupar framstupa. Inga benbrott konstaterar jag strax. Bara stukad hand och stort sår på ett knä. Bandet från en tidningspacke eller julpaket från posten?

Så hände katastrofen! 'Medan Gud slumrade till' sa min filosofiska dotter. Hon insåg att vi vill ha synda-bockar. Det finns inte nu. 100 000 döda minst, massor skadade, massor saknade. Och vi följer i tv, radio och tidningar - timme för timme, dag efter dag.

Hur fungerar kropp och själ när sådant här händer? Antagligen både lika och olika för oss alla. Jag blir liksom i trans. Kroppen stelnar. Ett hårt band trycks runt om på hjärtsidan. Tankarna tystnar inom mig. Jag samlar alla fakta om det som händer timme för timme och vill göra något.

Måndagen den 20 december skriver Frida Björk i Dagens Nyheter om ligan som grasserar i Bagarmossen och skrämmer slag på invånarna. Har jag aldrig märkt av. Busiga ungar då och då - jo visst. Kvällstidningsjournalistik kallar jag det när DN slår upp rubriken med stora bokstäver. Jag ringer DN som tycker att det är helt okej med chockrubriker ibland. Jaha. Men här motsägs det av den undre artikeln - som berättar om det sam-

arbete som kommit igång mellan skolan som har kurator, kyrkan som har ungdomsledare, ungdomsgården och Kris. Varför då skrämma folk i omgivningen?

'Vuxna människor vågar inte anmäla ungdomarna utan de skräms till tystnad och en del vågar knappt gå ut.' Jag vet. Det finns äldre som inte vill åka till stan för buset som skrämmer dem. Ska de nu skrämmas från att gå ut i vår fina förort också?

Den 31 mejlar barnbarnet att han är i Bangkok och väntar på flyg hem. Nu är han hemma!

Hit hem kommer nu flyg med sjuka, med familjer som förlorat anhöriga, barn som förlorat sin familj. Kvar blir befolkningen med alla tusentals döda - som ska identifieras. Kvar i resterna av sina bostäder, arbetsplatser, förlorade vänner och anhöriga. De röjer och gallrar, tar vara på det som går och reder sig tillfälliga bostäder i väntan på att kunna bygga nytt.

Som myror i en söndersparkad stack släpar de döda åt ett håll och levande åt ett annat och börja genast att reparera och bygga upp.

Livet är ett mysterium.

Rekommenderade artiklar

© 2021 Fria Tidningen