• Marie Bergman går sina egna vägar och överraskar alltid.
Fria.Nu

Hon dansar med nationalskalder

Det började med Evert Taubes Min älskling. Ni vet, visan som går: 'Min älskling, du är som en ros, en nyutsprungen, skär'. I alla år har det ansetts självklart att visan bara kan sjungas av en man för en kvinna. Men Marie Bergman gjorde tvärtom och tolkade sången som en kvinnas hyllning till en man.

'Alla svenska kvinnliga singer/songwriters urmoder', skrev en svensk morgontidning nyligen om Marie Bergman. Och hon känner sig stolt över att bli betraktad som en förebild.

- Vi ska kunna lika mycket som killarna. Förföra kan vi göra på lediga stunder. Det behövs yrkeskunniga, duktiga kvinnor som står upp för det vi kan. Alltför många kvinnor försöker använda förförelsen för att täcka över blinda fläckar i sitt kunnande, säger Marie, som gläds åt att många unga låtskrivande kvinnor har intagit Sveriges musikscener på senare tid.

Marie Bergman har själv varit artist i snart 40 år. På sextiotalet, när hon bara var tonåring, uppträdde hon på visklubben Storken tillsammans med bland andra Cornelis Vreeswijk. Sedan var hon med i gruppen Family Four innan hon 1974 satsade på en solokarriär. Hon har spelat in en lång rad skivor och även undervisat i sång. 1999-2000 hade hon en gästprofessur i sång på musikkonservatoriet i Århus i Danmark, och hon blev sedan kvar i grannlandet ytterligare några år. Nyligen återvände hon till Sverige och bostaden på Lidingö.

Stockholms Fria Tidning träffade henne i första hand för att tala om hennes nya skiva Marie och de tre vise männen, där hon gör personliga tolkningar av Sveriges tre nationalskalder - Evert Taube, Cornelis Vreeswijk och Carl Michael Bellman. Tre herrar som åtminstone på ytan hade ett mycket manligt förhållningssätt till det de skrev om. Men Marie fann, ofta till sin förvåning, att hon själv kunde relatera till visorna när hon analyserade texterna. I några av visorna har hon med förlagets tillstånd ändrat ett par ord för att kunna sjunga som kvinna till en man. Att hon över huvud taget gjorde skivan berodde på att en granne tjatade på henne att hon skulle sjunga på en årlig Taubefestival. Hon hade bestämt sig för att tacka nej när hon plötsligt såg ett nytt perspektiv i Min älskling.

De flesta förutsätter att visan handlar om en mans romantiska kärleksförklaring till en kvinna, men varför inte tänka tvärtom?

- Jag har gjort den som en hyllning till mannen, men inte på det där undergivna sättet, utan mer: kom och möt mig då, så möts vi på halva vägen. Jag känner också en förtvivlan många gånger över det här “övermanliga'. Senast i dag stod det i tidningen om någon våldtäktsrättegång där det övermanliga kom ut, det här med att man ska skylla sig själv som kvinna. Det finns någon sorts övermanlighet och ojämlikhet, när mannen i sin våldsamhet, i sin hormoniella våldsamhet, tar en sådan självklar auktoritet

ibland, och då missar de själva någonting väldigt väsentligt, säger Marie och fortsätter:

-Jag kan bli förbannad på det här, men jag kan också känna att jag utmanar min man, samtidigt som jag säger att jag älskar dig. Det blir som flamenco; okej - en man får gärna föra, jag älskar att bli förd av en man - förförd. Men jag vill också kunna förföra och föra ibland. Därför blev låten flamencoinspirerad, men det finns också mycket längtan i den. Att kunna säga till min man att min älskling, du är som en ros, du är underbar, du är vacker, du är skör, du är erotisk. Jag vet inte om det finns en enda man som egentligen skulle vilja höra det, men det är sällan vi får lov att säga det, det är sällan vi kan säga det. När sången fick den här innebörden för mig blev den en väg in i Taubes material. Här fanns något som jag aldrig hade anat.

Vi bläddrar vidare i texthäftet och kommer till Cornelis Vreeswijks Somliga går med trasiga skor. Marie berättar:

- Jag låter sången vara helt ensam i början för att markera att rösten är en berättare. Cornelis har satt ord på något som egentligen är omöjligt att sätta ord på, nämligen livets orättvisor. Det finns inget svar på varför vi inte kan fördela våra rikedomar, varför vi måste leva och sko oss på andra människors elände. Varför tar girighet och makt och korruption upp så mycket plats i våra liv? Jag tror inte det kan skildras bättre än så här, för det är så enkelt och kärleksfullt samtidigt. Det skulle kunna tippa över och bli cyniskt, men det blir aldrig det. Det handlar om empati.

Taubes visa Bibbi är en annan typiskt 'manlig' visa som Marie valde att tolka på sitt sätt, med respekt för upphovsmannen.

- Mannen säger till kvinnan: Men Bibbi, varför räkna timmarna när du kan räkna kyssarna? Och det är inte bara fysiska kyssar, även möten mellan två människor, eller en solig dag, är en livskyss. Man vaknar, det är lite milt, solen spelar i träden, det är en gåva. Man får inte glömma det vackra, men man gör det, man dras in i det som står i tidningen; här finns sensationerna, här finns paniken, det som skrämmer. Man dras in i det här mörka och får verkligen tvinga sig att tänka att det är ljuset vi ska ta hand om! Musiken ger mig mod och tålamod att försöka göra det.

Carl Michael Bellman har Marie tolkat förr på skivan Bergman sjunger Bellman tillsammans med sin bror Anders. Om Skruva fiolen - Epistel N:o 2 säger hon:

- Ja, då kommer vi till den vise mannen som jag ser som vår första dogmafilmare. Bellman levde på 1700-talet och livsvillkoren var helt annorlunda, men jag upplevde det som att han filmade med sina sinnen, och han har en gudabenådad humor, ofta svart men också burlesk. Det är inte alla Bellmansånger som jag som kvinna kan sjunga, för en del är så väldigt manligt riktade. Det fanns en hel genre med supvisor på den tiden, och det är inte intressant för mig. Jag intresserar mig mer för Bellman som levnadstecknare.

Taubes Så länge skutan kan gå är en annan gammal klassiker som Marie valde att tolka på sitt eget vis.

- Det är ju en sång som man har hört väldigt mycket, men jag arbetade med de här sångerna i två år och efter ett tag började jag höra sångerna på ett annat sätt, det är som om man upptäcker en ny färg, och ser sångerna ur ett annat perspektiv. Och plötsligt hörde jag att den handlade om en människas liv. Plötsligt fanns det en livskyss där. Och den livskyssen säger: ta vara på livet, du vet inte hur länge du kommer att ha det. Och ta ingenting för givet. Men den måste tas ner i tempo och det måste vara luft mellan orden, så att man hör dem.

En av de sista låtarna på skivan är Vreeswijks Veronica.

-Den handlar om livstro. Bli inte bitter. Om du nu ångrar att du lät honom gå, så gå till telefonen och ring upp honom igen då! Det handlar om att inte ge upp. Det är ganska intressant att de här männen som alla strulade ganska mycket med sina liv samtidigt har skrivit sådana djupt hoppfulla sånger. Det berör mig.

Fakta: 

INTERVJU
Marie Bergman

ANNONSER

Rekommenderade artiklar

Fransk ghettoroman av ung debutant

Snacka om tajming. Faïza Guènes (född 1985) debutbok kom ut strax före kravallerna i Paris och blev en stor succé i Frankrike. Nu är det svenskarnas tur att läsa om 15-åriga Doria som lever med sin mor i en ghettoliknande förort utanför Paris. Jag har bara sett dessa bostadsområden på tv, men såvitt jag vet får de våra svenska motsvarigheter att likna Djursholm.

Stockholms Fria

Can ger perspektiv på livet

Mustafa Can är en ovanlig skribent i Sverige. Inte bara för att han är född utanför Sveriges gränser, utan också för att han inte är det minsta ironisk. Ofta är han en hårsmån från att trilla rakt ner i klichéträsket, men inte en enda gång faller han över kanten. Kanske beror det på att han skriver direkt från hjärtat, utlämnande och personligt, men samtidigt allmängiltigt.

Sorglig och hisnande på samma gång

Cecilia Davidsson har etablerat sig som kritikerälskad novellist. Med sin ordknappa, Raymond Carver-inspirerade stil blev hon en av 1990-talets mest uppmärksammade debutanter. Det sista Cecilia Davidsson gör är att skriva någon på näsan.

Stockholms Fria

En bladvändare, men ingen bra roman

Peter föds i England i början av 1960-talet och får först vid 16 års ålder veta att hans biologiske far är östtysk. Hans mor vet varken vad fadern heter eller om han lever, och järnridån står mellan dem.

Stockholms Fria

© 2024 Fria.Nu