Francos triumfbåge står fortfarande kvar | Fria Tidningen
  • Triumfbågen som general Franco invigde 1955 som en hyllning till fascismen.
Fria Tidningen

Francos triumfbåge står fortfarande kvar

Man behöver inte åka ut till De fallnas dal, minnesplatsen som Franco anlade för att fira segern i inbördeskriget 1939. Även inne i staden Madrid kan man hitta monument över den spanska diktaturtiden. Vid Calle de la Princesa står triumfbågen som restes 1955 för att fira fascismens triumf över demokratin.

Tyrannernas minnesmärken och skrytbyggen brukar vara det första som rivs när tyrannerna faller. Men i Madrid står Francos triumfbåge kvar. Den är visserligen inget öppet museum längre. Dörrarna till ingången är låsta. Trappen har inte städats på länge. Ingen klipper gräset som triumfbågen står på. Men den står kvar. Som för att påminna om att i det demokratiska Spanien är diktaturen visserligen övergiven, men inte riven. På porten har någon klottrat fascistiska symboler och slagord, 'una Europa blanca' (ett vitt Europa) till exempel.

 

Över ett av stånden på loppmarknaden La Rastra, som säljer knappar med texten No guerra och tröjor med Che Guevara, vajar det gamla röd-gul-lila banér som var Spaniens flagga under republiken 1931-39. Jag känner igen den från en gammal Albin Amelin-affisch, som hade texten 'Nu är det nog - frihet åt Spaniens folk!'.

 

 

 

De gamla republikanska symbolerna provocerar. Vid invigningen av Davis Cup-finalen i Melbourne 2003 hade den trumpetare som skulle spela nationalsångerna råkat komma över noterna till Himno de Riego (Riegohymnen),. Den gamla befrielsemarsch som var Spaniens nationalsång under republiken. Det blev politisk skandal. Australiens tennisförbund tvingades avlägga en officiell ursäkt. Och innan jag hunnit fotografera flaggan på La Rastra, har den tagits ner.

 

Francisco Francos diktatur störtades inte, den dog bort. Spaniens nuvarande statschef kung Juan Carlos är den efterträdare som Franco själv utsett. När Franco dog 1975, inledde Juan Carlos en återgång till demokratin. 1976 avkriminaliserades de politiska partierna. 1977 hölls fria val.

 

Ytterst är det förstås alltid folkets kamp som avgör utvecklingen. Inte ens kungar agerar i socialt vakuum. Att säga att Spaniens folk fick demokratin gratis vore alltså fel. Den antifascistiska kampen var lång och blodig. Men känslan av att fri- och rättigheterna var något som gavs folket till skänks av överheten är svår att komma ifrån. Och den känslan förlamar Spaniens politiska liv än idag.

 

Enligt opinionsundersökningarna var 85-95 procent av spanjorerna motståndare till kriget i Irak. Ändå beslutade Aznars konservativa regering att skicka spanska soldater för att delta i angreppet.

 

 

 

Ground zero - järnvägsstationen Atocha som bombades 11 mars - är fylld av barnteckningar, fotografier och dikter. 'Nu är ni hos Jesus' utlovar en textad lapp. Historiens grymma ironi gjorde att ett så kallat islamistiskt terrordåd skulle drabba just Spanien, ett land vars historia ger så många exempel på muslimsk tolerans och kristen religionsförföljelse. De kristna erövrade de sista delarna av Spanien från araberna 1492. Landets muslimer och judar fördrevs, och en månghundraårig period av etniska rensningar inleddes.

 

Vanligtvis skyller västländerna så mycket som möjligt på muslimer. Men just denna spanska marsmånad 2004 var det mest politiskt korrekt att skylla på baskiska ETA. För när det senare visade sig vara en terroristgrupp knuten till al-Qaida som låg bakom, blev detta ännu ett bevis för spanjorerna på att Irak-kriget var fel. Den spanska regeringen hade dragit in landet i en grym våldsspiral, ett civilisationernas krig som fick sin blodiga fortsättning på järnvägstationen Atocha den 11 mars 2004. Högern förlorade valet. Och den nya socialdemokratiska regeringen kallade hem trupperna från Irak.

 

 

 

I ett av marknadsstånden på La Rastra köper vi gamla republikanska sånger, hemmakopierade på billiga cd-skivor. Genom fildelningsprogram på nätet sprids otaliga versioner av Riegohymnen. Det är betydligt lättare att hitta den och andra gamla republikanska marscher än att hitta Spaniens nuvarande nationalsång Marcha Real, som infördes av Franco efter segern i inbördeskriget 1939.

 

Det blir allt svårare att mörda historien. Och de spanska soldaterna har lämnat Irak.

Rekommenderade artiklar

Snedsteg i Josef Stalins tjänst

I boken Med Stalin som gud beskriver Magnus Utvik sin tid i 1980-talets svenska ultravänster. Som 17-åring lämnar han VPK som han tycker är alldeles för Sovjetvänligt, mesigt och flummigt. Istället ansluter han sig till det som senare skulle bli Kommunistiska partiet i Sverige (KPS) – ett av Sveriges minsta och konstigaste kommunistpartier genom tiderna.

Stalins eget Israel

Det har gjorts en del tänkvärda satirer över Israel/Palestina-konflikten. Till exempel Elisabet Peterzéns bok Ròman från 1976 (kom i nyutgåva på Dejavu förra året), en fiktiv historia som går ut på att västmakterna försöker lösa ”zigenarfrågan” genom att bilda en egen stat för romerna.

Albanienvänsterns sista suck

Nu skäms jag lite över att jag aldrig förlängde min prenumeration på Nya arbetartidningen. Men dels får man så mycket skräp i brevlådan ändå och dels var tidningen så sjukt ful. Jag är verkligen ingen formgivningsexpert men man har ju ändå vissa gränser. Bara en sådan sak som att alla artiklar illustrerades med clip art-bilder. Men nu ska Nya arbetartidningen läggas ner eftersom den inte går ihop ekonomiskt. Just för att sådana som jag som egentligen uppskattade tidningen slutat köpa den.

Nathalie Ruejas Jonson och det autistiska perspektivet

Det skeva perspektivet, det lilla som blir enormt, det stora som försvinner. Alla ord som regnar i kaskader över världen tills den inte syns längre. Och så stunderna med hörlurarna på max för att få ledigt en stund. Kaoset och skammen inför kaoset. Att be om hjälp. Att få hjälp.

© 2020 Fria Tidningen