När ska min ekodröm bli sann?
Orden ekologi och ekonomi har båda sina rötter i den grekiska visdomens ännu levande källor. Båda handlar de om huset. O, vad jag önskar att de två ekoorden ska bli ett: Att ekologer och ekonomer i kreativ samverkan ska gestalta vårt enda hem - Tellus - vårt enda jordklot, skriver Lars Josefsson.
För alla har vi väl en dröm om att hemmet såväl bokstavligt som bildligt talat ska vara tryggt. En jordnära människa menar kanske att min dröm är naiv, men visst är det visionerna som förändrar vår värld.
Dessa tankar började gro i mig när jag så här en dryg månad efter årsskiftet bläddrar mig igenom drakarnas ekonomisidor. Mina ögon fastnade på Electrolux kvartalsrapport. Västeuropeiska fabriker ska även fortsättningsvis läggas ner.
I dagarna drabbas en liten ort, Spennymoor, i nordvästra England. Det är nämligen billigare att köpa ännu nödvändiga händer på andra ställen. Därför kommer 400 medmänniskor direkt att bli av med jobbet.
Men avskedandena slutar förstås inte här. Vad händer i nästa utarmningsfas med affären, dagiset och puben. Visst, det finns uppsägningsregler. Men det är just dessas avsaknad av en ekodröm som får en del av min ännu återstående livsvision att gå i krasch.
Det kostar Electrolux 400 miljoner att bli av med Mr Brown och alla de andra före detta anställda, alltså en miljon per person. Tänk att få en miljon för att inte göra någonting. Att en medmänniskas - och kanske nästa gång min - sysslolöshet är värd en sådan summa. Så, när allt kommer omkring klarar sig nog åtminstone puben.
Att dränka sorgen är väl en världsvid (ekonomisk) modell. Men hur blir det med hemmen. Och som vanligt är ekologin en stor förlorare även om Electrolux på sin hemsida stoltserar med sitt stöd till Unicef. Lågkostnadsländernas popularitet hänger ju intimt samman med reapriserna på långväga transporter.
Jag reflekterar vidare, nu med hjälp av internet. Spennymoor har ett officiellt motto, nämligen detta: 'With hope no-one shall fail'. (Tack vare hoppet kommer ingen att misslyckas.) Låt mig hoppas att den sentensen kan komma att överleva.
Min förundran blir inte mindre när jag i pressmeddelandet kan läsa att företagets vd gläder aktieägarna med att de 400 sparkningsmiljonerna kommer att tjänas in på ett år. Och mycket riktigt steg aktiekursen.
Vad kan vi lära oss av denna lilla historia? Jo, att vi människor alldeles uppenbart är utbytbara. Att det fortfarande är ljusår mellan företagsekonomernas cynism och det globala tänkande som kan forma en långsiktigt hållbar värld. Att min ekodröm alltså är fjärran från att förverkligas. Min möjliga återstående naiva(?) lilla dröm är att människor i lågkostnadslandet Polen blir glada över sin Electroluxfabrik. Staden Swidnica har nämligen officiellt utropats till barndrömmarnas huvudstad.