Synpunkten


Erika Strand Berglund
Fria.Nu

Mer glitter till killarna

"Det är det som gör att vi skrattar åt män i tights eller klänning men inte åt de maskeradbalsklädda gästerna på ett kungabröllop. Det här handlar om vad som anses vara det "normala", och ytterst om att skapa ett "vi" och ett "dom".'

Jobbiga, jobbiga förutfattade meningar. Och jobbiga, jobbiga föreställningar. Ni vet hur det är. Man ser en människa och vips! har man bestämt sig för hur han/hon är. Hela tiden går vi runt och - mer eller mindre omedvetet - kategoriserar människor. Vissa menar att det regelverk av normer som vår verklighet bygger på har en viktig funktion då den hjälper oss att sålla intrycken och skapa ordning i hjärnan. Så långt inget ont, kanske. Ofta delar vi denna syn med övriga medlemmar av vår kultur. Vi har på något sätt gemensamt beslutat oss om vad som gäller. Som en tyst överenskommelse, liksom. Men det är samtidigt detta regelverk som gör att vi dömer somliga och accepterar andra. Det är det som gör att vi skrattar åt män i tights eller klänning men inte åt de maskeradbalsklädda gästerna på ett kungabröllop. Det här handlar om vad som anses vara det 'normala', och ytterst om att skapa ett 'vi' och ett 'dom'. Det läskiga är att dessa tankar ofta är så djupt rotade i oss att vi inte reflekterar över vad vi egentligen säger och tänker. Eller hur mycket de begränsar oss eller dem vi har omkring oss.

I 'intervjun' med Agnetha Fältskog på SVT för ett tag sen undrade Lotta Bromé vem av abborna som Agnetha skulle ha velat vara, och berättade samtidigt att hon eftersom hon inte var blond inte ... 'Jaa, du var Frida va?' flikar Agnetha in. 'Nja, eller, jag var oftast Björn' svarar Lotta, 'det verkade ju så ballt att ha gitarr' lade hon till. Detta är ett exempel som säger en del om våra förväntningar på omgivningen. Är du tjej och har brunt hår måste du ju vilja vara den söta brunetten som är populär för stunden. Med betoning på söt. Att som tjej vilja vara ett aktivt subjekt, med gitarr, går ju inte. Eller? Abba-scenariot utspelade sig på 1970-talet. Hur är det nu då? Jag tror och hoppas på att det håller på att ske en förändring. När jag var i parken i helgen lirade en flicka och några pojkar fotboll. Vid sidan om dem stod föräldrarna och ropade. 'Jaaa! Bra! Nya Ljungberg!', 'Nya Hanna och Fredrik Ljungberg!'. När jag hör sånt blir jag glad.

På radion var det en kvinna som funderade lite kring samhällsutvecklingen. Hon påstod att när man bad barn rita en rockstjärna eller en fotbollsspelare har det tidigare oftast varit män som avbildats. Hon sa också att man nu lika ofta såg tjejer i dessa teckningar, åtminstone när man frågade barn i Umeå. Detta beror så klart på att man i Umeå satsat på tjejer. Björkarnas stad, med kringliggande kommuner, har peppat fram framgångsrika förebilder som Umeå IK, Sahara Hotnights och Lisa Miskovsky, vilket avspelar sig i unga tjejers möjligheter att se sig själv i andra än söta roller.

Exempel på det omvända finns också, tyvärr. En kompis berättade att hon, som jobbar i leksaksaffär, ofta inte 'får' sälja glittriga prinsessringar till pojkar. Såklart är det inte chefen som säger att hon inte får. Det är föräldrarna som mer eller mindre smidigt förklarar för sonen att hans önskan inte är en bra idé. 'Nä men, vill du verkligen ha den där ringen?', eller 'Sådana där saker har inte pojkar på sig' kan det låta. Då måste man ju fråga sig om det verkligen är det värsta som kan hända en förälder. Att ens son vill ha fina glittrande saker?

I samma takt som vi uppmuntrar flickor att ta sig in på pojkarnas områden måste vi uppmuntra, eller i alla fall tillåta, att pojkar tar sig in på flickornas område också. Ingen utveckling sker av sig själv. Och även om den tar tid, så är det viktigaste att den fortsätter. På så sätt kan förutfattade meningar förändras.

ANNONSER

Rekommenderade artiklar

Synpunkten
:

Lite snack och mycket verkstad

"Jag ska i stället för att titta på skräp-tv ringa till min mormor och inte sucka över hennes bittergnäll utan verkligen finnas där för henne. Vara mormors klagomur. Vara den bästa vännen och partnern. Oj, nu börjar det lukta mycket snack. Men det gör inget. Det är ju ett nytt år nu.'

Synpunkten
:

Bilden av feminister är nedvärderande

"Tre kvinnor som genomför olika konstprojekt varav ett är något de kallar en "stand piece". Iförda höga klackar står de rakt upp och ner i 15 minuter på en offentlig plats. De vill ta reda på vad som händer när kvinnor tar plats i det offentliga rummet. De kräver sin rätt till utrymme helt enkelt och folk blir oerhört provocerade. När de stod på torget i Trondheim blev de bortjagade för att de stal för mycket uppmärksamhet från en gatuteatergrupp.'

© 2024 Fria.Nu