Debatt


Carin Göransson
Fria.Nu

Den fjärde juni strejkar vi

Den 2 december förra året våldtogs en fyraårig flicka i Kiambu i Kenya. Förövaren hade kommit för att 'tillbringa' natten med flickans mamma. Då mamman inte var hemma tog han med sig flickan. Han våldtog henne upprepade gånger. Morgonen därpå hittades hon medvetslös i en skogsdunge. Tre operationer har krävts för att återställa fyraåringens underliv.

Knappt tre månader senare, den 17 mars i år, våldtogs och mördades tvååriga Wanjiku. Våldtäktsmannen fyllde hennes mun med sand och ströp henne. Wanjiku kunde ha varit ett av de många barn som är hiv-positiva redan vid födseln. Det visste mannen, och skyddade sig med kondom.

Dåden fyllde nyhetssändningarna i radio och tv och täckte tidningarnas förstasidor. I dagar diskuterades grymheten i övergreppen. Förklaringarna var många. Fattigdom, moralisk upplösning, så kallade 'virgin cure rapes' (föreställningen att en man kan bli botad från hiv genom sex med en oskuld). Många sökte en samhällelig förklaring till överfallen, som inte är unika varken i Kenya eller världen i övrigt. Få letade där svaret finns - i ojämställdheten, i det systematiska förtrycket av kvinnor.

I många delar av Kenya har förtryck och våld mot kvinnor varit införlivat i kulturen. Förtrycket inkluderar tidiga och påtvingade giftermål, betalning av så kallat 'brudpris', ärvandet av änkor och könsstympning. En naturlig följd är våld i hemmet, på arbetsplatsen och i skolan, där många flickor utnyttjats som både hemhjälp och sexpartners av sina manliga lärare.

Upp till 90 procent av alla våldshandlingar i Kenya riktas mot kvinnor. Våld mot kvinnor i hemmet är fortfarande till viss del accepterat och mannens tillgång till sin frus kropp ses av många som en rättighet. Och då blir våldtäkten inget övergrepp. I den mån våld i hemmet anses vara ett problem hanteras det som en familjefråga snarare än en juridisk.

Kvinnorättsorganisationer möter ofta hårt motstånd. Kenyanska FIDA, kvinnliga juristers förbund, jobbar mot diskriminering av kvinnor och hanterar bland annat fall av kvinnomisshandel. De blir ständigt attackerade av både politiker och allmänhet, och påståenden om att medlemmar är ogifta eller skilda används för att underminera organisationen - med goda resultat. Härom månaden framträdde en kvinna, gift med en parlamentariker, i tv och hävdade att hon blivit misshandlad av sin man. Då kvinnan sökte sig till FIDA framträdde en parlamentariker i tv och anklagade förbundet för att splittra familjer. Detta uttalande har han fått gehör för hos en publik som verkar tycka att juristerna på FIDA bör ägna sig åt äktenskapsrådgivning snarare än att försöka få kvinnomisshandlare inlåsta.

Den kenyanska regeringen har gjort försök att minska våldet mot kvinnor och barn, bland annat genom kriminalisering av påtvingade giftermål och könsstympning. Men attityderna finns kvar och i många delar av landet könsstympas flickor fortfarande i hemlighet som en initieringsrit. Utan könsstympning, inget giftermål.

För några månader sedan gick en våg av underliga övergrepp genom Kenya. I ett antal städer tog sig män rätten att slita kläderna av kvinnor som de ansåg vara för lättklädda. Ett antal kvinnor blev strippade på öppen gata. Ursinniga människor genomförde en gatudemonstration. Andra stödde entusiastiskt övergreppen. Det anmärkningsvärda är att folk fortfarande förvånas - våldet finns ju framför näsan på oss varje dag. Är vi fortfarande blinda för sammanhangen?

Många tar avstånd från våldet och övergreppen, men klamrar sig fast vid föreställningen att de begås av ett fåtal störda individer ('sjuka jävlar') mot en begränsad grupp kvinnor ('slampor'). Den förklaringen håller inte när tusentals kvinnor blir våldtagna varje år. Varför vill inte män ta ansvar för våldet mot kvinnor? Varje man är naturligtvis inte en våldtäktsman, men var femte kvinna i världen har blivit utsatt för fysiskt eller sexuellt våld. Vem kan förneka sambandet?

När tvååriga Wanjiku hittats våldtagen och mördad påpekade ingen i den offentliga debatten det uppenbara: att spädbarn blir våldtagna av samma skäl som gör att deras storasystrar könsstympas, att deras mödrar blir attackerade när de har tajta byxor, att mannen vänder sig till kvinnan när han känner sig maktlös - inte för hjälp eller stöd utan för att slå och våldta sig till en känsla av kontroll. Få ville kännas vid att våld mot kvinnor och våld mot barn hör ihop.

Våldtäkterna av de två flickorna har fått stor uppmärksamhet av medier och allmänhet - men sensationsrapporteringen har fått dem att framstå som unika. Det gör det lätt för makthavarna att avfärda missförhållandena som händelser, lösta i samma stund som förövarna är gripna. Då slipper man angripa de egentliga problemen.

Betty Waitherero, tv-producent i Kenya, har som en reaktion på våldtäkterna av de två flickorna startat ett upprop som kräver skydd för kvinnor och barn. Den 4 juni, på International Day of Innocent Children Victims of Aggression, ska uppropet presenteras. Kvinnor uppmanas att vägra arbeta tills regeringen agerar för att stoppa mäns våld mot kvinnor och barn.

Den fjärde juni strejkar vi.

ANNONSER

Rekommenderade artiklar

Debatt
:

Public service har bäst pressetik

Olika perspektiv på samma sak – i Frias nya satsning "duellen" lyfts frågor från olika vinklar. Först ut är skribenterna Jens Ganman och Sargon De Basso som har olika syn på public service existensberättigande. Jens Ganman tycker att de statligt stödda mediebolagen har spelat ut sin roll. Här delar Sargon De Basso med sig av sitt resonemang kring varför han är av motsatt åsikt.

© 2024 Fria.Nu