Med Beck som faktakälla
Några tolv-trettonåringar skulle starta en rollspelsförening. De tog det på stort allvar; gjorde en logotype och anlitade en farmor som kassör. En mamma kom med idén att kyrkan kunde hjälpa till med lokal. Kyrkan nappade - de behövde nya sätt att locka ungdomar. De hade till och med en tjej anställd som hade spelat rollspel. Man kallade till ett möte, dit alla intresserade skulle få komma.
Min son Mikko har spelat rollspel i många år med sin storebror. De andra i gruppen hade bara läst om det. Mikko insåg sin nyckelroll och när han gick iväg till mötet var han nog två decimeter längre än vanligt. När han ringde och rapporterade efteråt var han bara arg.
- Hon som jobbade där som spelade rollspel, hon hade slutat, sa han. Så där fanns bara nån kyrkgubbe som sa att han inte visste nåt om rollspel, men ändå skulle han bestämma allting.
De andra som hade dykt upp var några äldre ungdomar som ville uppmuntra de yngre, samt ett par nioåringar och deras oroliga föräldrar. Föräldrarna hade hört att barnen kunde leva sig in i rollerna för mycket och bli psykiskt störda. I en Beck-film(!) hade dessutom ett gäng rollspelande ungdomar börjat mörda folk i tunnelbanan. Därför krävde föräldrarna att erfaren personal skulle vara närvarande vid rollspelen om deras barn skulle få delta.
- Och det värsta var att den där kyrkgubben bara höll med! Han visste ingenting, men han sa, så här allvarligt, att det var klart de måste ha personal med flera års erfarenhet! berättade Mikko.
De äldre ungdomarna försökte förklara, men de vuxna hörde inte på. Jag undrar hur de tänker. Är sagor farliga? Improviserad teater? Inlevelse? Eller är det det att ungarna skapar spelen själva, utan vuxenkontroll?
Jag vet, några blir fixerade vid rollspel och släpper taget om verkligheten.
- Inte inom vanliga rollspel, kommenterar Louie, som är Mikkos storebror. Men inom lajv finns en del som tycker att livet suger, och då vill de ha lajv hela tiden.
Varför? Sök svaret i flyktbehovet, inte i valet av flyktväg. Det kunde ha varit politik, sport, dataspel eller en frimärkssamling. Bara en mycket ytlig analys kan resultera i att rollspel är farliga.
Ungarna (mina är 13 och 18, må de ursäkta uttrycket...) utvecklar egna spelregler som kan diskuteras i gruppen i månader. De är kreativa - ritar kartor, bygger upp samhällen, infrastrukturer och religioner. De kommer in på områden som historia, filosofi och hantverk. Ungdomar och deras kultur är värda bra mycket mer respekt än de fick på mötet i kyrkan. Är det just när det gäller ungdomar, som ytliga problemanalyser går hem? I samma veva fick jag en liten bok i brevlådan: Socialtjänstnämndens bok 'om hur det är att ha tonårsbarn. Hur det känns. För ibland känns det svårt.' Men boken handlar inte om hur det känns att ha tonårsbarn (det är kul!), utan om hur man gör för att tonårsbarnen inte ska dricka för mycket alkohol. Då borde det väl vara en bok om hur man hjälper dem att inte tappa sugen när livet suger. Men det handlar om regler, om flaskor i byrålådor och om vikten av att barnen inte får smutta på vinglas. Allt kretsar på ett overkligt sätt runt alkohol, och nästan ingenting runt ungars livsvillkor i övrigt. Både föräldrarna i kyrkan och Socialtjänstnämnden håller sig på ytan. De ser inte sitt ansvar för den verklighet som de är rädda att ungarna ska välja bort. Nioåringarnas föräldrar kanske bara reagerade med ryggmärgen inför något obekant. Men Socialtjänstnämnden!?