En ensam konferencier utan scen | Fria Tidningen
  • Duanes målning från 1997 har fått symbolisera projektet med lagliga graffitiväggar i Nacka. På bilden förklarar polisen för den då 17-årige graffitientusiasten Gunnar Nummelin att projektet kommer att avslutas.
Fria Tidningen

En ensam konferencier utan scen

I del tre av serien om samtida hembygdskonst berättar Jacob Kimvall om målningen Är du helt säker på att du vill tvätta bort det här? och hur den uppkom.

- Nej!
Utropet får mig att rycka till då jag står och fotograferar graffitimålningen. En dam med röd kappa och vitt permanentat hår tittar på mig. Hon ser inte arg ut och tycks egentligen inte alls misstycka att jag fotograferar. Jag ler lite osäkert, förhoppningsvis avväpnande, van vid aggressiva utfall från enstaka personer, provocerade av att man fotograferar vad de uppfattar som ren vandalisering, och jag säger:
- Ursäkta?
- Jo, jag svarar på frågan. Och svaret är: Nej!
Hon pekar upp på väggen och min blick söker sig tillbaka till målningen jag just fotograferat. Det är ett mycket stort ansikte som går från marken upp till gångtunnelns tak. I profil ler ansiktet mot betraktaren samtidigt som han med höger hand nonchalant utslängd presenterar de andra målningarna i tunneln och ställer frågan:
- Är du helt säker på att du vill tvätta bort det här?
Pratbubblan är utformad som ett popup-fönster där man som betraktare i fantasin kan välja mellan att klicka på de två knapparna 'Ja' eller 'Nej'. Men damen tar det ett steg längre och väljer att svara mig, som fotograferar målningen. Även hon ler, nästan lite busigt som om hon hittat på ett hyss. Nu ser jag också att hon har en medelålders kvinna med sig, antagligen hennes dotter. Hon ser inte alls lika road ut, och när jag sänker kameran drar hon försiktigt och otåligt i den äldre kvinnans kappärm samtidigt som hon tittar på mig med en blick som om hon skulle behöva be om ursäkt för vårt möte framför målningen, innan de skyndar sig förbi och försvinner bort genom gångtunneln som löper från Lugnets industriområde bort mot Sickla.

Målningarna i tunneln är resultatet av ett samarbete mellan graffitientusiasten Gunnar Nummelin och Nacka kommun. När Nacka 1996 övervägde att anta Stockholms stads och SL:s graffitipolicy, med stora ekonomiska satsningar på borttagning och ökade resurser till bevakning, så lyckades den då blott 17-årige Gunnar övertyga kommunen om att satsa på en alternativ väg. Under en prövoperiod upplät politikerna tre platser för helt oreglerad graffitimålning.
Gunnars mål var att ge Nackas graffitimålare möjligheter att jobba lagligt och han hoppades att möten skulle uppstå mellan konstnärer och publiken. Politikernas förhoppning var att det olagliga målandet i området skulle minska. Projektet skulle utvärderas och, om det var lyckat, utökas till att omfatta fler platser. Om det ledde till mer klotter skulle projektet läggas ner och en repressiv linje antas.
Det här var ett kontroversiellt beslut som bemöttes med starka protester från Lugna gatan, en organisation startad av bland andra landshövding Ulf Adelsohn. Härifrån spreds en repressiv politik ut över länets olika kommunala förvaltningar. Förutom krav på hårdare tag mot olagligt utförd graffiti, ökade ekonomiska resurser till sanering och bevakning gick politiken ut på att få fastighetsägare att inte ge tillstånd till graffitimålningar.
Det hävdades att lagligt utförda målningar automatiskt ledde till mer olaglig graffiti, samt i förlängningen även till sociala problem, missbruk och allmän förslumning.
Så skulle nu också bli fallet i Nacka. Men protesterna andades också en desperation över att denna tidigare helt odokumenterade och sällan ifrågasatta tes skulle testas och seriöst utvärderas. För om projektet verkligen lyckades, skulle det bli ett tungt argument mot den förda politiken och i förlängningen ett hot mot dess existens. Och jag tänker inte sticka under stol med att jag var en av många som hoppades att så skulle bli fallet.

Det var ingen tacksam roll Gunnar tilldelats. Även många graffitimålare var misstänksamma och vissa direkt fientliga. Helt oavlönad jobbade han hårt på att förklara och sprida kunskap om villkoren för projektet. Att det handlade om ett givande och tagande. Om man ville behålla väggarna fick man inte måla på andra platser i området. Visst låg väggarna avskilt, men om projektet lyckades så hade kommunen lovat väggar på mer centralt belägna och synliga platser.
Projektet fortsatte, trots ömsesidig misstänksamhet och regelbundet återkommande protester från Lugna gatan. Från oktober 1996 till mars 1997 gjordes hundratals målningar på de tre platserna, av graffitimålare inte bara från Nacka och Stockholm, utan även Göteborg, Umeå, Norrköping och Malmö. De tre lagliga väggarna fungerade som en scen, där nya målningar hela tiden ersatte gamla. Ur ett konstnärligt och kulturellt perspektiv var det hela en succé.

När Duane gör sin målning i slutet av februari 1997 lider projektet mot sitt slut. Rykten har börjat surra om att det helt sonika ska läggas ner och Gunnar har utan framgång försökt nå kommunpolitikerna för att se på vilket sätt han kan bidra till utvärderingen. Det är i detta sammanhang som målningen bör läsas.
Bilden är enkel, med stora rena ytor. Duane använder sig av datorernas funktionella informationsgrafik snarare än graffititraditionen. Det krävs inga speciella graffitikunskaper för att tolka den. Tvärtom kan man läsa bilden som en förmedlare av de oftast mer svåråtkomliga målningarna inne i tunneln, ett gränssnitt mellan vardagens och graffitimålningarnas olika verkligheter.
Duanes character är graffititeaterns konferencier som vänder sig direkt till den förbipasserande betraktaren och undrar om de inte vill ha kvar denna varieté där grovkornigt blandas med sublimt och väggarna hela tiden får nya skepnader. Stanna och titta, säger han, ge målningarna en chans, det kan vara värt det. Är du verkligen helt säker på att du vill ta bort dem?

Malcolm Jacobsons bild av Duanes målning har blivit en av den svenska graffitikonstens mest publicerade fotografier. Jag var själv med när den togs, och fotografiet visar hur polisen informerar Gunnar att projektet ska avslutas. De förklarar att han nu fått kännedom om att den som i framtiden målar på väggarna kommer att gripas. Kan Nummelin vara så vänlig att se till att alla får reda på det? Gunnar försöker invända att projektet väl inte kunde vara avslutat. Det är ju ändå hans projekt och han har inte deltagit i någon utvärdering. Men jodå, en utvärdering har gjorts och om Gunnar har frågor kan han vända sig till kommunen.
Jag blev illa berörd och beslutade mig för att följa med Gunnar till kommunhuset, både för att ge stöd och för att jag var intresserad av att få reda på vad som hänt.
Den ansvarige tjänstemannen bekräftade att han hade gjort en utvärdering och att projektet lagts ner. Visserligen hade klottret inte ökat, men det hade heller inte minskat, vilket hade varit politikernas förhoppning. Själv hade han för övrigt aldrig trott på projektet och det hade aldrig startats om han fått bestämma. Eftersom han satt med i Lugna gatans samverkansgrupp mot klotter så var han väl informerad om hur illa det gått vid tidigare tillfällen.
Förvånad av hans rättframhet frågade jag om det verkligen var lämpligt att han med den inställningen, och dessutom som medlem av Lugna gatan, var ansvarig för utvärderingen. Tjänstemannen menade dock att det faktum att han inte avslutat projektet i förtid visade på hans oförvitlighet. Vi skulle bara veta vilken kritik han fått utstå på de senaste månadernas möten. Det var ett svar som ägde en viss enkel logik, men som knappast fick mig att bli mindre skeptisk. För vad skulle han inte fått utstå om hans analys visat att projektet var lyckat, och att det borde utvidgas?

Han vägrade att lämna ut utvärderingen, och i den efterföljande debatten kom det att heta att den visat på en massiv ökning av det olagliga målandet i Nacka, att kommunen dränkts i klotter och att saneringskostnaderna skjutit i höjden. Påståenden som sedan präglat projektets eftermäle.
Något sådant går nu inte att utläsa i den minst sagt bristfälliga utvärderingen, som Gunnar fick tillgång till först flera månader efter att projektet avslutats och allt mediaintresse lagt sig. Den består av ett papper med en sammanfattning av syftet, att polisen var skeptisk och att andra kommuner protesterat, samt några kortfattade uppgifter om hur många kvadratmeter som kommunen klottersanerat, och med en hänvisning till dessa uppgifter slutsatsen att projektet bör avslutas.
Det förvånar den som börjar räkna på siffrorna eftersom de visar på en kraftig minskning av saneringen under den tid som projektet pågick. Men eftersom siffrorna inte är ordentligt systematiserade och inte heller problematiserade så går det egentligen inte att utläsa något resultat från utvärderingen, ja annat då än att klottersaneringen minskat. Fast om det beror på projektet eller andra faktorer är omöjligt att säga.
Däremot visar pappret med all önskvärd tydlighet att det inte fanns någon politisk vilja att fortsätta projektet, för annars hade inte politikerna accepterat en så bristfällig utvärdering.

Duanes figur stod kvar i flera år. Han syntes från motorvägen och jag tittade varje gång jag åkte förbi med bussen. Det var något vemodigt över honom - en ensam konferencier utan scen, aktörer och publik. Han försvann till slut, i samma veva som de sista resterna av Lugnets industriområde förvandlades till Hammarby Sjöstad.

Rekommenderade artiklar

Banksy-bilden saknar politisk laddning

Hanne Kjöllers omdebatterade text om Megafonen illustrerades med en Banksy-bild som enligt Kjöller signalerar revolutionsromantik. DN:s ledarredaktion uppvisar en stor okunnighet när det gäller bildval, menar konstvetaren Jacob Kimvall.

Problematisera censurbegreppet

Varför är det oproblematiskt att stoppa graffitiutställningar men inte att sortera ut Tintinböcker från ett bibliotek? Tintin-debatten belyser att litteratur och bildkonst behandlas mycket olika. Jacob Kimvall, doktorand i konstvetenskap och författare till boken Noll tolerans, funderar kring censurbegreppet och menar att det hanteras slarvigt.

Konstens mångtydighet kan synliggöra rasismen

Det måste förstås finnas konst som vi inte tycker om. Så har det alltid varit och måste så förbli”, sa vår kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth till DN (18/4) angående att hon skurit upp en tårta formad som en naken kvinnokropp. Bilden kan framstå som osmaklig men konstens frihet väger tungt, ungefär så kan man sammanfatta Adelsohn Liljeroths försvar när hon anklagas för både omdömeslöshet och rasism.

Farväl till erkänd graffare

Schweizaren Sigi von Koeding, mer känd som graffitimålaren Dare, har avlidit 41 år gammal. – Beskedet om hans bortgång kom som en chock, säger svenske målaren och
vännen Puppet.

© 2020 Fria Tidningen